18 november 2013

ju mer jag tänker på det så susar det till i hjärtat... de börjar bli så stora nu...


Vi bygger lego och äter tårta och jag förstår det knappt. Idag är det nio år sedan den där tidiga morgonen då snön hade fallit hela natten och jag ingenting hade märkt. Inget alls. Då han till sist kom, inte alls som det var tänkt, men det enda viktiga var att han mådde bra. Och han hette Otto och Dante och pappan tyckte Drake, fast på engelska. Men det blev en Viggo. Älskade unge.
 

Jag gjorde ett litet tält i natt. Istället för ballonger.
 
 
 

4 kommentarer:

  1. Hurra grattis och hurra!

    SvaraRadera
  2. Åå så fint, skrivet och gjort. Jag fyller år på torsdag och skulle också vilja ha en mamma som trolla fram små tält av papper. //Sanna

    SvaraRadera
  3. Ja det är underbart att se dem utvecklas. Tiden går så fort, gäller att njuta av tiden. Min lilla (10-år) har blivit så stor. Min stora (21-år) ska flytta hemifrån efter jul. Blandade känslor. Jag vill att hon ska flytta hemifrån och lära sig att stå på egna ben, samtidigt bävar jag för tomheten och tryggheten att ha henne hemma.
    Ja det är en gåva och lycka att få ha dem i sitt liv :)
    Underbart tält!!!

    Ha det gott!
    Kram Jane

    SvaraRadera