och första december kom fortare än jag anade.

Ni som hänger med mig på instagram (sofiaatmokkasin) såg ju att jag blev lite överraskad strax efter tio igår kväll. Jag hade liksom siktet inställt på första advent och söndag när det gällde julkalender-fixet. Men jag hade en väldigt bra plan så det var minsann inte så hemskt ändå.

Eftersom jag aldrig är ute i förväg med något blev jag ganska glad när jag sladdade in på Material på Folkungagatan i torsdags,  fem minuter innan stängningstid. Med Nomi kvar i bilen på en högst olaglig parkering (och senare i en toktjutande bil då jag av misstag larmade på) rusade jag in och frågade om de hade askar. Och de hade inte sådana jag tänkt men av en slump hittade jag några andra som såg ut som hus. Tjugofyra stycken. Så himla bra. 

 

 

Och vid ett svagt ögonblick så tänkte jag att kanhända att jag dekorerar hela byn. Men å andra sidan så kan man ju spara det där till ett annat år, tänkte jag smart där vid tio-snåret. Eller ta det lite då och då när andan faller på.

Så vimpelfix och upp och leta hylla på vinden. Sen var det ju klart.

För det fina i kråksången är ju att man kan ju aldrig vad som finns i de där husen. I vår familj verkar tomtenissarna vara lite som jag, det är ingen idé att ha framförhållning liksom. Så här lyfts det i smyg på hustaken, lite sådär när det finns tid över. Och det kan ju sannerligen inte någon ha den blekaste aning om. Förresten så känns idén som jag bloggade om häromdagen bra och varm i hjärtat. Juleuppdragen i form av gåtor och ledtrådar känns perfekt och just nu har resten av familjen lämnat huset för sin första syssla i juletid.