nio år.

 

 

Framförhållning har jag aldrig ägt. Inte min man heller tyvärr. Jag önskar mig det ibland och tänker att det hade varit bra. Men kalas blir det alltid ändå. Trots snabba kast och megasnabbfix. Viggo fyllde nio och kalasgästerna hade plötsligt minskat till mindre än hälften sedan sist. Men om det var det han önskade, då fick det  så bli.

 

 

Och favoritburgarna avlöstes med önsketårta. Och alla runt bordet susade ooo! En helt perfekt Minecrafttårta. Och efter att jag (som inte fattade alls) kvällen innan fått instruktionen att söka: Minecraft + cake + real life så kunde jag ju se vissa likheter. Sen susade de igen av det förvånade slaget när de förstod att det var pappan som hade bakat tårtan. Och alltså inte mamman.

Han var nöjd. Mycket.

 

Femkampen var igång nästan två timmar i sträck. En gren var något Kinect-aktigt. Och vi målar inte grått i vardagsrummet. Det är bara en fjärdedel och var tvunget för ett jobb. Barnen blev förskräckta och Viggo tyckte att han  kände sig deprimerad där redan vid första penseldraget. Vi vill inte ha gråa väggar, vi vill inte, surade de under hela målningen. Nejnej, kära barn, det blir bara ett hörn och allt är borta innan jul. Lättnadssuck.

 

 

Alla musiktävlade utom Nomi som hade annat för sig.

Liv och jag gjorde godisaskar som var Minecraftzombisar,

 sådär mellan varven och undertiden av själva kalasandet. 

 

Huvudsaken var att de var klara när alla skulle gå hem.

På lördagsmorgonen halv åtta så kom jag på att jag borde klippa Charlies hår. Från långt till kort. Han har velat klippt sig i evigheters evighet men det var bara just precis då det kändes som en perfekt timing. Och sen är det ju så fint med långt. Sen åkte han och Kristo på innebandyturnering hela dagen.

 

Sedan var dags för nästa kalas. Så jag och de här galna åkte för att handla kalasmat.

Jag vet inte riktigt hur vi tänkte med tiden. Men efter lunch där någon gång började vi baka en massa. Och det hade nog blivit klart tills gästerna dök upp. Kanske. Om jag inte hade glömt att lägga de smöriga bullarna i formar och allt bara rann ut och det nästan började brinna. Men man kan tydligen grädda bullar halvvägs, ta ut dem nästan brinnande, stänga av ugnen, få ut allt det där kolsvart brända, sätta på ugnen igen och låta den bli varm, lägga de halvgräddade bullarna i formar och grädda igen. Under ihärdigt tjut av alla husets brandlarm och huslarm. Och det blir bra bullar ändå, så ni vet till en annan gång.

Nomi och Svea startade upp kalaset med lite firarshow för Viggo.

 

 

Min mormor kom. 85 år i ålderskillnad. Tänk, det är jättemånga år. 

 

Lego. Alltid. Alla dar.

Ögonblick. Det är de man sparar på, eller hur?

jag visste att den skulle vara perfekt men såhär fantastisk trodde nog inte ens jag.

Nu har släpat den här land och rike runt. Inte riktigt kanske man bra mycket mer än vad jag brukar släpa böcker. Och alla har vi dånat av ren och skär lycka. Alltså. Fideli! Du är min idol! Jag visste det hela tiden att det här skulle vara årets önskebok men när jag fick den i min hand så överträffade den dessutom alla mina förväntningar. Det handlar såklart om I love paper som du hittar här!

 

I boken finns allt du någonsin har drömt om att tillverka av papper. Fideli delar generöst med sig av allt du behöver för att tillverka geometriska figurer, silhuetter, tält och hus, djur och blommor. Och allt är vackert, mjukt och magiskt i mina ögon. Du får mallar, tips om verktyg, material och teknik. Allt du någonsin funderat över om du gillar papper.

 

Boken är utgiven av Natur & Kultur och på deras sida kan du tjuvkika lite. Katy Kimball har satt den perfekta formen och Maria Wretblad har fotograferat.
 

 

 

Och fjädrar. Pappersfjädrar. Så vackert så. Och bilderna, de där finaste från Papier Mache. För alltid mina favoriter. Där Saša Antić stylade och Fideli skapade pappershistoria.

 

Har du den minsta kärlek till papper kommer du älska den här boken. Det är en sådan perfekt julklappsbok för jisses vad inspirerad man blir. Och vill man jullyxa riktigt till någon så tänker jag mig drömklappen, en låda med I love paper och verktyg och papper. Jag hade svimmat av en sådan låda. På riktigt. Och mina barn hade svimmat de med. Och nu är de ju redan förlorade i den här boken men med tanke på förra årets julklapp så blir det nog skärmattor, skalpell, falsben och sådant i år. Annadag jul förra året såg ut så här, kan bara tänka mig årets juldagar....
 

äntligen.

 

 

 

 

 

 

Ibland springer man på små saker som gör att hjärtat hoppar till.

Äkta finhetsrus, ni vet.

 

Just så hände någongång i våras då jag och Linn travade ner till en lokal guldsmed här i stan där vi bor. Vi skulle egentligen dit av annan anledning men började prata med Johanna, som är tredje generationens guldsmed i ateljen. Det var hennes morfar som startade allt 1934 och sedan följde hennes mamma samma spår. Johanna själv gick som lärling hos morfar och mamma och sedan den tekniska guldsmedshögskolan i Köpenhamn. Hamnade sedan i Australien som mästerguldsmed i en herrans massa år. Men nu alltså på plats där allt började och vilken tur tänker jag. Himla fin tur och lyckokast. Jag lovar att berätta mer en annan dag om historien bakom Garmlands Guld & Silver och visa er bilder från den vackra ateljen.

 

Men den dagen visade Johanna oss några små berlocker. På-riktigt-hantverk. Små silhuetter av en pojke och en flicka. Och vi blev alldeles knäsvaga, de var ju de finaste! Och  där och då bestämde vi oss, vi gör något! Något ihop. Mokkasin  +  Garmlands.

 

 

 

Silhuett Flicka.

 

Vi har funderat mycket på vad som är viktigt för oss. Självklart och utan omskrivningar, det rent estetiska. Det när allt stämmer och vävs ihop till bara vackert. Och såklart det unika. Varenda liten del på det här smycket är handgjort av Johanna. Vi älskar hantverket, att varje liten millimeter har skapats på riktigt och inga konstiga stora manglarmaskiner har varit inblandade.  Det finns så mycket känsla och omtanke i en hantverkssak. Det känns när man håller det i handen.

 

 

 

Den lilla handgjorda personliga brickan. Lite hemlig sådär men viktig.

 

Såklart det personliga. Att smycket du bär är ditt alldeles egna. Gjort för någon speciell och kommer alltid så att förbli. På varje armband finns en liten handgjord bricka med initialen till den armbandet tillhör. Stansade med bokstavsverktyg från 30-talet.  Där finns dessutom en  liten handgjord silverkula där alla unika stämplar finns ingraverade, Garmlands originalstämplar från 30-talet talar om vart smycket är tillverkat, vem som har gjort det och vilket matrialet är. Sådär som det ska vara.

 

 

 

Silhuett Pojke. Precis samma. Fast med en pojke. Såklart.

 

Vi älskar tanken på att smycket ska kunna bäras genom åren, att det hamnar hos ett litet barn och sedan stannar kvar hela långa jordelivet. De ska tåla det, de ska bara bli vackrare genom åren som går. Därför är det tillverkade på riktigt vis. De är dessutom anpassade för att man ska kunna växa i det genom att det finns två låsöglor. Dessutom följer det med flera centimeter silverkedja, så att du enkelt när handleden blivit större ska kunna trava iväg till en guldsmed och förlänga ditt armband i önskad längd och vuxenstorlek. Redan fixat alltså, för att bäras i evighet.

 

Smycket är också en så himla fin gåva till en nybliven förälder. Eller för all del vilken förälder som helst, ny som gammal. Eller helt enkelt för att det är vackert. Alla smycken kommer därför att kunna beställas i  vuxenlängd.  Det är också möjligt att lägga till flera brickor med barnens initialer. Har man kanske både pojke och flicka så är det superfint att även lägga till en silhuett på samma armband.

Säg att man får ett armband vid sitt första barn och vill lägga till en bricka och silhuett senare går det också att ordna. Maila oss så fixar vi så det blir fint på alla sätt och vis.

 

På min egen handled kommer sitta ett armband med flicksilhuett för min egen skull bara för det är så vackert. Och på mina barns handleder kommer det att sitta varsitt, två pojkar och två flickor, för deras egen skull.

 

 

 

 

 

Eftersom vi älskar hantverket så lät vi Norrmalms Kartongfabrik att tillverka oss de vackraste handgjorda askarna. Präglade med mörkbrun logga och hörnhäftade, älskar dem. Garmlands logga är så tjusig tycker jag, äkta 30-tal.

 

Att knyta ihop det hela med någon som finns bakom hörnet känns extra fint. Och att det är just den här Johannan känns fantastiskt. Så bra, så begåvad och av det absolut härligaste slaget.  Och jag lovar hade vi bara suttit med det här hade vi kunnat presentera en  hel kollektion på studs, för det snurrar och det poppar i våra huvuden vill jag lova.  Men det blir bra så här, det vackraste lite då och då. Och det kommer mera. Och ni som har läser er Family Living noga har nog sett vad som ligger högst på min egen önskelista till julen... Varken jag eller Linn kan sluta drömma om den. I äkta roséguld.

 

 

 

 

Jag älskar det här armbandet. Precis lika bedårande på en liten tvåårings handled som på min egen. För mig är det här ett varjedagssmycke och är det något som ligger mig varmt om hjärtat så är det just den typen av smycken. Jag är jättestolt att presentera dessa armband i affären. Jag har riktigt saknat den där perfekta välkommen-till-världen-gåvan men så kom den till slut...

 

 

 Här hittar du

Silhuett armband Flicka

Silhuett armband Pojke

 

 

please reuse ~ waste reduce.

Återanvänding gör mig varm i hjärtat, alltid. Egentligen bara självklart och sådär som allt borde vara. Spara och använd igen. Inget konstigt alls. Rädda-jorden-tänk. Det är ju ändå 2013 och allt annat känns så himla omodernt.  Och jag älskar att höra när affärens kunder sparar band och silkespappersark, det är därför vi tycker om att använda bra och fint sådant. För att man ska vilja spara. Att man inte kan med att slänga i papperskorgen. Att man tar dem till egna paket, pysslar med dem och låter dem ha extraliv.

 

För att göra någonting åt hela alltet startade New York- baserade stylisten Jennifer Jansch sitt Bag-all (klicka er in på hemsidan för att kolla den tjusiga platsen i Vanity Fair). Med sanningen i bagaget om att bara USA slänger iväg 4 miljoner ton av presentpapper vid varje högtid så skapade hon Bag-all som  slår all världens presentpåsar med råge. På alla sätt och vis. Glöm blanka folierade påsar med fulband, som är trasiga redan innan man fått i själva presenten i dem. De här påsarna är perfekta. För det första är de ju så snygga så man svimmar lite. De i rött, vitt och svart är såklart julen 2013 kollektionen. För de andra så är det liksom en fröjd att sänka ner något i de där påsarna, det finns ett mått för allt. De stora är verkligen stora och inte bara något halvdant tjafs. Jag fick ner en pläd utan problem eller en tutu och till husklossarna var de lysande. I mellanpåsen rymdes till exempel en babyjournal och en bon jovi, gullisen. Och den lilla blev full med finaste  Rifle som förresten är påväg över atlanten med påfyllning och nytt som dessa fina i tre sorter.

 

Och det allra bästa är, att jag ser tusen och en möjlighet till vad man kan använda dem till igen. Självklart får de gärna bli en present igen till någon annan men som allsköns förvaring är de perfekta.  

.

Det finns även en inte lika julig kollektion av bag-all påsar. Otippat nog kanske ni tänker så är min favorit just den grå. Bara för den är så himla fin ihop med mina libertyband och loppisspetsar. Alla påsarna hittar ni under Finheter.

ju mer jag tänker på det så susar det till i hjärtat... de börjar bli så stora nu...

Vi bygger lego och äter tårta och jag förstår det knappt. Idag är det nio år sedan den där tidiga morgonen då snön hade fallit hela natten och jag ingenting hade märkt. Inget alls. Då han till sist kom, inte alls som det var tänkt, men det enda viktiga var att han mådde bra. Och han hette Otto och Dante och pappan tyckte Drake, fast på engelska. Men det blev en Viggo. Älskade unge.

 

Jag gjorde ett litet tält i natt. Istället för ballonger.

 

 

 

garnboll på fem minuter, eller max sju.

 

 

 

I det stora hela är ju garnbolls-rationalisering inget man går och funderar på. Och några tänker nog att det är lite som terapi med själva göra´t. Men jag gillar inte grejen med kartongcirklarna och garnbollar. För då tänker jag mest att det var då fasligt vad lång tid det skulle ta att göra en liten garnboll. Och sen blir det knut på garnet. Då ger jag upp. För det är ju alltid många man vill åt. Och supertäta, vilket är samma sak som många meter garn. Vilket är samma sak med evighetsgöra med det gamla vanliga viset.

 

 

För ett tag sedan skulle jag göra garnbollar till ett jobb som ni får se om någon månad. Och i en stund av ilska och en deadline nästa dag så mindes jag det där lilla garnbollsverktyget, som jag sålde när jag hade affären här i stan men tydligen hade missat själva poängen med. Nog för att jag tänkte att det borde göra det hela smidigare och enklare. Men att det skulle vara sådär supersmart så man nästan smällde av hade jag inte räknat med. På ett par minter hade jag virat precis så mycket garn som behövs för en halv garnboll, en tät. Och på de andra två minuterna hade jag virat resten. Inget trä igenom ett hål och trassligheter. Nix, bara vira och vira. Snabbt som blixten. Och så ihop med de båda halvorna, som egentligen består av två delar var, för du måste ju klippa i mitten. Allt hålls ihop med magneter. Ingen snygg pryl, inget världsomvälvande och rädda-världen-aktigt men så himla smart. Så jag var bara tvungen att ta in den i affären. Och hur kul är väl en liten boll av garn kanske någon tänker. Framförallt jättesnygg om man frågar mig. Och många är magiskt vackert. Sådetså.

och överallt, i varenda skrymsle och vrå glittrar det.

 

Det är klart att man kan ångra sig efteråt

 men just då kändes det som en bra plan.
 

 

Städa, städa varje jul... Eller när fyra ungar har lekt runt i confettiburken. Och när man har sagt lek ni, kasta ni, gör precis vad ni vill bara jag får ta en endaste liten bild till. Och när man har sagt åt sin man att kasta confetti över dem bara för att det blir roligare så. Och när man ännu inte har tagit tag i själva städmomentet fyra timmar senare. För om någon inte visste så förflyttar sig confetti. Med vindens hastighet, under små fötter och är numera precis överallt i detta hus. Men lite glitter har ingen dött av.

med önskan om julefrid och snöflingor som yr på gatorna där vi går....

 

Nu säger affären hej till julen!

Med önskan om julefrid och snöflingor som yr på gatorna där vi går släpper vi idag årets vintrigaste väska! Väskan är gjord efter ett original vintagetryck som vi fann och kärade ner oss i. Sen har det fått lite extra finess och mera snö. Precis som det ska vara.

 

Väskan går att handla i affären.

Men mest är den för att vi gillar att bjussa på en finväska. En sådan där braväska i all enkelhet men som vi ändå blir lite varma i hjärtat av att titta på, bara för det där fina. Och snöflingorna. Så om man handlar för en viss summa så kommer den som ett paket på posten! Från idag och kanske inte så länge snöflingor faller men så länge de finns kvar.

 

var det någon som missade en grön skönhet à 2014?

Vi sa att det var något så alldeles makalöst. Inte på det fina, för vi visste ju redan hur vackra de skulle vara, journalerna och kalendrarna. Men att de många, tunga lådorna skulle vara slut redan innan de nådde affären hade vi inte gissat. Och nu har vi ju sagt nejnej det blir inga fler för vi kommer inte lyckas få tag på dem igen, inte förren 2015. Och en annan sort. För det var så vi trodde. Men så hände det sig just precis  att postkillen kånkade kilon med böcker upp för vår stentrappa. Snabbt som blixten ända från Australien. Så hurra, snart finns de i butiken igen. Inte lika många som sist och för absolut sista gången det här året. Men ändå. Vi lägger in dem under morgondagen. Så håll utkik!!

Påtal om affären. Den var ju så himla tom där efter oktober. Men nu så, inom några dagar ska den vara smockfull. Vi är inte klara ännu men snart! Och trots att leveranstiden nu är lite längre än annars så kommer ni absolut ha era paket de första decemberdagarna.

 

skeletten tog aldrig slut och inte det tjusiga heller.

Jag önskar nog lite i hemlighet att det var jag som kommit på den. Dörren alltså. Här har ni er dörr, jag hade extra flow när jag designade den.

Men hur mycket jag än önskar så sitter den i ett museum från 1800-talet. I Paris dessutom. Så var det men den saken.

 

Museumet heter Galeri de Paléontologie et dÁnatomie Comparée och tillhör Naturhistoriska Museumet. Det ligger i parken Jardin des Plantes och motsatt sida av själva huvudmuseet. Galleriet invigdes 1898 och hade skapats av ett par proffesorer i paleontologi och anatomi som ville bevara och presentera de offentliga samlingar för allmänheten. Samlingarna kommer från expeditionerna under 1800-talet.

 

Tydligen blev jag så matt av alla ben och själva ingångsvyn att jag glömde att få med det på bild, men titta här så förstår ni vad jag menar. Jag är inte typen som har vare sig djurhorn eller något skelettaktigt på väggen, jag har aldrig  fascinerats av det hela så vis. Och i ärlighetens namn så var jag mer intresserad av själva byggnaden, all Art Nouveau kunde ju få en önskedrömma om tider för hundra år sedan.  

 

Men fascinationen för de tusentaliga skeletten

fanns det andra i familjen som hade...

 

 

 

Vissa lärde sig allt som fanns om evolution, paleontologi och anatomi.

På franska.

Ser ni tvillingarna bland alla ben?

 

 

Men som sagt. För vissa var det här drömmen. Viggo kunde inte sluta fotografera. Han hamnade i mani. Jag tror att han var rädd för att missa något viktigt. De var ju så många.

 

 

 

Och äpplet faller inte långt. Samma skrot och korn. Vad kan man säga om skelett gäller inte. Det handlar om, vad kan man inte säga.  

 

Nomi fick också fotomani, fast tvärtom.  Hon ville vara med på bild. Det hela var nog något om att hon var så liten och att urtidsdjuren var så stora. Det blev modigt på något vis.
 

 Det var lite som på film.

 

Allt var liksom sådär jugendtjusigt.

 

Ser ni tryck och lära mackapären till vänster?

 

Hela trappräcket hade fått nät. Jag förstod aldrig riktigt varför. Önskade mest att det aldrig hade suttit där.

 

Jag blir salig av sådant där under.  

Knäsvag och lycklig och tänker att jag borde levt då. Egentligen.

Om man tittade åt ena hållet såg det ut såhär.

Och andra hållet såhär. Kolla bokskåpen.

Utmed väggarna var samlingar av snäckor och smått.

Och snacka om skolplanscher.

Jag hade kunnat sno med mig allt från lådor till papperskyltar.

 

Det fanns liksom ingen hejd på det hela.

 

 

Och vissa ville aldrig gå hem.