31 oktober 2012

och kvarteret är osäkert.


Riktigt såhär kreativa var inte sjumannagänget som nyss lämnade huset för att sätta skräck i grannskapet.  Men nästa gång kanske.



Men nu var det mest en salig blandning av läskigheter. Ett spöke, en riddare, en prinsessa och en läskig typ och en ännu läskigare och en tredje. Och en häxa som först hade både mustasch och svarta tårar, när pappan i huset gick överstyr i ansiktsmålningen. Men det blev bara en endaste liten tår kvar när Nomi själv fick bestämma.



Och en borgmästare. Klädd i hög hatt och en sjtton storlekar för stor Whyred-kavaj. Och käpp såklart, det måste man ju ha som borgmästare. Och alla hade de sotiga ögon... Läskigt värre.

30 oktober 2012

looks like a pompom dress.



 
Tack alla fantastiska. För hälsningar här och där efter förra inlägget. Så himla snälla. Tack. Och jag tar till mig varendaste ord. Och fast man nog tyckte jag var i märkligaste laget när jag frågade om hur man gör tillfälligt avbrott i affären (det var första gången de hade varit med om något liknande på plattformen där affären ligger)  så gick det att göra. Och det blir nog inte värre än att hänga en stängt-skylt på dörren tänker jag. Så nu blir det så från och med i morgon. Då är jag säkert ikapp lagom till helgen. Och då känner mig säkert som Nomis "looks like a pompom - klänning" i sinnet. Och sen, på lördag eller söndag blir allt som vanligt igen. Öppet dygnet runt. 
 


Och det är verkligen något att sträva efter. Som en fluffig, härlig pompom-dröm i sinnet.



Klänningen var ju minst sagt fluffig ändå väldigt härlig. Och så nära man kan komma en pompom i klädväg. Nomi höll på att svimma när vi testprovade den, jag visste det. Och nu ska den glömmas ända fram till julafton. Men Nomi har sagt att hon ska drömma om den varje natt tills dess. Absolut varje, sådetså.
 

29 oktober 2012

då var det sagt och bestämt. punkt.




Ett meddelande från den mest speedade fabriken i världshistorien. Såklart inte. Men om sanningen ska fram så har nivå efter nivå passerats. Och jag skulle lätt kunna pricka av alla varningstecken som fullständigt vrålar – Sakta ner. Men det gör jag inte. Jag gör precis tvärtom. Jag började att säga nej men sen fortsatte jag att säja ja, ja, ja. Fast jag egentligen inte ens hade tid att andas innan. Och istället för att sätta klockan på sex varenda dag så satte jag den på fem. Och jag tänker inte säga när jag somnade. Och jag tänker inte gå in mer på det hela men man skulle nog kunna sammanfatta det stora alltet med att jag är nog lite tilltufsad. I själen. Faktiskt hela jag. Och sen har jag fått en jättejobbig tanke på köpet av det hela. Som mal där mest hela tiden. Och den kan jag inte skriva om men den kommer av att livet går alldeles för snabbt och att jag inte hinner med det. Självaste livet alltså. Det där viktiga och käraste.
Så. Egentligen tror jag inte att jag har en perfekt handlingsplan. Men nummer ett är att jag måste stänga butiken ett par dagar. Det låter kanske helt om bakfoten  men sanningen är den att jag fixar det inte om jag inte gör det. Vi kan kalla det underhåll typ. Och plan 1 i hur man kommer-ifatt-alltihopa.Så i slutet av veckan blir det tillfälligt avbrott. Så nu vet ni det.




Det är ju såhär man ska känna sig.
Egentligen.

28 oktober 2012

söndag som söndag.


Hoppsan, kolmörkt innan man ens hann blinka. Tur att man har datorn full med andra dagar. Så det här en annan söndag. En julisöndag. På Rue Oberkampf. Det får duga som söndagsblogging denna dag. 
 

27 oktober 2012

hej lördag!


26 oktober 2012

en käpprätt skogsfredag och lite ljusslinga.



Och så var det fredagen då det gick käpprätt åt skogen med nyheter i affären. Som vanligt när man tror att man har rott sina to-dos i hamn så händer miljarder saker som är tusen gånger viktigare. Så käpprätt var det. Men de kommer under kväll eller helg. Phu, phu... Och till alla er som frågar och mailar om ljusslingan. Jag har nyss fått veta att den finns på huvudlagret i Paris och de kommer att skickas till mig i rekordfart. Ni som har fått en av denna sändning har fått veta det av mig under dagen och alla ni andra är varmt välkomna att förboka den här.
 
Och ni, ha en härlig fredag! Och just det, en fin läsare upplyste mig om att jag blivit veckans blogg på Sköna hem! Tusen tack!

parisiska nyheter!


 
Å jag vet. Ni tycker säkert att det inte är någon idé att jag visar nyheter som jag ändå sitter och håller på. Fast nu gör jag det ändå. Och idag, i denna förmiddagstimme, är jag taggad till tusen. Åtminstone tio nyheter ska in. Det är en droppe i havet men man ska vara glad för det lilla.
 
Så varsågod, MimiLou till Little Cute Mokkasin. Direkt från Paris. Och den franska feelingen är påtaglig. Hurra! Så det blir fina, fina påslakan för stora sängar. Och jag som tappat tron på wallstickers föll direkt för dessa slingor som du fäster lite som du önskar.
 

 

 
Och rislampor!


 
Och en stor lampa med små svalor i textilien. Och lanternalampslingan, som tyvärr nästan är slut innan den kommit in,  då nästan alla är tingade efter spaningar på instagram och blogg.
 


Och mera påslakan. Och ett med en hundvalp...




 

Visst får man tron på walltsickers igen? Själva tråden är liksom separat och sedan fäster du prickar, blommor och fåglar precis var du vill. Sött!
 
Håll utkik på FB så hojtar jag till om nyhet efter nyhet idag. Tio var det. Minst.
 

25 oktober 2012

när man tror man drömmer.

 
 
Igår var jag i lite av en låtsatsvärld. Och nu när jag tittar igenom bilderna blir den inte ens då verklig. Jag kan inte förstå att den här världen ligger ett stenkast från mitt hus. Och att jag inte ens visste att den fanns. .För mig ryms de här miljöerna så mycket att jag nästan inte kan ta in det. Låter fånigt med det är så. Det är som jag blir totalt overloaded av intryck. Tankarna snurrar som om det vore alldeles galet och så pratar jag jättejättesnabbt.  Jag vill veta allt om det här stället. Jag förhör min pappa som var där på sextio-talet och han berättar historier om människor som arbetade där och läskigheter om maskiner som gjorde dubbel-slag.
 
Jag vill ta in varje hörn, varje färgton, varje liten gnutta av detalj, varje liten spillra. Och spillror var det gott om. Så mest av allt vill jag att någon väldig rik människa med hjärtat på rätta stället kärar ner sig i hela alltet.

 
Jag vill inte ha busfabriker och bilhandlare och mekaniker där. Jag vill ha konsthallar, teater och dans scener. Och verkstäder för traktens alla kreativa människor. Jag vill ha Kulturskolan där och alla deras fantastiska föreställningar. Jag vill ha  Dud där och alla deras fantastiska föreställningar. Och teater Orka. Jag vill ha allsången där och Katrineholmsrevyn. Och jazzklubben. Och musikklasserna. Och så vill jag en studio också, fast det är verkligen inte nummer ett på listan. Inte alls.

Tyvärr var det väldigt mörkt på de mest magiska ställena. Och kombon långa slutartider utan stativ var sådär. Men I´ll be back. Var så säker. Det enda problemet är att jag måste fråga mannen med den stora nyckelknippan för att få komma in. Och mota bort vakthundarna först, fast de finns nog inte där egentligen. Men sen så.
 


24 oktober 2012

♥ daniella witte

 
 
Daniella Witte måste vara en av de mest begåvade människor som går i ett par skor. Hon fotograferar som hon aldrig någonsin har gjort annat. Bilderna och hela kreativiteten är helt enkelt makalös och vacker som få. Hela hennes blogg är som en lisa för själen. Som en annan värld. En väldigt skön en.
 


Se bara på dessa kopparbrickor som hör till hennes egen kollektion av tjusigheter i koppar. Nu är det helt enkelt så att jag önskar att denna briljanta idé var min egen. Att ta den sydda confetti-vimpeln till en sådan här vacker och superlyxig nivå är beundransvärt.




Att Daniella driver den härliga butiken Inreda & utreda och väl inte gått någon förbi. Och skulle det mot förmodan vara så, susa dit fort som ögat.

min bästa sak på skivbordet denna onsdag.

 
Jag fick en fråga om vad som finns på mitt arbetsbord. Och nu ska jag ju inte sticka under stol med (och det vet ju alla ni som föjer på instagram @sofiaatmokkasin) att det finns dagar som inte ser ut som denna. Dagar då jag måste vispa undan listorna och högarna för att ens se dataskärmen. Inspiration minus tusen. Fast nu är jag taggad till tusen på att just ha en arbetsplats a´la snygg. Sedan förra tisdagen. Inte en sådan här utan precis en sådan här. Fast det lär bli en bedrift kan jag lova. Mitt ordningssinne motsvarar ej denna bild. Erkänner.
 
Men nåväl, i de bästa av dagar, vad har jag då?

 
Det kan man ju sannerligen inte veta. Från dag till dag. Men just nu har jag en himla fin liten ask. Jag fick den från min mamma för en tid sedan.
 
 
Den var min farmors. Och det är en ask med hennes visitkort.
 

 
Hon gifte sig med min farfar i november 1940, då var hon 21 år. Och då fick hon namnet Jansson. Så därför är det ju lätt att räkna ut att det var sisådär åttio år sedan då hon slängde sig med de här visitkorten. En trettiotalspingla i snajdig klänning och uppsatt hår som fiskade upp den lilla vinröda asken ur handväskan. Jag har handväskan också, den är att dö för. Lovar.

23 oktober 2012

non je ne regrette rien goes white!


 
Nu är de äntligen påväg från England. Non je ne regrette rien posters. Den svarta såklart och affären är påfylld och det går bra att lägga ordrar igen.

 
Och lagom till snövit vinter och guldglittertider...
 
 

 
 Tjusigt!
 

 
Högblankt i det guldiga och resten i en halvmatt finish. Precis som den svarta fast vit då.