31 mars 2013

det var igår det.


 Vi frukostmatchade dagen till ära. Det är bara på påsken det händer.

 
Vårt yougurtsocker.
 
 
Mina barn har olika syn på kycklingen. Viggo ville förövrigt måla alla sina ägg med blyerts, det gick sådär.

 
 
Liv delade ut ägg till höger och vänster.


Påskkattkakorna fick ögon och halsband.

 
Och lades i burkar.

 
Charlie bytte från påskdrake till gubbe. Nöjd så.
 
 
 
Mer än vad man kunde säga om hans syster.
- Varför får jag inte ha någon av dessa skor?! 

 
Men allt ordnade sig.
 
 
Röda kinder är grejen. Knappt att vi fick tvätta bort dem inatt.
 
 
Viggo gav upp redan när vi inte hittade hans påsköronperuk, hemmasydd i illorange fuskpäls. Han ser ut som ett penntroll när han har den. Ett tovigt penntroll. Men som sagt, borta var den och arg var han. Men sen blev han Harry Potter.


 
Det slöt upp många flera.


 
Och färden mot godiset kunde börja...

29 mars 2013

den långa fredagen...

 



Det var kallt på verandan igen. Och frost på träden.
Men har vi väl börjat sitta där tänker vi inte sluta.
 
 

Det blev Viggo som stod för påskpyntet i år.

 
Franska på Babbel.
 
 
Svenska i Kamratposten.

Det är blåbär, apelsin, körsbär, päron, banan,
potatis och avokado på fruktspettet.

 
Det ramlade in ett halvt dagis.
 
 
 
Estrid var snygg. 


 Jag pyntade lite. Bra sen.
 
 
Gympaträning. Alltid, alla dar.  

 
 Spänning  av det olidliga slaget.
 
 
Men det blev ett par påskhareöron.
 
Vi sörplade soppa.

Jag ordnade med några av de finaste nyheterna till affären.  
Förresten har jag börjat vårfixa där.



Viggo gjorde deg till påskkattkakor.

Och jag plockade ner julstjärnorna... 

 
Sen gjorde ungarna kattkakor.
 
 

 

Jättemånga.
Som de ska bjuda i kvarteret imorgon när det ska önskas Glad Påsk kors och tvärs.
 
Och jag önskar er detsamma,
 
Glad Påsk!
 

27 mars 2013

plötsligt händer det.



Joo, plötsligt gör det faktiskt det. Jag har ju vridit och vänt om min affär. Ganska mycket i hemlighet men jag vet att många av er har läst mellan raderna att det varit minst sagt hektiskt. Och tack alla kära för fina mail om snällaste hjälperbjudanden, kloka ord om att jag måste stressa mindre och ta hand om mig och allt det där som man någonstans vet om, men glömmer i allt det där kaoset. De där hälsningarna är värda mer än ni någonsin anar.
 
Den här affären har fört med sig väldigt mycket glatt men minst lika mycket vånda. Och jag har krisat mellan varven så till den milda grad. För att jag inte har räckt till, inte alls faktiskt. Inte någonstans. Jag har jobbat 133-timmarsveckor och jag har sett min familj skymta därborta någonstans. Alldeles nära men ändå så långt borta. Jättehemskt och förskräckligt ohållbart.
 
Jag har ändå varit en lyckans ost som har en fantastisk mamma som kommit hit i ur och skur och packat och styrt och ställt. Och en lika fantastisk pappa som åkt skytteltrafik med kartonger och det ena och det andra. Och minsann också lärt sig göra rosetter. Och en man, den allra bästa för mig, som tagit allt det andra, precis allt. Men ändå, så har jag knappt vetat ut eller in eller något alls. Jag funkar lite så att en heltisk tillvaro blockerar alla bra tankar. Så jag fick inte ihop det.
 
Men så en dag, en söndagmorgon i duschen (av någon underlig anledning är det där de kommer, de allra bästa tankarna) var det som allt blev väldigt glasklart. Och det var så det var tvunget att bli. Om hon nu ville. Och hon ville! Så nu har jag en anställd. Hon heter Linn och hon är perfekt.
 
Så i måndags började mitt nya liv, och det känns megalyxigt. Och solen skiner det bästa den kan och fåglarna kvittrar ikapp. Vi säger tio gånger varje morgon att nu är våren minsann här och samtidigt är jag fylld med ett stort hopp om att det är nu allt ordnar sig. Det är på riktigt och det kommer bli  fantastiskt bra.
 
 

24 mars 2013

hur du syr en skogsälveutstyrsel.

'


Egentligen gillar jag inte att sy. Inte sådär på riktigt, efter mönster och passform. Jag led när vi hade ett barnklädesmärke. Inte av själva barnklädesmärket utan för att jag blev tvungen att sy typ hundra brallor själv. Men om jag får sy utan tvång och allt det där andra så är det en annan femma.  Inga mönster, inga tvättrådsmåsten, inte så petnoga utan bara lite sådär vad man känner för stunden. Då gillar jag.
 


Som grejor till barnen, det roade jag mig med när jag bara hade två barn och all tid i världen. Då sydde jag nyckelpigemantlar, fjärilsvingar, tårtor, bakelser och sockersöta piratmantlar och allt det där som vi tyckte att vi behövde. Som en älvkjol. I skogsgrön fuskmocka. Mest för att alla andra älvkjolar var rosa och fluffiga, precis som om man hade fått för sig att skogsälvor var samma sak som bakelseprinsessor.
 
 


Så jag klippte ut tretton blad i fuskmockan. Och lika många i fodertyg. Sen så vändsydde jag alltihop med plattvadd emellan. Så de blev lite tjocka och mjuka och inte det minsta sladdriga. Plattvadd är förresten en himla bra hemlighet om man ska sy mantlar och sånt som måste ha lite styrsel.
 
 
 
 
Sen sydde jag dit alla bladen mellan ett dubbelt bomullsband. Det blev en prima skogsälvekjol som har hållt i sju år och inte visar några som helst tecken på att falla sönder och samman.
 
 
 
 
- Kan vi sluta med det här nu??
 
 

 
- Du lovade ju att det var sista bilden?!
Nu tänker jag bara stirra såhär jättekonstigt.

22 mars 2013

i keramik och underbara.


Varje dag så tänker jag på att rationalisera självaste affären. Ni ska se mina glädjekalkyler med procenter hit och dit. Fast jag är nog inte rationaliseringstypen när allt kommer omkring.  Inte alls till och med. Det liksom skär i hjärtat när jag kalkylerar och effektiviserar, om ens bara i tankestadiet.



Jag tycker liksom inte det går ihop när man har att göra med finaste sakerna. Tvärtom.
 
 
 
Som de här underbara.
 

 
Handgjorda av formgivaren Jonas Lindholm. För finheter, salt och annat viktigt. Vackrare små askar kan man nog inte äga.
 

 
Och därför tänker jag att det här är kanske vårens finaste present. Och för all del annars också. Men då vill man ju få den i en liten låda, visst vill man? I silkespapper. Såklart.



Och med band. Så att det redan är ge-bort-färdigt när det kommer. Visst vill man det? Så får det bli, hur orationellt det än må vara. För det är min affär och jag bestämmer. Sådetså. Nu ska jag äta fredagsmiddag, gokväll!

21 mars 2013

inte av det minimalistiska slaget.

 


All photos: Karin Foberg
 
För hemskt länge sedan var Karin Foberg och Anna Mård hemma hos oss. De gjorde ett reportage från Livs rum. Faktiskt trodde jag att detta var publicerat för dar sedan men en läsare upplyste mig om att det nu fanns i tidningen 101 idéer. Hursom så ser det ut likadant idag bortsett från andra projekt. Liv tyckte det var hemskt fånigt att hennes målning från då hon var 4 år skulle stå där synlig på staffliet. Till råga på allt hamnade den på samma staffli men i Family Living som finns ute i butik nu...