det minsta man kan göra.

 

LA MEME LUNE NOUS VOIT ~ DENSAMMA MÅNE SER OSS

 

" Så liten och självklar i orden men ändå stor i tanken och nära hjärtat. Att där, under den vida himlen, är vi alla lika. När våra liv korsas av snåriga vägar, när dagar ter sig sannerligen annorlunda, när platsen där du är född ska bestämma om du har lyckan i din hand. Då och där och vaje dag slår mig tanken att vi bara hade en evinnerlig tur. Det kunde lika gärna varit du eller jag. "

 

Sedan vi släppte vårat lilla tackkort gjort efter original av ett hundraårigt notblad så har vi fått många önskningar om ett storprint. Vi gillade såklart idén men ville också förvalta de där viktiga orden lite extra. Helt enkelt bara för att vi tycker att det är så viktigt att försöka göra det man kan. Vi tyckte att just de här orden passade särskilt bra för den bra för sakens skull. Vi ville ta vara på just den här bilden och på så sätt också bidra till en bättre värld. Så vi bestämde oss för att trycka upp detta print med en enda tanke att så mycket som bara var möjligt ( och lite till ) skulle gå  till någon organisation som gör bra saker.Vi kommer att växla  organsiationer allt eftersom men först ut blir SOS barnbyar som arbetar för barns rätt att få växa upp i en familj, med trygghet, respekt och kärlek. SOS Barnbyar har byggt och driver barnbyar, skolor, yrkesskolor, sociala center, medicinkliniker och familjestärkande program i 133 länder. Man har också fokus på vissa drabbade länder, just nu pågår tex katastrofhjälp i Filippinerna där de finns på plats och tar hand om utsatta barn och familjer, bla att ta hand om alla de barn som blivit föräldralösa eller kommit bort från sina föräldrar. Läs mer om SOS Barnbyar och vart pengarna går på www.sos-barnbyar.se

 

Printet går att köpa här . Idag, andra söndagen i advent, skickas detta fraktfritt till dig.

 

happy saturday!

Det var lördagen då vi fastande bland guld, glitter och confetti.

jag fredagsfirar med att blogga!

Å hej från snöstorm och förhopppningar om ett vinterland. Det är lite mycket här just nu. Men vem har inte det liksom. Fast det är så mycket bättre nu än förra året. Men den december tänker jag helst inte på, för känslan i magens skull. Och för nu har jag en Linn, en Elvira och en mamma här som utför stordåd i packa-paket-världen vareviga dag. Tack.

 

Men ändå. Stackars lilla blogg. Jag hinner mycket, men inte riktigt ända hit.

Men idag då, det är ju ändå fredag. Och storm.

 

 

 

Just nu är det affär. Affär högt och lågt och allt mittemellan. Fast det förstod ni nog. Men en dag, bytte vi vikväggen och tyg mot tapet.  William Morris och Golden Lily mot Sandberg och Eden.

 

Jag hade precis fått fint utskick från Sandberg om deras nya kollektion Arkiv. Sandbergs första digitala tapetkollektion någonsin. Läs gärna mer på Sandbergs blogg. Fint där! 

Och med fanns en bit vacker Eden så det är såklart att vi valde den nu när vi ändå skulle vinterskylta nere på staden.

 

 

Är man målare-dotter så faller det sig alltid så att den där pappan kvistar över, om man så mycket som viskar något inom de där tapet och målardomänerna. Det var ju överhuvudtaget inte meningen.

 

 

Men det är som alltid  en fröjd. Oavsett om han gör 12 rum eller en simpel vikvägg på 10 minuter. Jag fattar fortfarande inte den där exaktheten. Det där superperfekta som ändå kan vara fint att äga om det nu handlar om detta. Och den där skära-med-rakblad-på-frihand-historien i exakt rak linje är samma som dra raka linjer med pensel på frihand runt ett helt rum. Impad. Som alltid.

 

 

Och den här gamla vikväggshistorien som vi gjorde till ett textiljobb i Plaza. Den är gjord med Ivar-gavlar från Ikea. Och ni vet väl hur man får den simplaste furu att kännas lite lyxig och inte gul. Precis som på våra plankgolv. Luta. Okej, lite starkt sådär men luta gör man snabbt och med handskar. Såklart. På så vis blir även den enklaste furu vacker med ett  forever resultat.

 

 

Vi vek pompoms bara för att det var länge sedan nu. Och tänkte att de är som snöflingor.

 

 

Och av tapetspillror gjorde vi vimplar.  

 

Garnsnören. Det är alltid bra att ha och så släpade jag det onödigt nog från NY.

 

 

Det hela hängde  på att vi skulle skylta vid Elerts färg. Det är stället med en tapetskatt i källaren. Finaste vintageskatten i högar. Nix jag skojar inte.  Som den med småfåglar här. Hur fin kan man undra. Så har ni vägarna förbi...

 

 

En annan dag packades de första smyckena  för leverans.

Det kändes fint på alla sätt och vis.

 

 

Lite såhär kan det se ut.

 

Nomi´s svan-mani tog oanade höjder. Den här var lite vackrare än alla de andra. men bara lite för alla  svanar är vackra.

 

 

 

På natten mot december så ordnade jag barnens kalender. Uppdragen läggs i natten före. Det var visst någon som tjuvkikade men det vet ju alla att smyggluttar man i en kalender av detta slag är det ju som om innehållet går upp i rök. Osynligt liksom. Förvånad upptäckt såklart för den lilla gluttaren men ostressigt för de som fixar.

 

De här stjärnorna  från Japan är mina favoriter. Inte bara för att spela regnbågsdomino och leka med. Hos oss är de pengar ena dagen, kakor den andra byggmaterial den tredje. Men jag älskar att fästa dem här och var där jag önskar mig en stjärnhimmel. Lite kludd på baksidan så blir väggen drömmig.

 

 

 

Och decembermorgonen kom. Under paljetterna fanns äventyret. Det första.

 

Jag vill spara på alla av de första trevande orden. De lästa. Liv och Viggo lärde sig läsa så extremt tidigt att jag nog i själva förvåningen över att de läste glömde spara sådär ordentligt i hjärtat. Det var mer som herrejisses läser hon, redan! Det ska man väl ändå inte? Och sedan kom Viggo och gjorde detsamma. Och ännu tidigare.

 

Men nu läser Charlie och jag är väl förberedd.

Och när Nomi börjar lär jag vara världsbäst på att spara.   

Det letades änglaspel den där morgonen.

 

Och byggdes med änglar och allt.

 

 

Elden är läskig och det är bra.

 

 

Fast vissa är av annan inställning. Nu hör ni ju honom inte men minen säger allt.

 

 

Frukost med radiokalender. Såsom förra året och alla andra år. Men adventsljusstaken kunde vi inte hitta.  

Då är det ju tur att Viggo har ett loppisfynd sedan smällvarma sommaren i Skåne 2009. Vi fick låna den på nåder men bara i två dagar.

 

 

Jag läste en artikel av Stephan Rössner i SvD och funderade både en och två gånger om det här.

 

Och från det ena till det andra. Nomi önskar sig en peruk. Eller flera. Men löste det på annat och eget sätt. Fast jag förstår att det kändes nästan lika. Svallande liksom.

 

 

Och allt medan jag funderar över vem som döper stormar så känns solen från förra helgen ganska avlägsen. Det är ju inte så man får solkatter i ögonen precis.

 

Jag önskar er en fin helg! Med hopp om adventsmys och snöflingor som yr lite lagom. Och när jag tänker på det så tror jag att just idag kommer vara en extra bra dag att släppa en sak i affären. En sak som ligger nära mitt hjärta.

att förvåna sig själv.

Det där med att ha en affär är ju liksom det ena och andra. Men vissa dagar är som julafton mest hela tiden. Igår kom lådor från USA med Rifle´s fina. Och det är minsann en allmänt fröjdefull sak att packa upp. - Ojojoj, skrek Liv när hon kom hem från skolan. Så fina!!! Men... mobilskal??? Du??? Du och mobilskal i affären. Alltså. Jag fattar inte nu.

Jag förstod att hon inte fattade. Jag och mobilskal är liksom inte ett. Jag har aldrig någonsin förstått själva storheten med glassiga mobilskal, roliga mobilskal, glittriga mobilskal, mobilskal med lock, mobilskal med öron, allsköns mobilskal. Jag aldrig någonsin fattat varför man ska ha fler än ett om man nu ens ska ha ett. Mossigt, tja kanske. Men jag lovar er att diskussionen har gått het kring middagsbordet kring just detta. Och nej, mitt barn har inte tjugo att radda upp. Hon har två men just nu har hon telefonstopp i en månad. Hon frågade vad hon fick om hon hade telefonstopp i en månad. Ett roligare liv, sa jag. Okej, sa hon  och lade undan telefonen. Nu var det ju mest ett skämt för jag inte hade lust med vare sig mutor eller åtråvärda belöningar för denna sak. Och egentligen är  inte Liv i riskzonen eller vad man nu ska kalla det, för hysteriskt mobiltelefonanvändande. Inte alls faktiskt. Så det där med roligare liv var ju såklart överdrivet. Men ändå. Jag har sett så många som är det, fast i sina telefoner. Små som stora. Och faktiskt, jag kan gå i sorgebitar när jag ser det. Gud, vad de missar, tänker jag. Där med näsan djupt nere i telefonen och världen bara flaxar förbi alldeles utanför.  Mossigt, tja kanske men det är så jag tycker.

 

Men nu var det ju inte det allt handlade om. Snygga var de i alla fall. Rent utav de snyggaste jag sett. Med guld, fast det var svårt att få fram på bild. Men eftersom jag bär på den här lite ambivalenta känslan till mobilskal så blev det bara en sort, en endaste. Fast tre olika. Det räcker bra så.

 

 

 

Däremot har jag inga som helst problem med receptboxar. Det är ju förstås ingenting jag har gått och ägnat tankar åt förren de här dök upp som nyheter hos Rifle. Men nu känns det som om en receptbox borde alla ha. Samla de bästa, de godaste, de man aldrig vill glömma. Bland kokböckernas överflöd i 2000-talets receptfrossa. Bara de bästa i en låda.

 

 

Och som en av mina fina instagram följare uttryckte det hela:

Det är en sådan box man skulle vilja ge i arv till sina barn.
 

Så fint.

 

 

Jag är helt klart med på denna nya tradition. Eller inte ny under solen, men för mig. Här ska samlas, här ska handskrivas och sedan är det ju inte jag som mest lagar maten här hemma men uj vilken receptsamling vi kommer ha till slut. 

 

Alla receptboxar och extra korten hittas här.

 

 

Och från det ena till det andra. Jag har kärat ner mig i de här julkorten. Och de här om självaste Nordpolen. Och ser ni under, absolut supertjusigaste mini-printsen. Finns en och en också. Kolla pappers-kategorin vetja!

 

 

 

Det är något med sakerna från Rifle som inte riktigt går att få fram på bild. Det där guldiga som glimrar, det där präglade i korten, de helt perfekta färgerna och hur bra de känns när man håller dem i handen. Personligheten och det vackra tror jag ni ser. Sedan att det är bra grejor också, är ju självklart. Så självklart och som det ska vara att vi inte alltid nämner sådant i affären. FSC-märkt eller återvunnet papper, miljövänlighetstänk i hela kedjan, lokala tryckerier och plockade ihop och packade för hand. Inget konstigt alls.

 

 

om man växer ur chokladkalendern.

Lite kalendertipsigt.Varjemorgonmys hela december.

Istället för choklad.

 Jag köpte en till mamma.

Finns här och kommer på studs.

det är nästan att man känner vad de tänker.

Precis när solen gick ner och himlen blev sådär vinterblå kom det en hög med magiska figurer till vårt arbetsrum. Vi är lite kära i de fina från LuckyBoySunday. Jag och Linn vrider och vänder på dem och säger att de är så himla mjuka. Baby Alpaca ni vet, kom ni ihåg när jag skrev om Waddler? Det är något poetiskt över de där figurerna, liksom drömlika. Mina barn önskar dem i julklapp. Allihopa. Fast de är kanske för bebisar, säger de. Men jag kan inte få nog av dem ändå, säger Liv. Mest önskar hon sig Bow Jovi kanske mest för hans förträffliga musiksmak. 

Och alldeles nya BonBon Rose. Hur söt kan man tycka. Hon är lite blek och behöver därför lite extra kramar. Jag tror det är samma med den blå.

 

Nu hör det egentligen inte till det viktiga men hon är hela 70 cm lång, den här söta. De är så pass,de stora figurerna från LuckyBoySunday. Först tyckte jag hon var lite dyr, sa min moster. Men nu när jag ser hur lång hon är tycker jag precis tvärtom. Det är inte ofta de är så långa, de magiska figurerna.

 

Och här är MissWhite. Inte 70 cm men himla fin ändå.

Det allra mest viktiga är egentligen hur LuckyBoySunday går tillväga. Camilla Ebdrup & Camilla Kørschen är från Köpenhamn. Textilformgivare med fötterna i konst och mode som bestämde sig för något helt eget. Något älskvärt. Och såklart gjorde de på riktigt vis. Sådär hänsynsfullt och bra som det alltid borde. Allt sker i Bolivia. Allt stickas i små kooperativ ute i byarna. Superbegåvade kvinnor för över en inhemsk sticktradition som alltid funnits till de magiska figurer, filtar och kuddar. På så vis ger man befolkningen bra jobb och allt sker enligt rättvist och bra sätt.  Man använder sig av ullen från Baby Alpaca, lika mjuk som kashmir. Baby Alpacan är ett slags lamadjur som betat i tusentals år där bland Anderna och med sina mjuka små vadderade fötter som inte sliter på själva jorden och ömtåliga ekosystem.

 

Viktigt men också självklart. Borde vara så för allt och alla. Alltid.

Och en till 70-centimetare. Med en liten rund boll till svans. Det sägs att han älskar att kalasa, dagarna i ända. Till skillnad mot hans lite blekare tvillingbrorsa som mest bekymrar sig för vädret.

 

Hade det varit julen 2003 eller 2004 eller 2007  hade det defintivt legat varsin magisk figur med poestiskt sinne i bästa presentpåsen. Världens finaste klapp, den allra första julen.

advent.

 

Det närmar sig med stormsteg

 och jag tittar ut på den glittriga frosten och tänker att den nästan är som snö.

Åtminstone när solkatter gnistrar till det lite extra.

 

Jag var så innerligt nöjd med förra årets julkalender hemma hos oss. Blir helt varm i hjärtat bara av att tänka på den faktiskt.  Såklart var jag  tvungen att göra den till min sida i Family Living, i nummer 6 som fortfarande finns i butik. Men där fick den lilla staden lite mer finess än julen 2012.

 

 

 

Såhär skrev jag i november 2012: Gör lista av juliga saker och lägger de små händelserna i din kalender. Allt för att inte gå miste om hela juletiden. Att stanna upp och för att inte hela december ska gå i rasande fart och så missade man allt det fina. Jag vill inte tänka att jag är sådan som missar, men förra årets (tänk förrförra) december var rent ut sagt hemskt illa i den synvinkeln. Och såklart, vad är väl bättre och mer självklart än allt det där juliga. Allt det där som vi brukar göra mellan varven men så ofta med andan i halsen och stressen i magen.

Så nu ska här kalendern proppas full med både det stora och det lilla som hör vår familj och jul till. Oavsett om det kan låta självklart så kan det ändå vara en liten adventskalender som får ordning på allt. Som får åtminstone mig att stanna upp och känna julefrid.

 

Och spånarkväll hade vi om det julviktigaste för oss. Och på sidan 106 i Family Living får du 24 julkalenderuppdrag serverade. 24 hjärtliga små uppdrag som mest bara myser till det lite, sätter glans på december och puttar all julestress dit pepparn växer. Och är det än bara för en liten stund så är det i alla fall det du kommer minnas när du lägger huvudet på kudden till kvällen.

 

Och husen då, så himla pefekta, i alla fall för en sådan som jag som alltid är ute i sista minuten. Lyft på hustaken sådär lite i smyg när det finns tid över. Och om du upptäcker att snön faller som mest precis innan du somnar. Då kan du lova kvällspromenader i snö som yr, med polkagrisar i fickorna. Pulkaåkning under stjärnorna och snälla snöbollskrig. Där den som förlorar får grilla marshmallows till alla de andra.

 

I affären finns husen, tejpen och papper.