fairtrade & handmade - såklart! och allra sötast.

Afroart. Det finns så himla mycket gott att säga. Först och främst fint som bara den. Gillar mönsterna, det är mönstrat men det tar ändå inte över. Mjukt. Som känslan av något enfärgat men ändå inte då. Och färgerna, så milda och så fint tillsammans med det mesta.  Vi har valt ut två överkast eller plädar (och mest drömmer vi om att ha dem som picnic-filt när våren kommer) som vi tycker om allra bäst. Ormbunke och Darlia.

 

Men som sagt. Så mycket bra i detta förutom det fina. Fairtrade och handgjort. Rättvist. Afroart som faktiskt har funnits ända sedan 1967 drivs idag av sex textilformgivare, alla utbildade på Konstfack i Stockholm. Grundidén har alltid vara att ta till vara på lokala hantverkstraditioner i Afrika, Asien och Latinamerika.  På så vis får världens unika hantverkstradioner möjlighet att överleva och man skapar jobb i länder där hantverk är den viktigaste inkomstkällan. Lägg ihop det med träffsäker design och form, lyckokombo!

Favorit. Korgar är ju alltid perfekt. Vi har ett par i varje rum och det får oss att överleva kaoset och stöket. Som uppsamlingskorgar för ditten och datten. Men såklart också som förvaring, för sockor, brio-järnväg, lego, klackskor (ja, nu har vi typ trettio ärvda par, efter min mormor, som utklädningspjuck) , pappersrullar, vantar, som papperskorg och för allt. Skulle inte klara mig utan korgar. Och det finns nog inget som gör ett rum så mjukt och härligt bara för själva materialet skull. De här är också så himla fina att använda som blomkrukor, som en ytterkruka liksom. Finns i två storlekar, här.

 

 

Sötaste babyfilten. Ever. Uj, vad vi har förälskat ner oss i den här. Jag har en förkärlek till tunna babyfiltar, för då blir de lite som gosetrasa i samma stund. Små bebisar vill ju gärna fingra på något och liksom gosa in sig i det mjuka.  Minns att våra tvillingar fick två tunna små filtar, så ljuvliga där i maj när de föddes. Sedan blev de där filtarna som gosetrasor som hängde med dem i tid och otid. Ni vet sådär i handen, släpandes efter dem. Alltid.

 

Filten har en kompiskudde som är precis lika fin. En ännu väldigt fin present med välkommen till världen hälsning. Filten här och kudden.

 

 

 

Och det är ju det vackra broderiet som gör hela alltet. Tekniken kallas för ”Kantha”. Det är en urgammal teknik som man från allra första början använde för att stärka och laga utlitna textiler. Varför gör vi inte så idag kan man tänka. Tänk hur fint det hade varit då.

 

Och Blomster är inte från Afroart och inte en nyhet. Men den är så sjukt vacker så jag fattar det knappt. Kära Jonna, du tecknar som en dröm.

det tog ett halvår men nuså.

Puderkudden från Numero 74 skulle inte komma hem igen. Någonsin. Men eftersom Numero 74 är så bra och jobbar så strålande med uppsytt på beställning så ordnade det sig. En egen liten kollektion bara för affären. Så lite puder, och lite ljus puder och såklart gul! Älskar. Puder vet ni ju redan... Ljus puder är så himla fin, nästan vit men ändå inte, nästan grå med ändå inte, nästan puder men ändå inte. Bara fin helt enkelt. Ljuvlig till grå... Och  gul ska vi inte tala om. Den glänser som bäst ikapp med höstlöven i driver utanför fönstret.

 

Här är kuddarna i affären. Och för er som gillar mullvad och beige finns några få kvar här. Favoriten till dagbädd här. Och äntligen flera av den vackraste av babyfilt. Och finaste tatamin.

jag har hört att på tisdagar trollar man alldeles fasligt bra.

 

- Ser det här ut som ett ställe en trollkarl vill hänga på? frågade jag Viggo. 

 

 

Han fingrade lite på kartorna...Det verkade som han funderade.
 

Och sa sedan:

 - Jo, det gör det allt. Förutom en sak. Trollstaven måste ligga mer såhär...

 Så lade han trollstaven lite snett över bokhögen.

Inte alls sådär rakt och korrekt som jag hade lagt den.

- Så ligger trollstavar. 
 

 

Det är såklart att de gör. Det är nog mest att jag inte har vanan inne.

Emelie Flygare-Carlén skriver inte trollkonster och magiska verk. Men eftersom det är min bild. Min alldeles egna. Så låtsas jag. Precis hur mycket jag vill faktiskt.

 

 

 För maken till vackrare bokryggar finns nog inte.

 

 

Nästan allt på de här bilderna kommer från Numero 74. Vimplarna vet ni ju redan och just de här enfärgade är mina absoluta favoriter, jag älskar just den här färgställningen. Faktiskt mer för var dag som går.

 

Allt det fina en trollkarl behöver har jag bara till låns men maila mig om det önskas vackra utklädningskläder så ska jag nog kunna ordna det. Samma sak med stjärnor till kuddar. Och handplockade franska vintagemöbler.

 

Tapeten är ett stycke för sig och den enda rullen av sitt slag. Eller kanske fanns det en kvar eller två...? Men jag har funnit en tapetskatt som gör mig varm i hjärtat. Det finns inte längre än fem minuters cykelväg från där jag bor. Nedför backen och runt hörnet. Jag återkommer om detta. En tapetskatt bör man dela med sig av, eller hur?

 

 

vem vill inte bo som i sagorna?

Nu kan man ju alldeles tro att jag ligger i hammocken hela dagarna och sörplar lemonad. Och spanar citronfjärilar samtidigt som ungarna flyter runt i det glittrande vattnet. Oh, well. Tro det, så gärna. Jag som inte ens äger en hammock. Fast lite länge bort här på åsen, i det där huset bortom jättemånga trappsteg, där det bor en kringresande organist som aldrig är hemma. Där, där står det en. En sådan där jättegammal och vit, lyxigt nog en dubbelhammock. Jag har aldrig sett den där organisten gunga i den. Och verkligen ingen annan heller. Så jag önskedrömmer om hur den hamnade hos oss. Då skulle jag gunga mest hela dagarna. Fast nu jobbar jag mest.

 

Jag fick en fråga om tapeten Blossom från Mr Perswall, funkar i ett barnrum. Såklart att den gör. När väggar blir som tagna ur Alice i Underlandet så blir rum som av det magiska slaget. Mest för att blommorna är större än de flesta andra blommor.  Då känns det precis som i sagan, till och med för mig som är stor.

 

Sen kan man nästan tro att vinden viner lite där på väggen. Så att alla blommor liksom blir lite böljande. Fast det är ju bara för tyget. Tyget som har hamnat på tapeten. För när allt kommer omkring så är det ju en fototapet, men det visste ni nog. Och det är nog just därför det blir såhär vansinnigt härligt.

 

Förresten tog jag lite tårtpapper häromdagen. Under tårtor är de sådär men på väggen lite som honeycombs. Först sydde jag ihop dem på mitten och vek ut dem som en halv boll. Och fast det var trettio grader varmt och det nästan kändes som julpyssel var jag tvungen att spraya dem lite. Så gruset under blev som guldklimpar. Kanske hundra stycken.

 

mokkasin loves numero74.

 

 

Igår kom det påfyllning från Numero 74. Alltid lika hjärtligt. Såklart sa det smack och så tog vissa saker slut på direkten. Vi stod som förvånade och sa vi tog ju in jättemånga den här gången...

 

Väldigt hjärtligt var det också för en tid sedan när designern för Numero74, Poupy, ringde mig. Vi pratade länge om ditten och datten och spännande saker. Vi pratade också en hel del om hur Numero 74 arbetar. Och det är ett sådant stort hjärta på det.

 

För några år sedan så förälskade sig Poupy hejdlöst i Thailand, människorna och landet. Planen med Numero74 har sedan starten varit att ge tillbaka så mycket det bara går. Tillbaka till människorna, familjerna och barnen i Thailand. Man bygger Numero 74 på ett nära samarbete med människor på plats och där det allra viktigaste är att alla ska må bra hela vägen, på alla sätt och vis. Med stor respekt för människorna och landet är målet att Numero74 i förlängningen ska hjälpa till med utbildningar, barnomsorg. och bara bra-saker.

 

Poupy bor växelvis i Thailand, oftast månader i sträck, för att kunna vara involverad i hela tillverkningskedjan och ha starka och förtroendefulla relationer med de som arbetar inom företaget. I sin egen studio och fabrik utbildar man kvinnor på det specifika hantverket.  Och ja, de flesta som arbetar på Numero 74 är just kvinnor. Man har sin egen specialtet, någon är bäst på sömnad, någon är grym på broderi, en annan på att virka, någon annan på att sticka... Sen åker dessa utbildade kvinnor hem till sin byar för att i sin tur utbilda på plats, man skapar kvinnliga kooperativ.  Och där i de thailändska byarna tillverkars sen alla fina saker. På så vis behöver ingen lämna sin familj, sitt hem för ett arbete på annan ort. Utan livet kan fortsätta precis som vanligt, fast med ett arbete. 

 

När man pratar med Poupy  så slås jag hela tiden om värmen i rösten när hon pratar om Numero74. Självklart som de eldsjälar, hon och Nancy är, som brinner för att skapa ett varumärke som kännetecknas av det fantastiskt vackra och det oerhört kreativa. Men framför allt hur hon talar om sättet som gör detta möjligt. Att det bara är möjligt genom sättet de har valt att arbeta på. Att det finns en själ i Numero74 som bara känns som ett enda stort, varmt hjärta. Och det är det som är det allra viktigaste i hela alltet. Fint,  tycker jag. Och med en önskan om att alla företag i hela världen tänkte samma.

 

 

Läs min tidigare presentation om Numero74 här.

 

 

 

 

Nya färger i den virkade vimpeln. Nu i dimmigt rosa och blåtoner. Sen tidigare fanns den i de mest underbara färger jag vet, hej höstlöven och tjocktröjorna tänker jag när jag ser den.

 

 

 

 

Och kalasiga set som måste få ett eget inlägg för himlens vad fint. Vimpelkort med sydda kuvert, i två färger. Med kalaspåsar i tyg! Och nästan samma sak, fast med stjärnor. Och kalaspåsar med virkade handtag. Det här så fint så jag kommer paketera egna gåvor i dessa så snart det är kalas-dags nästa gång, med matchande kort.

 

 

telefonbloggar.

Jag vet inte om det är något med värmen som var igår. Eller för att det känns som åskan och regnskurarna ligger alldeles ovanför hustaken. Men jag är alldeles matt. För matt för att leta bilder, för matt för att ta bilder och tydligen alldeles fullkomligt för matt för den här bloggen. Så nu blir det lataste blogginlägget på länge. Telefonbilder som redan postats på instsgram ( @sofiaatmokkasin ). Tråkigt som tusan med det kommer bättre dagar, det gör det alltid. Hoppas jag åtminstone...

 

Jag älskar lätta flytta-möbler. Sådana där som man kan ta under armen och flytta ut när morgonsolen går upp. Och som får vara där ute hela långa dagen, man är ju ändå inte inne. Och när myggorna kommer så tar man sin möbel och ställer den på sin bästa inomhusplats. Precis så gör vi med den lilla tältsängen Small Campbed som just nu syns i både Family Living och Mama.  Jag är lite stolt över det,  för jag är så förtjust i bildserien på Nomi.  Faktiskt är andra bilden i serien såld till en katalog, hoppas jag snart kan visa er!

 

Och perfekt flytt-möbel är också urfina Safari DayBed. Mer om den underbara en annan dag, men här kan du läsa.

 

 

Och för er som inte har instagram (för då vet ni ju redan) måste jag tipsa om sommarens kap som jag lade vantarna på för några dagar sedan. Pläden Alpklocka från Ikea.. Som är som dagbäddarna, lite multifunktionella sådär. Pläd, duk och handduk. I 100 % linne. Har kostat 399 och nu 149, fyndigt! Eller hur?

work space for the twins.

Innan vi åkte till Paris hittade jag två gamla skolbänkar på vår vind. Nu är det ju verkligen inte så att jag aldrig någonsin sett dem. Min syster och jag hade dem när vi var små. Men jag hade glömt dem, de var inte direkt synliga där på vår vind. Den fylls av någon oförklarlig anledning på mest hela tiden så man får sig några lyckliga överraskningar varje gång man går upp dit.

 

Det blev fint i alla fall. Nu ska vi bara hitta två gamla järnsängar också. Och hur mycket jag än önskar så kommer det inte ligga några under någon dörr på vinden. Och ju längre tiden går så växer de ur sina små utdragssängar mer och mer. Lite katastrofläge faktiskt men å andra sidan råkar deras mamma vara så väldans kär i de där gamla sängarna så hon är inte direkt effektiv i den här frågan. Men som sagt, för små är de, trots det sorgliga i det. Så sitter någon på några gamla järnsängar kan ni alltid höra av er. Och har ni bara en så går det fint också.

just nu.

 

 

Fattar ni hur underbar vägg ?

 

Min pappa hjälper mig att förbereda inför ett kommande jobb. Tack, så snällt säger jag. Och så himla, himla fint. Fototapet från Mr Perswall. Ur kollektionen Nostalgic.

scandimood.

Precis ny på blogghimlen är Scandimood - reflections on Scandinavian style. Här kommer Cia Wedin (designjournalist) och Michael Asplund (producent för Asplund Collection) dela med sig av de egna kreativa samtalen dem emellan. Då båda har stenkoll på inredning, färg, form och allt däremellan kan jag bara tänka mig vilket intressant innehåll det kan förväntas.  Som en kulturtidskrift i bloggformat med blandande texter och bilder. De delar frikostigt av sig av länkar så man kan läsa vidare i evighet av det som intresserar.  Scandimood kommer att publiceras såsom en ny upplaga varannan vecka. Premiärnumret finns ute nu, här!

 

En liten text om Jonas Lindholms askar finns med i premiärnumret och där ligger min bild från affären. De här askarna, de är så otroligt vackra. Varje gång jag packar ner en sådan och skickar till någon lyckost, så slår det mig. Och faktiskt varje morgon när jag tar mina örhängen som ligger i en rosa just nu. Det är något vardagslyxigt över dem som är svårslaget. I allt från färgen, ljudet när man tar av locket och den lena ytan. Som ett snäckskal eller en sten. Som har värmts i solen på strand i fjärran. Nåväl, nu är det ju i och för sig bara på mitt simpla fönsterbräde. Men ändå. Vackrast.

no more standardmått.

 

 

Och så var det ju det här med tavelramar. Det är ju så enkelt att vilja standardisera hela printvärlden, göra alla print i samma storlek och trycka in varenda tavla i en Ribba-ram från Ikea. Inget ont med det men lite trist i längden och bara samma har ju inte gjort någon lycklig. Och visst vill man inte drabbas av den stora var-ska-jag-hitta-ram nudå så fort ett print inte följer standardmåtten. Eller tvärtom, inte ska man rata alla de vackraste ramarna som det dräller av på loppis. De som oftast saknar både glas och baksida men ändå är finast av alla.  Jag har ju tidigare tjatat på lite om passepartoutens storhet men inte ens jag visste att det var såhär superenkelt.

 

För ett tag sedan skulle jag på kalas. Eftersom jag aldrig har någon vidare framförhållning så slog det mig ett par timmar innan mitt tåg skulle gå att jag missat själva presenten, eller åtminstone missat att göra den färdig. Eller jag hade printet och den mest passande ram man kunde tänka sig. En gammal som stått härhemma länge, för den fina färgen skull. Men aldrig fått vare sig glas eller blivit en tavla mest för de knepiga måttens skull. Och nu kände jag ju ända in i hjärtat att den här ramen skulle det vara det just detta print, ingen annan ram i hela världen skulle passa bättre. Så i all hast slog jag en signal till traktens bästa ramverkstad, Boa Konst & Inramning ,som förövrigt har ramat in och betsat min ramar för Ehrenstråhles Guide to Paris (och New York). Jomen kom, sa de, vi har en väldigt smart passpartoutmaskin.  Väldigt smart? Magiskt, skulle jag vilja kalla det. Ohhh, sa jag, en sådan där skulle man äga! Den var ju inte gratis, sa dom. Och det kunde jag i och för sig förstå, för maken till maskin liksom. Med datorns hjälp kunde den där mackapären skära ut precis vilket hål du önskade. Inget mått och heller ingen form var något problem för denna dyrgrip. I tjockaste, bästa pappret skar den ut en perfekt passpartout i cremefärgat ton, för det kunde man också välja. Och sen en glasskiva och baksida på det. Klart. Så himla härligt snyggt blev det. Den där ramen satt som ett smäck helt plötsligt. Och dyrt var det inte heller.

 

 

 

Så numera drömmer jag om att äga en passpartoutmaskin. Det kommer jag ju aldrig att göra men jag är lite lycklig över att det står en sådan där maskin väldigt nära mig. Ramutbudet har plötsligt ökat med alla procent som går och det är ju som en liten dröm i sig.

 

det är mjukt och alldeles lätt, som något väldigt litet och skört som flyger i vinden.

Nog för att jag tycker att pinglor är lite extra fint, i alla lägen liksom. På paket, på mer paket,  på armband och bara hänga.  Och när de satt på vimplar så dånade man ju nästintill av själva härligheten. Och nu kanske ni har tänkt på det här i alla dar men det var först igår det slog mig sådär direkt. Att småpinglor i vinden är nog bland de finaste ljud.

 

det börjar arta sig...

... and I love it.

 

Om ni minns vad det hela började med.

 

 

det är väl bara att bestämma sig.

Igår blåste det isigt och regnade emellanåt. Fast himmelen var blå. Sen haglade det lite och vi tyckte vi hörde åskan, men det kan väl ändå inte ha varit på riktigt? Men idag går solen upp över taken och smälter bort den kritvita frosten. Det är första maj och jag vägrar från och med idag att leta vantar. Eller springa fram och tillbaka till dagis för att vi har glömt överdragsbyxorna. Eller ens tänka på det var då fasligt vad det tog tid detta år och fy vad vi fryser och blä vad det blåser.  Det vägrar jag tänka. Borta liksom. Idag är det maj och det är vår. Med hopp om körsbärsblom och barfotafrukostar. Och allt det andra.

 

 

nästan som klackarna i taket.

Det blir inte klackarna i taket.

Men nästan sak samma fast ur ett annat perspektiv.

 

 

Fredagsblommorna  har sorgset manér och har överlevt sig själva. Men det gör inget särskilt för Linn har snygga paljettbrallor och jag hann koka gröt till ungarna imorse. Och servera i gammalt finporslin med sommarblommor på.  Och gröten blev till öar med vattenfall fast av mjölk. Och kanelen var sandstränder.  Men Liv´s såg mer ut som Mount Everest och kanelen som skräp. Och var kommer allt skräp på Mount Everest från kan man verkligen undra.

 

 

Och jag fortsätter att städa på hög. Min mammas gamla skor har åkt ut från ett skåp. Det dystra är att ingen passar mer än de i brunt skinn. Å andra sidan är de skönast på jorden.

 

 

De är mer än vad man kan säga om de är. Fast snygga, alltid fina dojjer.

 

 

 

Inte ens brudskorna kan jag ha. Men jag gifte mig i min mammas brudklänning, då det begav sig 1999.  Det har jag aldrig sagt. Den är från 60-talet fast lång.
Till helgen skippar vi alltså klackarna men far hit och Nomi är salig. Och på söndagen ska vi äntligen se en föreställning här. Det blir en bra helg. Detsamma till er, med hopp om vårsol!

 

 

Och psst!

Tro det eller ej och bättre sent än aldrig så har jag blivit tusen gånger bättre på att svara bland kommentarerna här på bloggen. Och det var verkligen på tiden och jag skäms för att jag varit så dålig på det. Jättedålig, jättelänge. Men så har jag inte haft en Linn innan heller. Det är ju inte hon som svarar såklart men tiden börjar omfördelas sakta men säkert.

just precis nu.

Igår kom inte våren. Men idag tror jag minsann. Jag visste att den behövde en tävling till skjuts. Det har ju ingenting alls att göra med kuddhögen därborta. Ville mest tala om att de är här nu. Kuddarna.

Det är ju något alldeles särskilt med fler än hundra kuddar på samma ställe. Tänk om man bara kunde putta ned dem från bordet och sätta sig där. Alldeles still. Och bara sitta. Det hade varit fint.

 

Det här lampan hängde alldeles i skymundan förut. Man såg den egentligen bara om var en gäst i vårat hus. Bra för gästen, synd på lampan. Och för oss andra, det är kanske min finaste lampa nämligen. Som tur var hade vi ju gjort ett eluttag där uppe i taket. För jättelänge sedan som har varit säkrat med svart tejp i fem år. Så den bytte plats och nu ser jag den om jag vänder huvudet mot vänster. Och det där knutna bandet... Det ska ju verkligen inte vara där om det inte vore för att hela kupan ramlar ner annars.

 

 

Där till vänster är också högar just nu. Av hyllsaker.  Ni som hittar mig på instagram vet ju bestämt varför.
 

De här hyllorna blev jag så in i vassen trött på. Så de hänger inte där mera. Efter sju sorger och åtta bedrövelser hänger där något annat. Eller så illa var det såklart inte men först blev det hela för lågt, sen för högt för att min man tyckte det var onödigt att flytta upp sådär yttepyttelite som jag egentligen tyckte. Men tjugo skruvhål senare och ett fasligt kånkande blev det perfekt. Men eftersom det var två saker som skulle bli en sak och de hade olika färg och en glipa emellan så ska min pappa få måla lite först. Han är bra på sånt. Sen ska ni få se. Det blir härligt faktiskt. Ha en fin dag i våren, det var då alldeles fasligt vad jag har längtat kände jag precis.


 

när träden blir höghus.

Photography: Stellan Herner

 

 

Vem behöver en trädgård när det finns en hel stadsdjungel?

 

 

Som vanligt finner man de mest fantastiska hemmen i  Milk Decoration. Satt just och bläddrade och hittade ett fantastiskt loft i Tribeca, NY. Med terass...

PSST! Jag vet att jag lovade tävling vid nästa inlägg men var bara tvungen att posta den här bilden emellan.

om man börjar med piffet så löser sig allt det andra på vägen.

Mellan varven idag så fortsätter jag arbetsrumspiffet. När jag numera lyxjobbar med en assistent så känner jag mig så himla pepp på att fixa arbetsrum. Jag har ju ett sedan förut, det där matrummet som blev arbetsrum. Men nu vill jag att det ska vara fint med. Alltså, det har väl kanske varit lite fint där under röran men eftersom den där röran har vuxit och vuxit så har man inte riktigt kunna se det fina. Och med målmedveten frammarsch mot ordning och reda och frid och fröjd 2013 så har jag satt upp en almanacka. Inte illa, det är ju ändå bara april. Än finns det hopp. Nu ser den i och för sig overkligt tom ut men det är nästa steg, att använda den också.

 

 

Dataskärmar är verkligen ett nödvändigt ont. Så himla fult. Men kanske en och annan anemon kan väga upp det hela.

 

Om jag tänker att om jag lägger nyheter synligt såhär så kommer jag minnas att blogga om dem också. Men jag nämna såhär i förbifarten att de där kuverten med snörlåset är påväg, jag fick fatt på dem tillsist och de är de vackraste i kuvertväg. Och den här boken, suck så fin.

Och nu kliar det i fingrarna att riva ur det här också. Fast jag inser att det är lite förhastat. Men jag har en perfekt plan. Porslinsskåpet ska bli linneskåp i vårt gästrum där hänger ett väggskåp. Väggskåpet ska spikas ihop med ett annat väggskåp (som inte är mitt) och bli porslinsskåp och hamna i köket, där det hänger andra hyllor idag. Mitt klädskåp ska flyttas till arbetsrummet. Sen var det bara kläderna, men det löser sig. Egentligen är ju hela alltet ett prima lördagsbestyr, men jag var visst ensam om att tycka så...?

 

 

inte av det minimalistiska slaget.

 

All photos: Karin Foberg

 

För hemskt länge sedan var Karin Foberg och Anna Mård hemma hos oss. De gjorde ett reportage från Livs rum. Faktiskt trodde jag att detta var publicerat för dar sedan men en läsare upplyste mig om att det nu fanns i tidningen 101 idéer. Hursom så ser det ut likadant idag bortsett från andra projekt. Liv tyckte det var hemskt fånigt att hennes målning från då hon var 4 år skulle stå där synlig på staffliet. Till råga på allt hamnade den på samma staffli men i Family Living som finns ute i butik nu...