27 februari 2015

in the spring - she married a bear.


I allra bästa tystnaden fyller vi Mokkasin - affären igen. Man kan ju alltid tjuvkika under Nyheter och mer blir det. 


Och alltså. Så kära. Till och med ännu vackrare än vad vi drömt om. Sagovärld på riktigt. Och som vanligt skär vi ut passpartouter på vår ramverkstad bortom åkrarna, BOA:s konst och inramning. I tjockaste kvalitetspappret som ger vackraste djupet och precis perfekt i färgen när vi tar offwhite som är bäst till guld. Sedan kan vi använda precis vilka loppisramar som helst. 


Och tapeten är vintage och snart i en affär nära dig.
Önskar dig en fin helg!

25 februari 2015

family living.



I senaste numret av Family Living gör vi snabbaste vimplarna av ett paket servetter. Helt enkelt bara för att paket servetter har de allra flesta på replängds avstånd. Och tio minuter också. Trots att det möjligen brinner i knutarna före festtimmen.  


Själv tycker jag vår tårta var snygg med. I lyxigaste laget kanske man kan tro med timmar av förberedelser. Men nix skenet bedrar, köpetårta med låtsatsblommor.


Och lite gammal spets som tårtpapper. 

23 februari 2015

ostressigt.



Vår affär svämmar över med målarböcker. Bara för att vi gillar grejen. Ett planlöst färgläggande av mönster och former. En rofylld stund på jorden. Bortkopplad, urkopplad ... jättelångt från allt det där andra. Klotter, som på den tiden du satt still i din fåtölj och pratade i sladdtelefon. De där mönstrena utan slut. För inte slutade de med samtalet...


Morgonstund. 


Långt ifrån alla men ändå. 

20 februari 2015

minimänniskorna med maxi-inspirationen.


Mina kids, de allra käraste. Såklart. Och dessutom mina stora inspiratörer. Inte bara att de berikar mitt liv med deras små personligheter som växer sig starkare för var dag som går. Att jag förvånas precis hela tiden av vad som ryms i deras huvuden. Tankar och samtal om deras egna lilla värld som känns större än hela universum.

Men också att deras små egenheter känns som det enda rätta för stunden, fast kanske ingen annan i hela världen tycker detsamma. Som Nomi och alla svanar. Tycker inte alla så? Såklart att de gör tänkte jag. Alla måste väl vilja ha ett mobilskal med svanar, vackrast ju. Men nä, det var visst bara jag?! Fast det spelar ingen roll, vi tycker fortfarande att svanar kanske är det allra finaste. Jag är helt på min dotters sida. Men jag tror inte jag hade tänkt på det särskilt mycket innan hon kom hemdragandes med sisådär hundratals i allsköns varianter under årens lopp.



Och lite samma med Viggos skepp.


 Det började ju redan med skepp-tapeten. 


Och vår bästa Quiet Reading kommer snart igen i affären.  


Ohoy från Photowall



Och alla dessa sladdar. Precis som sin far. Vad ska man med sladdar till tänker jag och de undrar om jag är från en annan planet. Fast ändå, jag tyckte nog det var värre förr. 


Att den här donnan har ett brinnande klädintresse är solklart. Hon klär sig alltid själv och byter flera gånger varje dag. Det bästa är kombinationerna, som om det inte fanns något slut på hennes garderob. Den här morgonen i januari, dagen innan skolstart, kände hon plötsligt att  en slips skulle hon ha. Hon och Viggo hade fastnat vid en dokumentär om Charlie Chaplin men jag är inte säker på att det var det som gjorde det. 


Förresten hon älskar Liv´s gamla utsvängda jeans. Och nu kan man ju inte riktigt se men de är så korta så man är säker på att katten har dött. Men var i hela friden finns utsvängda jeans för små barn? Någon som vet?


 Ju mer dagen gick önskade hon vit skjorta och gärna en kostym. 
Och en portfölj för sina skolböcker.


Och ja, ni som följer mig på instagram har ju redan sett den nöjda lilla Nomi påväg till skolan i januari. Vi hade ju allt hemma, turligt nog. Det var bara de blankvaxade skorna som fick stanna hemma i regnrusket. 

Nu svänger det dock och just nu är den stora inspirationen Dolly Style. Kanske inte lika charmigt kan någon nog tycka. Men som hennes lärare uttryckte det, hon går ju verkligen in för sina olika karaktärer. Det var efter hon hade bytt ut sin namnlapp på skolbänken till Kolly... För vetskap så heter dockorna, för det är exakt vad det är och inget annat, Polly, Molly och Holly. Så det är därför.

19 februari 2015

avundsjukefaktor


Det var en sannerligen skön stund på soptippen i måndags. Egentligen inte kan man ju tycka, då snålblåsten ven som ispiggar genom luften. Och bilen var full med kartonger. Men förutom det så. Jag hann liksom inte mer än svänga in där på själva rampen förren jag såg en man med bestämda kliv bära en vacker gammal lampa mot sitt öde.  Jag kastade mig ur bilen, snedparkerad och allt (ni vet irritationskraften i snedparkering på soptippsrampen, väl?)  och ropade för allt jag var värd: Du, du!! Du mannen med lampan! Eller något i den stilen... Jag drog en lättnads suck när jag insåg att han tvärstannade och när jag efter en snäll fråga hade lampan i min famn. En sekund från att krasa sönder på containerns botten. 

När jag stegade tillbaka mot bilen mötte jag en ny man. Med en jordglob i famnen. Ehh, hej! Ja du! Ska du slänga den där? Ja, och det är gamla världen, sa han. Men värld som värld. Och till på köpet med ett ställbart förstoringsglas på själva meridianen. Flott. Att Viggo sedan upptäckte att hela världsalltet och viktigheter var på tyska, trots att han hans mamma blånekade att så var fallet, gjorde inte heller något särskilt mycket. Nu vet vi också jag att Schweden inte är svenska och vad Indiska Oceanen heter på tyska.

Nu kan man ju tro att måndagens ljuspunkt slutade där. Men mannen med jordgloben hade också en fru kvar vid bilen. En sannerligen full bil. Och nu kunde jag ju inte direkt låta bli att slänga några skarpa blickar mot bagaget. Och liksom rota runt lite när jag ställt ifrån mig både lampa och jordglob. Då kom jag på att det kanske var lite ofint sådär för kvinnan sa ju faktiskt att de tömde hennes pappas lägenhet. Så jag slutade tvärt och beklagade och sa att inte skulle jag rota såhär i godan ro. Men pappan hade bara flyttat till ett åldersdomshem och hon var bara hjärtans tacksam om någon tyckte om. Så jag tackade så hemskt mycket och tog pappans soffmatta från finrummet också. Åh hurra ! Äntligen en dockskåpsmatta, sa Nomi och behöll den. Jag tror det var något med mönstret. 


Nomi har ju sin egen fäbless för gammalt som sagtoch fann sina drömmars blus på loppis häromdagen. Ungen såg att den skulle sitta som en smäck och har bott i den sedan dess. Ni fattar ju på de där detaljerna.  


Och solfjädrar kan man aldrig ha för många och inte miniljusstakar heller.  


Tänka sig. Tippen alltså. 

18 februari 2015

kära virkade dukar, jag lovar att ta hand om er på bästa sätt.


Jag älskar affärens lådor. Att lägga saker i dem är en lyx och ge bort presenter i dem är något av en känsla av flärd. Ni vet sådär som man drömmer om att det känns när någon i en film ger bort ett stort paket med en fluffig rosett. När det är lite sådär extra skimmer över hela härligheten. Jag har kärat ner mig i det där fullständigt, innehållet är liksom bara sekundärt, bara jag får stoppa det i en ask och slå band om är jag nöjd. 



Såklart att man kan fluffa med silkespapper men om man ska ge bort till någon som just har vanan vareviga dag att fluffa just med sådant så blir det ju inte lika magiskt. Då kan man ta en virkad spetsduk av ganska litet mått. Dessa kostarnär på ingenting på loppis men ändå så lyxigt fina. Och tanken på att någon faktiskt har gjort dem med bara händer får mig att vilja ge varenda spetsduk i världen lite extra liv och glans. Lite värdighet för en virkad duk kan man säga. 


I det här presentfallet ville jag inte använda snöret från butiken på ovansidan fast jag ville ändå ha det med så jag tog en gammal trådrulle och fäste alltsammans med en gammal hattnål. Småsakerna var inslagna i crepepapper. Som en julkorg var det tänkt då det begav sig, fast utan hyacinter och andra tecken på julighet.

17 februari 2015

ärofyllt.




"Jag faller inte så ofta pladask när det kommer till inredningsböcker. Jag kan nog verka lite svårflörtad där. Men alltför ofta är det likriktigt, samma och väldigt ängsligt. Det är nästan som om man glömt bort det allra viktigaste att det var ju liksom just ett hem som skulle visas på bild. Att någon verkligen bor där på riktigt. Att bo och och att leva borde ju faktiskt, när allt kommer omkring, sätta sina avtryck. Personligheten borde ju liksom sitta i väggarna. Det gör den säkert, så måste det ju vara, men att få det att hamna på bild verkar vara ohh så svårt.
 
När jag därför får en bok i min hand som är så långt ifrån ängslighet man kan komma. När det tillrättalagda är som bortblåst. Och där varenda liten pyttig del av den där boken andas personlighet då blir jag så inspirerad så jag smäller av sådär genast. Och glad så in i norden! "

Och såhär:

"Jag kan inte sluta titta och framförallt jag kan inte sluta läsa. För som om det inte vore nog med bilder från dessa hem har man i intervjuer  fångat precis det man vill läsa om. Jag älskar att bokens text är uppbyggd i intervju-form istället som en berättande text. På så vis känns det som om man får ännu mer av personerna som figurerar i den, på ett helt ärligt och sant vis. Samtal om livet  och allt det andra. Just det där som formade oss och på så vis också våra hem, allt som gjorde att det nog blev som det blev. För jag har ett en stark överygelse när det kommer till hemmen vi bor i och sakerna som finns där, det blir som det blir utifrån dem vi är. Det är åtminstone då det blir som allra bäst."

Hela min recension hittas här. 

Och när vi blev tillfrågade att vara med i Hej! Kreativa Hem Nr 2 så tvekade man ju inte. Såklart ärofyllt. Så idag har bästa Moa och Pär hängt här hos oss. Mer ödmjukt och proffsigt team får man leta efter. - När kommer de tillbaka, frågade Charlie en halvtimme efter de åkt. Det är liksom så man känner...

Första boken Hej!  Kreativa Hem har vi i affären, här. 
Megados av inspo.