älskvärda.

 

Man måste ju ha ställen att lägga allt glitter i.

 

Älskar man dessutom svanar och är svag för nästan alla porslinsfigurer här på jorden så växer samlingen på byrån.

 

En kanin från Anthropoloige, den helt nya laxrosa av Jonas fantastiska askar, fågelask från Åhlens, paraply från Anthropologie.

 

Resten är loppis, sådant man frågar om så där lite älskvärt och snällt och lämpligt läge när mamman redan står vid kassan... - Mamma, du vet ju att jag älskar svanar... Att jag alltid har älskat svanar... Och kommer alltid att göra det... Kan jag få köpa den här svanvasen? Den är så väldigt vacker!

 

 

Men allt är inte guld som glimrar.

 I den laxrosa asken bor tydligen en pyttig liten hundvalp. Det var mer än vad jag visste.

 

 

 

Äntligen är affären fylld igen med Jonas fantastiska handgjorda askar. Jag älskar dem och vet inte någon som inte gör detsamma. Så himlens fina till allt från flingsalt till diamanter och allt därimellan.

Laxrosa är ny i färgen och även en nattsvart som läggs in under dagen. Och ni vet väl att de kommer gå-bort-färdiga i en ask med rosett.

när kommer tåget?

 

Undrar just vad som finns där bakom. Är det bara stora svarta hål med spindelnät?  Eller är det småspröjsade fönsterbågar gjorda järn? Och ett fasligt massa kras... Men jag önskar mig dem tillbaka. Varenda liten fönsterruta. Det finns sannerligen något sorgligt över igensatta fönster. Skär alltid lite i hjärtat när man funderar över det. Men de är ju i allafall inte igenmurade, så kanske en dag...

Men det är det sista de små människorna vid spåret tänker på. De funderar mest på när tåget egentligen ska dyka upp. Det där gamla ångloket som står i ett av lokstallarna. Det som några gamla farbröder är i full färd med att återge sin forna glans. Om ett par veckor ska det ur mörkret och genom de gigantiska dörrarna. Ut på det gamla överväxta spåret ska det. Och sen fortsätta bort i den stora vida världen. Eller kanske skulle det bara till Flen och tillbaka igen. Men det är väl nog så härligt, för ett ånglok som inte sett dagens ljus på en herrans massa år.

 

Igår hade vi ett ärofyllt upppdrag och plåtade för Numero 74. Vi höll till vid de gamla lokstallarna här i Katrineholm. Och där skulle jag nog vilja hänga mest hela dagarna.

merci, merci och det var då ett ständigt merci.

 

Det är bra att heta Nomi. Nästan alltid förstås.

I  Paris var det lite extra flott mellan varven.

 

 

Där fick man alltid tillbaka extra växel när man handlade. Men bara om man var en Nomi. Och skulle man inte få någon växel egentligen så fick hon det ändå. Ett litet mynt hit och dit.

 

På restaurangerna fick hon alltid extra godsaker, fast de fick hennes syskon också. Och på mataffärerna så skulle det bjudas var och varannan gång. Men när en farbror som inte jobbade i affären tog ett äpple och gav henne, så tackade hon bestämt nej och gav honom en sträng blick.

 

Någon måtta fick det väl ändå vara.

 

På loppisen vid Porte de Vanves fingrade hon på det vackraste halsband hon någonsin sett. Ett hjärta av porslin som hängde på ett blekt sidenband. Liv frågade vad det kostade och loppistanten sa bara

 

- Ingenting för din lilla syster. - Å, sa Nomi, merci! Sen köpte vi gamla vykort och Nomi fick ett extra, ett glittrande med som en saga på. Och en puss på pannan. - Jag är inte det minsta avundsjuk, inte ett dugg faktiskt, sa Liv. Och syftade på kombon av att få både saker och pannpussar.  

 

 

Innan Nomi fick nog och ville åka hem så hann Liv fråga en gammal man vad ringen i asken kostade.

 

- Den där!  skrockade han förnöjt.
 Den, den är av äkta guld och den blå stenen är högst ovanlig!

sa mannen.

Din lilla syster kan få den! Om den passar?

 

Sen provade vi den på fel finger och Nomi fick panik och trodde den skulle sitta kvar där för evigt. I precis samma sekund sa farbrorn något om att hon kanske inte ville gifta sig med honom ändå. Då fick hon ännu mer panik och skrek - Ta bort den mamma, ta bort den! Då sa farbrorn att han kände Carl Bildt och frågade om vi gjorde detsamma. Som om det skulle spela någon roll liksom.

 

Men vi tog bort ringen och eftersom den gamle mannen promt ville att Nomi skulle ha ringen så sa vi merci. Sen  hängde vi den på det blekta sidenbandet, bredvid porslinshjärtat. Ibland provar hon den och på lillfingret passar den perfekt. Men sådana där dyrbarheter av ovanligt slag är det ju bäst att förvara säkert. Så den hänger oftast och dinglar där på det blekta sidenbandet. Det är säkrast så. Sen riskerar man ju inte att ringen fastnar för evigt heller. Det vore ju hemskt obekvämt.

klockan 15-20 är jag inte anträffbar.

Efter att ha lyckats missa både det ena och det andra här i höststarten, bestämde jag mig för att en gång för alla att använda griffeltavlan som den var tänkt. Inte som klotterplank för alla som passerar. Och då blev det såhär. Här har ni våra eftermiddagar.

 

Nu tänker säkert någon. Men det är väl bara att säga nej. Men i det här fallet har jag fasligt svårt att säga just nej. Inte annars men vem säger man nej till och vad säger man nej till. Vi har sagt nej. Om konståkning, om ridning, om basket, om scouter och om det ena och det andra. Men det här är liksom det de har fastnat i på riktigt. Det som de gillar att göra. Det som de har valt helt själva. Vi har aldrig någonsin tjatat våra barn till aktivteter, är det gnälligt och tråk eller ens ett njaee kanske, då får det vara. Alltid. Jag minns att jag släpade en liten gnällspik vid namn Liv till Little Gym när hon var typ två. Från Söder till Vasastan med en liten bebis-Viggo i släptåg. Det känns som det regnade varje gång och att vi alltid fick vänta på bussen. Och jag fixade och trixade och mutade och krånglade.  Allt för att hon skulle gå fast hon egentligen inte hade den minsta lust. Fattar väl jag med, så här i efterhand, att hon inte ville. Som tur var tog jag mitt förnuft till fånga, för alltid, och gör aldrig om det. Never more.

Så måste jag bara skriva en solig historia. Ni som läser här vet ju att Nomi är nästintill besatt av balett. Och ingen balettskola så långt näsan räcker finns det. Eller fanns det. För vet ni vad som hände? Jag skrev något på min Instagram om just saknaden av balett i vår stad. Varav en av alla de fantastiska eldsjälarna som finns här såg detta, tog tag i saken och drog i de trådar hon visste. Och nu i höst startar två balettgrupper upp på Dud.  Jag blir helt varm i hjärtat av sådant.

 

 

äpplen, äpplen...

 

Å! Äpplen!

 

 

Verkar som om någon plockar.

 

 

Hur många äpplen kan man äta på en dag? Jättemånga.

 

 

 

 

Vi gör något...

 

En äppelpaj. Av de finaste.

Men räcker det inte nu?

 

 

I alla fall nu.

 

Det är så himla högt upp till bakar-platsen.

Låt oss tänka. Men det ska väl inte vara så svårt.  

 

 

Bakpulver! Och vad hittade vi här! Blomblad! Och rosor!

 Kan vi få ha det på äppelkakan?

Nähä...

 

Fixa och gegga. Vi är bra på det här!

 

Vi dukar.

Sen bjuder vi alla på fika!

 

 

Jag tror jag bloggar den här äppelpajen varje höst men äsch...

Vi tar den igen...

 

 

ÄPPELPAJ

 

Skala och skiva äpplen. Lägg i en form och strö över kanel och socker. Pressa över 1 citron.

 

Smält 125 gram smör

 

Rör i:

1,5 dl socker

1,5 dl mjöl

0,5 dl havregryn

1 tsk bakpulver

På med hela alltet uppepå äpplena.

Grädda i 200 grader i 30 minuter.

 

Vi brukar oftast göra dubbelt av smeten. Men det beror ju sig på hur stor själva kakan ska vara i slutändan.

 

 

 

lördagsdrömmar.

 

 

All pictures by Jennifer Causey for The Makers projekt.

Jag sitter här och försöker ringa in Brooklyn utav en anledning. Eller snarare fatta själva stället då jag aldrig satt min fot på den sidan floden. Och min utskrivna karta, där jag prickat gator och hörn sen dragit streck, ser nu ut som värsta spindelnätet. Det största typ. Och jag kommer aldrig hinna cykla emellan allt på en helg. Så alla ni som vet Brooklyn hojta till, var är det man ska hänga? På ett ungerfär i alla fall.

 

När jag surrfar runt här bland Brooklyn-gatorna så hamnade jag turligt nog här, en sida om  projektet The Makers. Fotografen Jennifer Causey dokumenterade under en tid Brooklyn-baserade kreatörer som resulterade i en bok som kom förra året, The Brooklyn Makers.  En hel hög med inspirerande människor berättar sin historia. Bland andra Amy Merrick.  Ni vet floristernas florist. Hon som man önskedrömmer om att vara, det skulle räcka med pyttelite så skulle jag vara lycklig.  Här på sidan för projektet hittar man en drös med bilder från hennes studio och en intervju. Påtal om att önskedrömma.

 

 

om du tänker sensommarfesta.

 

Eftersom sommaren är högst älskvärd i år så kan man ju trädgårdsfesta bäst man vill. Här är lite kalasbilder från ett reportage som visades i Plaza Interiörs sommarnummer.

Gamla tapetbord är man ju extra lycklig över att få förvara på sin egen vind. Annars kan de nog vara lite kniviga att få tag på. Synd för de är bästa mingelbordet.  Överlappa smådukar och handdukar tills du får en hel duk.

 

 

Blommor – inga kalasbord utan blommor. Det går ju fortfarande att plocka dem i trädgården, kanske inte nu i dikeskanten och på ängarna, men annars. Och stråna, glöm inte de vackra stråna. Be gästerna ta med en bukett med vad de hittar, det känns helt klart som ärofyllt uppdrag för en gäst att få bidra med en vacker bunt blommor till festen. Glöm inte mataffärernas inplastade nejlikabuketter om det krisar i rabatterna, de funkar att blanda in i en vild trädgårdsbukett. Ni vet väl att man kan ”öppna” en nejlika som ännu inte slagit ut. Genom att försiktigt vika ut de yttersta gröna bladen i blomman ger du själva blombladen en skjuts utåt. Jag tror det var någon på Christoffers blommor som sa. Den där affären, finaste!

 

Recept på små mingelsaker hittar ni här.  

 

Slå in i alla lägen. Håller småkryp väck och är hemskt härligt.

Gamla tältsängar på loppis är fyndiga, de är liksom inte så roliga som de är. Men klä in en hög med madrassar och du har världens bästa extrabänk.  Klä in med gamla lakan, dukar, gardiner eller annan textil. Ni vet väl att gamla gardiner är så billigt på loppis. Det säljs alltid i par för väldigt få kronor i jämförelse. Och världens bästa kvalité oftast, det har ju liksom bara hängt där.
 

Det allra bästa sättet att skapa bästa kalasfeelingen är textilier. Allt tråkigt i världen blir fint med en bunt av vackra tyger.  Här bestämde jag mig för att ta tillbaka löparen. Jag har aldrig någonsin tidigare använt en löpare på mina dukade bord men vad tusan något så populärt måste ju funka på något vis. Vi gjorde som en vimpel fast som duk, precis samma känsla. En löpare i stuvbitar kantad med fin bomullspets. Himla fint. Mät ut tygbitar efter vad du har hemma. Jag valde att göra en lång löpare som släpar i marken, det blir härligare så. Stuvbitarnas storlek bestäms efter egen smak, men välj gärna 5-6 olika textilier och låt de olika bitarna vara allt från 30 cm upp till 1 meter långa för att få en fin dynamik. Sy ihop de olika bitarna och sicksacka kanten. Sist av allt syr du fast en vacker spets utmed hela.

Servetter i tyg ger alltid en lyxigare känsla. Riv snabbt tyg i lagom stora fyrkanter. Strunta i att fålla dem, den rivna kanten är vacker som den är.

Kakformar för mandelmusslor - bra minipajformer.

 

Kaffefilter - bra matförvaringspåse. Och på Papper för konstnärer finns underbara placeringskort i vintage.  Tallrikar - min farmors gamla porslin och under Swedish Grace från Rörstrand. I sand.

Gästböcker. Å vad jag borde leva som jag lär. Jag glömmer det alltid, men visst borde man. Varje fest skulle kräva sin gästbok. Bästa minnena på pränt och finaste skatten med tiden. Låt barn och vuxna rita eller skriva något. Glöm inte att själv skriv några ord om festen, om maten, gästerna och andra tankar.

 

Pimpa ditt tee pee! Det här är det vanliga från Granit. De små mysplatserna för barnen är superviktiga, glöm inte det.  Äventyrligt på dagen - jag menar ett tee pee i skuggan blir ju lätt en hemlig koja i den djupaste djungel, med tigrar som smyger runt knuten -  och bästa stället att slockna på när mörket faller. Då är tigrarna oftast som bortblåsta, eller?
 

Popcorn-påsar från Hey Yo Yo.  Och extralånga sugrör från samma ställe, allt för att de inte ska försvinna ner i flaskan. (förresten kolla de här, så söta) Du byter ut tråketiketter lätt genom att lägga läskflaskorna i ett varmt bad. Här är etiketter som egentligen är placeringskort från Papper för konstnärer.
 

 

Snabbvimpel. Riv remsor och knyt på ett hampa-snöre.

 

Så ställ med en sensommarfest till helgen. Själva ska vi bygga en lägereldsplats i trädgården. Där vi ska grilla korv vintern igenom. Och sitta på fårskinn när snön faller. Viggo tyckte vi kunde bygga en bio istället. Men det väntar vi med.

 

Ha en fin helg!