27 februari 2013

om att inte lyckas att hålla sig till ämnet.

 
 
När jag hade affär på stan smyglyssnade jag ibland genom de tunna, gamla fönsterrutorna mot gatan. Där kunde mammor och pappor stå med deras barn och kika i skyltfönstret. Kika för att det såg väldigt härligt ut, om jag får säga det själv. Men det fanns en liten hake, hos vissa av föräldrarna. Och mina värsta smyglyssningar, som gav mig magont och känslan av att vilja vråla extra högt, var de här - Men inte ska du gå in här, det är ju verkligen ingenting för dig,  du är ju alldeles för gammal för sådant här, för att leka... Med ett efterföljande lite överlägset skratt, som att försäkra sig om att ungen förstod. Som en bestämd markering om vem det var som hade kollen.  Leka liksom, vem behöver det när man är... Ja, hur gamla var de här barnen egentligen. Var de sju, var de tio eller tolv? Har man då passerat rätten till lek? Gör man det någonsin?
 
 
För mig är det lycka och ren och skär tacksamhet att barnen leker.
Låt dem för guds skull aldrig sluta.

 

Obegripligt tankesätt kan jag tycka. Och sorgligt så in i vassen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför en sådan sak kan oroa en förälder. För det var lite så det kändes. Som att man livrädd,  innerst inne, ville avfärda barnens leklust. Som att man skämdes lite om barnet önskade leken. Jag minns en förälder som stolt utbrast - min dotter har ju vuxit från sådant här  den flickan gick i tvåan. Då finns det ju andra saker att oroa sig för här i världen kan man tycka. Som helt tvärtom, att snabba på sina barn mot den stora vida världen med allt vad de innebär, det skulle snarare oroa mig. Åt det grövsta.

 


Jaha, nu spårade jag ur alldeles. Egentligen skulle jag blogga om de här små klosstäderna som är nya i affären. Himla fina i alla fall. Och alldeles sådär oroväckande lekvänliga. Gjorda på bästa sätt i Japan. Med FSC-trä och målade i giftfria färger. Såklart kan man tycka. Till och med den lilla kritan är miljöbästa. Städerna som är som en stad är mest, Paris och London  kommer tillsammans med två magnetiska griffeltavelplattor. Där ritar du historien runtomkring eller vad du vill. Det är bara fantasin man behöver ha tillgång till, ni vet den där alldeles livsviktiga...

26 februari 2013

smått och hemmagjort.



Jag och min svaghet för små presenter. Övertygad om att det inte behöver det vara så himla storslaget alla gånger, det är ju liksom inte där det sitter.  Ganska ofta ser jag den där present-ribban höjas till skyarna och jag funderar lite på hur det blir där i ändan av slutet. Har man glömt då tillsist, att lyckan kan sitta i det lilla? Som i en rulle med vackert band. Ett nytt, ett gammalt eller ett hemmagjort.




Jag skrev om hemmagjorda band här men det tål att skrivas igen, det är så lätt och ibland hittar man ju inte det där finaste bandet. Det är egentligen bara tyget det hänger på. Sen behöver du bara ett strykjärn.Och så får ni ursäkta att det här Liberty-tyget har gått lite följetong här, men låtsats att det är annorlunda. Riv en remsa tyg. Tänk på att det färdiga bandet blir en fjärdedels bredd av den ursprungliga remsan. Om du vill ha längre band är det bara att skarva några remsor (med en symaskin då såklart). Vik sedan remsan på mitten, fukta den rejält med vatten och stryk sen som en galning så det blir skarpa veck.
 

 
 
Efter mitten-strykningen så viker du in kanterna mot mitten och stryker vidare. När du sedan är klar och vecklar upp bandet helt så ser det ut som till vänster på bilden, med tre strykveck. Och har du bara vikt upp det halvvägs som den högra bilden.



 
 
Men ihopvikt och färdigpressat, såhär!
Förresten så kan man köpa trådrullar i affären nu. Här är de!

 

25 februari 2013

absolut gilla.



  
 
Snacka om gilla på den här grejen. En sådan absolut briljant idé.  Inte bara för att den lilla kartan ovan är från ett av mina absoluta favoritstråk i Paris... Anne Ditmeyer har startat en Map Design Class för stundenter över hela världen. Grejen är att man tecknar ner något av sitt livs bästa som en liten karta. Det kan vara allt från promenadstråk, till favvo-ställen eller egentligen precis vadsomhelst.  Susa in till Dos Family och läs mer! Som grädde på moset ges dessutom en bästa DosFamily-rabatt om man vill prenumenera på hela härligheten. Och det ska jag, verkligen att jag ska.

24 februari 2013

nytt, nytt, det är så mycket nytt...

 
Det gick sådär med påfyllnaden i affären. Är det vårsol så är det. Fast vid några små molnpauser fick jag åtminstone in vimplarna och plåtade lite nyheter. Det kommer nog bli lite ganska många affärsnyheter här på bloggen den närmaste tiden. Hoppas ni står ut...


 
Plåta små fina nyheter är ju annars en angenäm syssla.
Mer om detta Paris imorgon.
Fin söndagskväll till er!

23 februari 2013

när solen går i moln tänker jag fylla min affär.


 
Så mycket fint påväg till affären. Beställningar sedan ett september-Paris börjar nu anlända. Tyvärr kom ett jättepaket vilse på vägen från Italien. Men snart så. Allt finns inte på plats ännu i affären. Men det kommer, så snart solen går i moln...
 

Precis såhär ska en vimpel se ut tycker jag. Lite av det operfekta slaget.
 

I de vackraste tygerna. Och pinglor. Ni ser väl pinglorna?

22 februari 2013

skattletande i paris.



Det är ju lätt att inbilla sig att Paris i själva verket inte alls är så där romantiskt som man kan tro. Liksom avfärda det som en  klyscha, att det är väl som städer är mest. Men nu är det faktiskt precis tvärtom. Det är nämligen precis som du kan tro där i fantasin.
 
Som när du släntrar runt i spillrorna av en loppis. Ni vet den där fina som jag skrev om här. När alla har packat ihop och gått hem och gatan är tom. Det är då man ska titta nedåt marken och samla små saker. För det man hittar är lite vackrare där än någon annanstans.
 
 

Ett ensamt bokmärke på en dammig gata kanske blir det finaste man någonsin sett.


Ett papper som egentligen inte betyder något alls kan vara proppfullt med fina bokstäver så att man genast tänker att det här pappret kan vara hemskt bra att ha någongång. Om man går bet bland bokstäver.



Och en liten bok med lossnad pärm. Av René Berger. En filosof från Schweiz var det minsann. Och full med franska ord som vi inte förstår något av alls men jag gillar de små ramarna på framsidan. Med blommor i hörnen.


Så i gruset där, nästan prickad av klampande gympadojjor. En diabild. Och så blåste vi bort dammet och kisade mot solen,  för det måste man ju för att kunna se vad som finns. Och där, en liten undulat. Då blir det där letandet nedåt marken nästan lite åt det magiska hållet. Det kan låta fånigt såhär i efterhand, som om det skulle vara något särskilt. En undulat på en diabild liksom. Men det är det, något särskilt alltså.
 
Sådetså.
 
 
 
 

20 februari 2013

always.

 
Fastnar alltid i Milk´s hemma hos.
Trots att jag redan har bläddrat sönder alla mina Milk Decoration så gör det liksom inget.

 
 
 All pictures : Louise Desrosiers
 
 


 
 

19 februari 2013

kompis-posters.



Jag är ju svag för affischer av olika slag. Det märks ju om inte annat i affären. Ofta när jag står och evighetspackar blir jag glatt förvånad när jag ser hur många väljer ut de allra finaste kombinationerna. Ibland oväntade, som jag inte ens tänkt på själv. Men så när jag lägger ihop dem så ser man att wow, snyggaste tavelväggen  på gång någonstans.
 
Därför slog det mig igår att den alldeles nya The sky´s the limit (här i 50x70 ram med passepartout)  av Johanna Högväg och Highway Design skulle få några kompis-posters. Lite färgmatchade sådär. Söta sjömannen Carl från Sammy Rose var given (40x50 ram med passepartout), superhärliga världskartan från Famille Summerbelle, och mini-prints från Fine Little Day (20x26 ram).
 
Påtal om passepartout. Jag tror man ofta glömmer bort denna lilla utmärkta pappersark-utfyllnad. Man letar sig galen efter de rätta, exakta måtten och formgivare anpassar sig efter standardmått. Men tavelväggar med dynamik är tjusigt. Och att kunna välja samma storlek på ramen, som tex här i liggande och stående men ändå kunna använda sig av ett mindre print är perfekt.




Jag fick frågan här på bloggen om just tavelväggar. Och jag lovar ett inlägg om bara det, jag samlar lite först bara. För finns det något större kapitel än just tavelväggar? Det finns ju just inga regler att följa. Mixa, matcha, följ en röd tråd eller gör precis tvärtom, häng dem högt, häng dem lågt. Själv är jag högst oplanerad när det gäller. Tänker väl mest att det mesta går att flytta och sen pratar vi inte mer om våra tusen miljoner spikhål på väggarna. Men som sagt, tavelväggsinspo kommer snart.




Och det här är något så alldeles väldigt fint som hundra miljöbästa stjärnor från Japan. Och vad man kan göra med dem ska ni få veta alldeles snart. Men som Viggo sa nyss:

Å, kan jag få bygga regnbågs-domino??
Bara en sådan sak.

Psst! Stjärnorna kommer i affären vilken dag som helst!

18 februari 2013

vackert vissnande och vridande och vändande.



Plötsligt ändrade jag mig om tulpaner. Jag har ju tänkt att de ska vara krispiga och knoppiga och sådär så de nästan låter lite gnissligt när man tar i dem. Men så insåg jag precis att det verkligen inte var så himla tvunget alls. Gillar när det ser lite ut som på låtsats. Som de blir när de stått utan vatten i sådär fyra dagar (jag tänkte inte säga det, så jag fyllde på, men äsch...). Och som om saknaden av vatten har dragit ur all färg de någonsin hade.




Förresten lägger jag nya beställningar till affären. Om jag är helt oplanerad, impulsiv och allmänt förvirrad i de mesta fall, så är jag helt tvärtom när det kommer till den här biten. Jag vrider och vänder på det hela tills jag är hundra procent stormsäker på att det passar i min affär. Jag har lovat mig själv att fylla på den där lekkategorin med sådär himla bra saker. Såsom städer av klossar. Paris och London och lite landet också, att rita in i historier på griffeltavlor som du berättar alldeles själv. Så himla fint och så himla bra, allt är under bästa produktion och till och med kritorna är miljöbästa. Tack säger jag.
 

17 februari 2013

spela med stil.

 
 
Kanske är det nostalgin. Men nog tusan var det snyggare förr?
 Som ett simpelt planetspel.
 
 
Typsnitten, färgerna, asken..
 (jag är ju så svag för klammern där på utsidan)
 

..för att inte tala om spelpjäserna.. 

 
Och fanns där den minsta tvekan till kniviga engelska ord
så behövde man liksom inte fundera. Allt för spelro.


En raket som en raket ska se ut
 
 
och en spelplan med stil.


Hur svårt kan det vara liksom?
Kära sällskapsspeltillverkare, ni kan alltid slå mig en signal om ni kört fast.
 Jag lovar att leda er på rätt spår igen.

kuddar!!

 


Kuddar. Å alla dessa kuddar. Hjälp, får jag nog nästan lov att säga. Den här kuddhistorien visade sig kanske vara den mest hopplösa bland kuddhistorier i världen. Jag fick de första kuddarna levererade vid tidig höst men pga långa leveranstider har jag inte kunnat gjort dem köpklara.




Men nu så ligger åtminstone de med Liberty-feeling ligger i affären. De som har den bedårande lilla pinglan i ena hörnet. Lagret är skralt men de finns där just nu.

 
 
 Hopplöst eller ej, det är åtminstone härligt.


Och så var det de här. Ännu mer hopplösa.  Som blev efterfrågade som inget annat efter ett blogginlägg på Nomi och ett reportage i Family Living. Och jag som varken  har vetat ut eller in när jag kan få flera, för de jag hade var redan slut innan de ens hamnade på plats i affären.  
 



Nu vet jag men läget är inte sådär himlastormande. De tre understa färgerna finns just nu i några få ex men de översta finns inte i denna stund.  Puder, beige och mullvad (de tre överst) levereras först i april. Och efter mycket stor efterfrågan och hopp om att ställa sig på väntelistan inser jag att de jag har beställt, vilket är många, inte verkar räcka. Därför lägger jag in dessa färger, för förbokning i affären, efter begäran. Man kan boka i den mån min order räcker. När man bokar så fungerar det som ett vanligt köp, se vidare info vid kuddarna. Lessen för kuddstrul, men inte mycket mer jag kan göra.

15 februari 2013

dessa dagar fyllda av ro...



Igår natt sa jag till min man att inspirationen nog hade försvunnit. Antingen flög den med jobbet som saknade slut eller kanske var det bara för vintern och gråmulna himlar och att solen försvann igen. Fast sen sa jag att det är ju så det måste vara om man ska känna den där skillnaden. Och den måste man känna hur skulle det annars vara.
 
Så imorse vaknade jag med gott mod, lite i alla fall, och tänkte att när man tar svackor med ro brukar det lösa sig. Men sen var det ju friluftsdag i skolan och vi letade snösurfingbrädor (vad hände med pulka?) och bandybollar och sockorna hade hamnade på dagis. Vi kokade varm chocklad, gjorde smörgåsrullar och sen märkte vi att ena termosen var spårlöst borta. Och jag sprang runt som en yr höna samtidigt som Viggo återberättade den senaste Harry Potter boken i exakta detaljer.  Sen fick vi ta bilen de där hundra metrarna till skola och dagis.  Och sen jag for till Ica Maxi och köpte termos och hem igen och kokade mer varm choklad. På skridskobanan såg alla barn likadana ut och jag kunde för allt i världen inte fatta vem som var min unge. Sen sa en fröken att 2A var i ishallen. Där var alla dörrar låsta. Då kom en mamma med ordning och reda och sa att de var de inte alls det om man gick in genom rätt dörr. Och på isen satt en hög med ungar och i mitten låg en annan liten unge och vred sig. Viggo hade såklart fallit rätt i isen med knäna först och ont gjorde det. Såklart. Men efter att ha släpats över isen mellan sina kompisar och torkat ett par tårar och klunkat lite varm choklad ur den blå termosen kunde jag fara hem och jobba. Så heje inspiration komnurå...




Men en sommar blir det ju ändå då man behöver småblommiga pappersark. Och fast det verkade ta ett år att få in de vackraste papper i affären så händer det nu. Och band vill ni ju ha och band ska det bli.



Och vet ni, jag har några lådor härhemma med något av det finaste. Jag har haft det sedan i somras och det är med största våndan jag inser att jag inte har fått in den i min affär. Det är det där uppslagna på min byrå... Och här har ni en liten del av orden på sidan ett. Och i denna fredagssekund lovar jag mig bara en endaste sak. Oavsett om jag inte lyckas med vare sig inspirerande företeelser eller effektivt jobb så ska jag åtminstone lyckas med en sak. LIVRAISON ska in i butiken denna dag. På återseende och fin fredag till er!

14 februari 2013

#kärlek.


Tänk vad ett litet paket kan göra. Häromdagen när jag satt med sådan där knäpp huvudvärk igen och kände mig allmänt under isen så kommer Viggo inspringande med ett paket. - Det är till dig mamma!
  

- Och det är hashtaggat med kärlek!


Ja tänka sig. Post hashtaggad med kärlek. Kan det kanske inte vara lag på det? Snälla paket och brev borde kanske alltid slänga sig med en liten hashtag av kärlek. Kan ju aldrig bli fel liksom.



Och en tapetklädd ask fylld med godis och de blommigaste tapethjärtan kan nog aldrig i världen bli fel heller. Tack Boråstapeter. Snällt.

13 februari 2013

L´Affiche Moderne till affären!

GARDEN OF MOON GAZER
by  Anna Emeila Latinen



Jag sa ju att det skulle bli ett regn av nyheter, så nu börjar det!  Det är en ära att få presentera franska L´Affiche Moderne till Little Cute Mokkasin. L´Affiche Moderne är ett galleri som presenterar en unik kollektion av konst av olika formgivare. Bland formgivarna finns både etablerade och helt nya.  Varje print görs i en limiterad upplaga av 300 exemplar och exklusivt för L´Affiche Moderne. Med varje print följer ett numrerat äkthetsintyg, gillar!
 
Och nu har jag alltså fått äran att välja ut en liten selection by Mokkasin. Några få exemplar av de jag gillar allra bäst. Lite exklusivt sådär för Sverige. Här får ni en tjuvtitt på det allra finaste påväg raka vägen från Paris.

 
 
 
BALLERINA
by Apanona
 

MEOW
by Apanona
 


PARIS
by Audrey Jeanne

ABÉCÉDAIRE
by Audrey Jeanne
 
 
SPRINGTIME BIRDS
by Studio Meez

 

 
 BULLES D´OISEAUX
by LÉncre Violette


 
 
PETITE SAVANE
by LÉncre Violette

 
 
ADVENTURE FOREST
by Tiffany Jayne
 
 
GYMNASTICS
by Madame Lolina
 

CIRCUS NIGHT
by Madame Lolina


DREAM BAND
by Madame Lolina
 

I´M NOT FASHION
by Caron Aline
 
Every print is limited edition for L´Affiche Moderne
 
Alla prints läggs in i affären så fort jag bara hinner. Förhoppningsvis snart...