23 januari 2015

säg till när ni tröttnar...på blommigt!




Alltmedans ägarinnan till detta rum är på konståkningsträning, så tänkte jag börja bära kläder till skåpet. Snöbyrån är ratad för stunden och jag säger jatack och lånar den lite tills Nomi flyttar hemifrån. Eller något sådant. Och ja, konståkning. Vi vek för tjatet, det förutsägbara. Balett, dans, gympa, sång och nu även konståkning. Det är det hon gör. Och önskar cirkusskola...



Solfjädern följde med i träningsväskan. 
Kunde vara bra att ha på discot senare ikväll. 
Likaså fluga och vit skjorta. 

Fin fredag till er!

22 januari 2015

vid sidan om den lugna verandan med snöutsikten.



Det här skåpet kommer aldrig göras rättvist såhär på bild. Man måste liksom stå bredvid. Och klämma lite på det. Men ändå. Jag älskar det. Så mycket man nu kan älska något som ett skåp. Förövrigt är det ju ett av mina älsklingsmöbler, skåp alltså. Med glasdörrar. Till skillnad från soffor som jag hatar. Stora ord för en möbel men i alla fall, högst ogillar. Men skåpet då. Sådant som stod i affärer för sådär 100 år sedan. Eller hos en advokatbyrå, som mitt har gjort. Fullt av läderklädda böcker med regler och lagar kan man tänka. Skåpet är som ett enda fiffigt modulsystem som inte känns som hundra år på nacken. Du kan flytta och ta isär och bygga ihop. Och göra lite som du vill. 



Det finns bara två nackdelar med ett nytt skåp. Det ena är att det stod ett annat skåp just där det nya skulle stå. Som egentligen ska stå där där till höger. Men åh så många hyllor det var just där. Och så fulla...


Och då var det ju allt det där som det andra skåpet innehöll och var tvungen att flyttas ut för att man skulle till att orka att bära själva skåpet. Och som inte flyttade in sig av sig själv sedan. Nähä. 


Och det andra nackdelen är. Att i ett skåp kan man roa sig själv med att ställa saker och tänka att pärmar vill jag inte ha där. Jag vill ha skor där. Eller kanske alldeles förtjusande nya målarböcker, eller världens vackraste ljusstake som jag fått av Linn. Och en parfym och favvoörhängen. Sådär har jag hållt på i en vecka nu. Lägger en hög med tyg och ojar mig lite över hur fint det är. Fäller upp alla glasdörrar. Och fäller ner dem. Pillar lite på den där hundraåriga konstruktionen. Tänker att fasen, det var liksom andra tider. Sedan önskedrömmer jag om skåp med glasdörrar. Och tänker att jag skulle kunna bli besatt. Köpa alla jag kommer över liksom. Men det ska jag inte. Fast jag skulle aldrig tycka att jag hade för många... 

17 januari 2015

slottsfrukost under snedtaket.


Om man har ett slott på fyra kvadratmeter med snedtak 
då blir vilken frukost i världen som den bästa. 

I ärlighetens namn så vill jag erkänna en sak. När vi flyttade till huset hade vi fyra kattvindar. Ni vet sådana där som är närmast taket. Smala och långa, där regnet smattrar alldeles extra härligt. Där man hör de små svalungarna pipa om sommaren. Det är ju liksom bara några brädor emellan. Varje kattvind har ett fönster, varsitt pyttelitet. Så när mörkret faller så blir det alldeles kolmörkt där. Om man inte tänder förstås.

Erkännandet då. Vi tog bort två av dem. Och så som jag har ångrat mig.  För jag insåg ganska snart att en lång och smal kattvind är som det mest magiska rummet för ett barn. Nästan som ett slott. Jag upptäckte det när vår ena kattvind, den som var min och Kristos enda garderob,  blev stället man gärna kröp in i. Det var bara det att eftersom det var vår enda garderob så blev den snart ganska full. För att inte tala om den andra. Den blev full med sladdar, det kan ni fråga min man om.

Så över jul bestämde jag mig. De där kattvindarna ska få vara precis som en kattvind ska vara. Så jag rensade. Och rensade. Och hängde det vi hade i klädväg på två klädställningnar. Förövrigt har jag en bra klädplan, den ska ni få höra en vacker dag. Och sladdarna, alltså... Men tillsist var de tomma. 



Sedan fyllde vi den längsta. Med bara utklädningskläder och barnens saker. Och hattaskar och ljuslingor och kuddar. Och det är liksom kanske det enda rum de behöver. Det är trångt, det är mörkt och det går att låsa från insidan. Ni fattar va? Det är där det händer. Det är där de hänger. 


Frukost här med vinylspelaren indragen under snedtaket. Soundtrack från Flashdance. 
Faktiskt så nära slottsfrukost man kan komma. 

10 januari 2015

maj till augusti 2014


Med hjärtat vid Paris så hamnar jag i förra årets Maj-månad. Jag funderar på världen. Man kan ju verkligen inte göra annat.  Borde den inte bara vara full av snällhet?  

Maj, jag önskade jag att det skulle storma kärleksvindar över jordklotet. Jag önskar detsamma idag, att det blåste och stormade och bara gjorde världen fin igen. Och alldeles hel.

Jag blev inbjuden till näringsdepartementet för att diskutera gift i kläder. Och igen, jag funderar på vår värld...

Nästan 30 000 gav vi tillsammans till SOS barnbyar genom printet Densamma måne ser oss och där i Maj fortsatte givandet till Cancerfonden. Tack från hela mitt hjärta, alla ni som hjälper oss samla. 


Fast maj var också då våra små twins plötsligt blev stora. Sju år liksom. Och trots att världen är som den är och jag tvivlar ibland så lovar jag att jag ska göra vad jag kan för att låta er och era storasyskons värld bli den bästa. 


Och maj var då det här gänget utförde stordåd i sommarkvällen som redan hade kommit. Bland åkrar och maskrosbollar plåtade vi det sista uppdraget för Zara . Jag är fortfarande full av beundran att kidsen fixade det så galant. Och kanske lite över mig själv också. för tålamodsprövningens skull. 



Juni, en ny favoritplats gavs åt mig. Varberg. Tillsammans med Kristin och Miranda Rebecca. Det var som i en annan värld och jag är så tacksam för alla fantastiska möten under 2014. Ni vet alla vem ni är som har korsat min väg under året, Och vet ni, jag älskar att hänga med er. Allihop. Och önskedrömmer om att ni bodde bakom husknuten. Allesammans. 


I bästa hemlighetsmakeri tapetserade min pappa vårt hus full av tapeter designade Ingela P Arrhenius för Photowall. Det färdiga resultatet blev såhär och hur det verkligen såg ut rhemma under juni ser ni här. 



Jag skrev om sådant de läser .


Och sommaren. Den sommaren. 


Vi var till Grekland minsann. Vilket jag nu insåg är helt obloggat. Annars jobbade jag alltmedans det badades och badades. Och byggdes ett obloggat tak också. 


Sommarkväll, jag saknar dig. Och eldflugorna med.


Augusti, jag återupptäckte skogen. Sådär som en blixt så tänkte jag att det är nog mest här jag vill hänga. Jag som älskar städer. Märkligt det där. Kanske var det för under sommaren kom något smygande. Något som inte finns här på min blogg och inte kommer finnas här heller. Ni får aldrig glömma att bloggen inte är hela min sanning. Det finns så mycket mer utanför den. Många saker. Både de väldigt fina och bra men även de som är precis tvärtom. Vår sommar och höst kom att bli jobbig. Men allt är bra nu och jag känner tacksamhet.  

07 januari 2015

jag tänker säga hejdå till 2014 för att kunna börja 2015.



Hej... 2015 sådär plötsligt. Det blir fint väl, eller hur?
Måste bara säga tack alla ni fina som läser här.
Som har tålamod att komma tillbaka
 trots att jag inte är den där flitigaste bloggerskan i världen just nu.
Tack från hela mitt hjärta.


Tänker att jag gör något jag aldrig gjort. Summerar lite 2014.


Januari 2014. Året började nog lite såsom att jag hade en plan. Att liksom ta ett eller flera steg tillbaka. Det visade sig bli tvärtom. Jag ångrar det inte, men det hade varit smart att lyssna på hjärtat. Det är det alltid. 

~ Min man byggde massor av meter bord och vi firade nyåret precis tvärtemot i år.
~ Älska garnbollar  igen, 40 år senare.
~ Tapeter, tapeter... Dettta eviga velande.
~ Affären började ta hand om världen, sådär lite varje dag.



Februari, jag minns den mest som tröttheten själv. En järnbrist hade mig i stadigt grepp och om jag ska vara ärlig, så har jag nog aldrig varit tröttare.

~ Jag samlade på bilder från höstens Brooklyn och inser nu att jag aldrig gjorde klart.
~ Jag fick nog på alla dessa människor som bara tar. Arg, besviken  och ledsen. Sådär på riktigt. I efterhand så ångrar jag nästan att jag inte bara rätt och slätt skriver om vem och vilka som gör så här. Bara för att de verkar inte förstå att man inte får och bara fortsätter. Ändå liksom. Kanske är jag dum, att jag fortfarande tror på snällhet... Men detta gör mig fortfarande så ledsen att jag skulle kunna sluta med allt. Från en dag till en annan. 
~ Ett av mina favorit print ever hamnade i affären.
~ Kungliga operan. Dream house för Nomi. Jag hoppas det blir prova-på-dag såsom förra sportlovet. Och jag lovar mig själv att vi ska ta till vara på de öppna repetitionerna. 



Mars, då släpptes ett av de mest roliga jobben jag gjort.  Drömmigt. Jag plåtade mina barn för Zara och det var ett projekt som sträckte sig över hela våren och ända fram till sommaren. Tillsammans med Oh Joy och Pink Sugarland var Mokkasin de första i projektet som heter Brothers and Sisters. Zara har sedan fortsatt med detta och senast var det bla bloggen Bleubird som samarbetade med dem.



~ Vi hade en matplan. I år har vi en ny.
~ Paris är aldrig långt borta.
~ "Feels so good to be a rose" visade sig bli lika kärt av de allra flesta som av oss.
~ Vår allra käraste tipi för Family Living - såhär gör du!



Liv fyllde 11 och vi fixade blommigt kalas bland våra favoritväggar.


April, minns att jag tänkte igen på den där skippade januariplanen. Minns som om jag tänkte mest så hela våren. Att man borde göra som man tänker. Alltid. 

~ Sanna, Linn och jag var i Paris. Fint. Tipsigt här. 
~ April var jättemycket Zara. Del två var stadshäng. 
~ Fast allra mest var det körsbärsblommor.
~ Och min var i odlarhimlen. 

24 december 2014

24 december.


God Jul och kärlek till er!
Med hopp om en fridefull juletid.
Sofia

17 december 2014

gör egna vingar!


I senaste Family Living gör vi drömmigaste vingarna. Av klädgalgar minsann. 
Hitta allt du behöver i senaste numret, som finns ute nu.  


Fina Isa, Linn´s dotter.