rum 305.

 

Ibland sprang jag jättefort. Bara för att de slingriga korridorerna tre trappor upp var så väldigt mörka. Och så smala att man inte ens kunde mötas. Och mötte man någon så hoppade man nästan lite högt. För man blev så förvånad i mörkret. Sen fick någon backa. Så man kunde komma fram till toaletten eller duschen. Och egentligen så var de nog garderober från första början. Och heltäckningmattorna där runtomkring var inte alls så väldigt fina. Inte ens lite.

Och i det allra minsta rummet rymdes bara en säng. Och ett handfat från åttiotalet. Och det var verkligen inget härligt över det hela alls.

Om det inte hade varit för de franska balkongerna. De TVÅ franska balkongerna, med 30 centimeters mellanrum. Med de fyra höga fönsterdörrarna från golv till tak. Som var så nära sängen att du nästan trodde att du sov i kastanjeträden.

Jag älskar träd utanför fönster. När de är så nära så att du nästan kan känna på dem.  Allra helst utanför sovrumsfönster. Jag har härjat om nedsågade träd och jag har sörjt. 

 

Men de där träden står mitt i Marais. På en liten smal gata där nästan inga bilar åker och egentligen inga höga ljud alls finns. De står utanför ett rum där du somnar med vidöppna dörrar mot natten. Till staden när den bara är mjuk av sorlet från tusen människor. Och där du vaknar till av någon som sopar gatan. Eller som tidigt igår morse när regnet föll över Paris. Då tror du att du drömmer lite grann. Och vill inte vakna i något annat rum i hela världen.

 

Fast ändå. Jag kan inte rekommendera detta hotell. För då kommer ni förmodligen tro att jag är spritt språngande galen. För det är skruttigt och supersunkigt. Och väldigt långt och mörkt till toalett och dusch. Men ändå. Jag sa det säkert hundra gånger. Det här är mitt favoritrum och så sov jag som en stock. I en dröm. Med vidöppna fönster åt kastanjerna.

 

 

Och mittemot var det inte ens ett vanligt hus. Det en väldigt vacker byggnad som man såg himlen ovanför och igenom. Den restaurerades och allt var liksom bara som ett skal av spröjsade fönster och glas. Där skulle man hålla dansföreställningar och sånt när allt var klart. Och det går överhuvudtaget inte att förstå hur vackert det var såhär på bild. Men släntrar du runt i kvarteren ta en titt för allt i världen.  

Och för att förtydliga det där speciella med att sova som en stock. De normala kanske alltid gör det på hotell.  Men jag gör det aldrig. Inte på vanliga hotell och inte på lyxiga hotell (men alltid på de skruttiga). Jag vrider och vänder på mig och lyssnar på surrande luftkonditioneringar och tycker kudden är för fluffig och täcket är för varmt. Sen vaknar jag hundratals gånger och tänker att det var då alldeles typiskt nu när man äntligen skulle få sova. Så är det jämt. Och nu var det väl inte direkt så att vi valde ett skruttigt hotell just därför utan för att hela Marais var mer eller mindre fullbokat när vi väl fick tid att ringa runt. Och Marais skulle det vara. Bestämt. 

det är knappt jag vågar säga det...

Det känns onekligen lite märkligt. Att lämna hela, sköna gänget hemma. Men vi tar en sväng till Paris. Imorgon bitti. Jag och han där nere till vänster. Min man alltså. Kristo heter han förresten. Inte bara K. Så hejdå på ett tag.

lite runtomkring.

 

1. Vissa dagar råkar soporna ha lite mer stil. Påsar från Hey Yo Yo som nu har egen affär.

2. Min absolut favoritfärgblanding  i Happy Lights. Plus den bruna såklart som också ingår i  Medersa från Darling Things.

3. Ett stycke projekt-sjal från loppis. Fortsättning följer.

4. En låneburk trist nog.

5. Och lånetavlor. Ännu mer trist.

puh.

Jag avslutade precis en fotografering av karaktär evighet. Alltså, den kändes som en evighet. Annars handlade det om sommar. Och det var ju minsann lämpligt att det inte regnade för det har det ju liksom gjort varendaste dag på sistone. Och allt eftersom tiden gick blåste det runt gula löv och de lade sig mitt i bilden så det här var nog verkligen i sista sekunden. För att handla om sommar.

 

Nu ska ska jag gå till mitt andra jobb, en trappa ner. Och påtal om det. Jag hojtade precis till på FB. Och nu hojtar jag här med bara för att vara extra tydlig. Det är galet i affären, faktiskt fullständigt galet mycket. Och det kan nog bli lite längre leveranstider än i normala fall. Det blir nog i alla fall inte snabbare än vad det står om leveranstider i affären. Så jag måste bara säga förlåt och ursäkta och jag gör så gott och snabbt jag bara kan. Så. 

dagens ljugigaste bild.

För min egen sinnefrid skull måste jag posta ett inlägg med ett städat vardagsrum utan en endaste pinal i sikte. En lugn och fridfull bild där jag gärna skulle vara. Och plinka och plonka lite på pinaot.  Men herre jisses så fel den kan vara just nu. Den där bilden.

 

 

Som ni märkt så har jag inte bloggat så fasligt mycket på sistone. Och det brukar jag ju liksom alltid hinna annars. Oavsett om det är lite mycket. Men just nu går det verkligen inte ihop sig. Inte över huvudtaget faktiskt. Fast huxflux brukar det ändå göra det på något underligt vis. Så jag väntar in huxfluxet...

 

Förresten, detta är alltså vårt nya piano. Minns ni det gamla? Det var verkligen inget fel med det gamla med jag älskar det här.

 

 

För övrigt så har jag jobbat med väldigt roliga saker på sistone. Vilket dock har resulterat i att jag tagit vår undervåning i besittning. Överallt ligger det saker huller om buller, det står symaskiner och hårt bröd och Champis-flaskor utan etiketter. Det ligger tyghögar och står dyrt lånat porslin. Och tapetbord och ett tee-pee och de andra möblerna har jag travat utmed väggarna. Det ser fullkomligt märkligt ut och alla som kommer hit fattar ingenting. Fast det gör jag.

 

 

Idag rusade mina 4 barn, plus 2 kompisar, plus 2 kusiner runt i hela röran och lekte rövare eller vad det nu skulle föreställa. Och där satt jag på golvet och knåpade ihop en kudde. Inget konstigt alls. ..

 

onsdags-tur.

Vissa tar ett bad. Andra springer tre mil. Eller en halv. Men mitt bästa för att städa upp bland tanke-snurret är att ta en liten runda. Bland loppisar. Eller loppisar och loppisar. Det låter lite simpelt. Men min tur är ut till

Augustas i Vännevad, tillbaka till stan och Möbelmagasinet och Von Rosens Antik. Överallt så tänker man väldigt bra och där är alla hemskt snälla också.

Idag spanade jag mest efter något jag är väldigt förtjust i. Det har lite att göra med det gröna på bilden.

När jag kom hem så kom jag på att jag faktiskt tycker om den smala washi-tejpen. Och det har verkligen ingenting med loppisar att göra och är inte särskilt spännande heller. Men jag kunde inte låta bli att fundera över varför jag tidigare tyckte den var så fruktansvärt onödig. När det i själva verket är precis tvärtom.

Och som grädde på moset denna perfekta onsdag så har jag köpt ett kamerastativ. Jag som aldrig har använt ett stativ (bara en gång till låns) och som har byggt ett eget med vårt jätteåbäke till stege om det har varit tvunget. Och där är ju vinkeln en aning begränsad. Rakt fram och inget annat liksom. Och så har jag införskaffat en sådan där fjärrkontroll. Lyxigt värre faktiskt.

ni vet väl att jag vågar allt, nästan allt.

Det här är Paris-Nomi.

Hon som hela tiden låg tjugo steg framför oss. Med näsan i vädret och låtsades mest som ingenting när vi hojtade - Vääänta!

Och vi röt till mest hela tiden.  Och sa att du får inte smita in i affärer utan att säga till. Och du måste gå åt samma håll som resten av familjen. Inte ens lite snett får du gå. Och då åkte näsan upp i vädret igen och sen slängde hon med håret och fnös till. Jättehögt, fnös hon.

 

Och ibland när vi handlade glass i kiosken var hon alldeles väck. Då hade hon tagit plats vid något av borden på någon av de flotta restaurangerna utmed gatan. Vid ett litet tvåmannabord satt hon och kollade på folket. Och på glitter och rosa frisyrer. Och kunde verkligen inte förstå det omöjliga att äta kioskglassen där.

 

Och vi sprang efter henne i trappor. Sådana där långa som kändes som om de aldrig tog slut.

 

Och vi kastade oss efter henne när hon klättrade på jättehöga staket. Sådana som har 15 cm långa och väldigt spetsiga piggar gjorda av järn.

 

 

Men ibland hittade vi henne blixtstilla. Och då vägrade hon att röra sig ur fläcken förren hon hade tittat alldeles klart.

 

När hon blir stor ska hon flytta till Paris. Precis som Liv. Fast först ska hon bara bli lite modigare. Så hon vågar gå igenom svängdörrarna på tunnelbanan. De där läskiga som slår till jättehårt när de åker upp alldeles av sig själv.

Men det var nog just bara det.

 

mitt arbetsbord just nu.

Mina tankar går hit och dit. Och zickzack. Och dessutom kors å tvärs. Fattar ni hur rörigt läge det är då? Jätteröra liksom. Men så blir det lite stiltje i huvudet och då jag tänker att det var då värst vad man slänga sig med blommigt. Mitt framför näsan och allt. Och nästan så det undgått mig på sista tiden att man kan minsann ha ett sämre arbetsbord. När allt kommer omkring. Verkligen mycket sämre än såhär. Alltid något, i det stora hela.

Och de där små godiskuddarna. Bara en sån sak. Från Paris och Le Bonbon au Palais.

bjudning bland honeycombs.

 

 

 

Ett trick när söndagsmorgonen är plaskvåt och molnmörk är att dagen innan ha fyllt verandan med honeycombs. Det blir gladare på så vis.

 

Liv hade som sagt en liten bjudning igår kväll. Första planen var pool-party men i denna hysteriska regn-sommar måste man ha två planer.

 

Två bra.

 

Fast som i ett trollslag sken det upp och Liv tillverkade i all hast pris-kronor för det vinnande laget i pool-stafetterna. Vi blev lite överförtjusta i detta metalliknande papper som gick att böja hur som haver. Som tunn plåt fast ändå inte.

 

 

Och alla kuddarna åkte ut i jättesoffan. Perfekt poolhäng med mustachedrink, fruktspett och tävlingar. Sen försvann solen och himlen öppnade sig för tusende gången den här sommaren.

 

 

Då blev det inflytt till honeycombsen och hemmagjord pizza. Och plan nummer två.

 

Liv hade redan innan bestämt att vid regn skulle det pysslas. Och som överraskning hade jag dammat av mina gamla smyckes-tänger och inhandlat en massa plock för att göra egna armband. Jag hade innan funderat ut formen på två armband. Jag tänkte att de skulle vara lätta att göra men att de ändå skulle lära sig att använda tängerna. Och dessutom att armbanden inte skulle se ut som alla andra de redan har. 

 

 

Vilket visade vara sig alldeles nytt även för en rutinerad pysselskara som denna. Och fantastiskt kul.
 

Och dessutom lite sådär lyckligt som det gärna blir när man gör sin egna grej. Ser ni de små bjällrorna? Min och Liv´s nya favoritgrej. Vi kan liksom inte riktigt få nog av dem. Och det lilla mjuka ljudet...

Och ni som har undrat om Honeycombs. Snart finner ni dem på Little Cute Mokkasin. Förmodligen redan i veckan som kommer. De kommer säljas i fyrapack och blandade färger, i storlekarna 20,18,16 och 14 cm. Strax kommer dessutom mini-Honeycombs som ju blir tjusiga ihopsatta till girlanger. Lycka, en regnig söndagsmorgon, som sagt.

 

lördagshej.

Från ett lördagsbord.

 

Liv ska precis ställa till med en liten fest. Ett party med pyssel. Bästa upplägget om man är nio. För all del om man är fyrtio med. Sådan tur att min enda uppgift är pysselsansvarig. Och att få upp honeycombs i taket.  
 

tapetfrossa.

 

Som av slump då jag skulle länka till Krysantemer (som sitter hos Charlie & Nomi) så upptäckte jag att Svenskt Tenn dagen till ära lanserar två nya tapeter. Eller nya och nya, formgivna på 40-talet såklart av Josef Frank men nya för dagen i sortimentet. Sagoträdet i en röd och blå färgställning.

 

Och Söndagsmorgon.

 

 

Och Eldblomma i en ny blå variant. Och i detta regn och detta rusk så känner jag att vi gör´t.  Tapetserar om hela alltet till en sprakande sommarfeeling. Snacka om uppmuntrande.

 

Och påtal om uppmuntrande. Ni är ju fantastiska! Lite försiktigt fråga om feedback om Instagram och blogg, blev en radda av himla bra åsikter. Jag tar dem till mig och tackar samtidigt för snälla ord. Och stannar, en stund till i alla fall, på @sofiaatmokkasin.

 

Och i samma veva skrev både Weronica och Anna om samma ämne. Så nu kan det hela utvärderas minsann.

och det var blogg och instagram och fb och jag får nog inte riktigt ihop det.

Picture: @sofiaatmokkasin / instagram

Det handlar om Instagram. Jag tror att många av er vet att jag finns där. Och jag kan inte bestämma mig vad jag tycker. Egentligen. För det allra första blir det precis som vanligt för min del när det gäller sociala medier. Jag postar ett inlägg eller en bild eller vad det nu är. Sen är jag som uppslukad ur jorden och borta från stora internet-världen. Man kan ju lätt tro att det är precis tvärtom men det finns nog ingen som är så osynlig som jag när det gäller själva fortsättningen.

Det där som känns lite viktigt i själva verket. Att like:a, att kommentera och reflektera. Och framför allt att svara.  Och att susa runt hos alla er och liksom heja på. Läsa och titta och att vara artig liksom. Att ge tillbaka av den där stora snällheten som faktiskt råder.

Det här grämer mig så till den milda grad. Men jag får inte till det helt enkelt. Ibland kommer jag på mig själv och det är då den stora stressen slår in. Över att vara bortkopplad. Och oartigast i världen. Och då blir det glasklart att den här sociala medievärlden är alldeles för stor. Som ett jättenystan där man varken hittar början eller slut. Eller knappt något mitt emellan. Och jag tänker mest bara hjälp, den är verkligen alldeles för stor för mitt eget bästa. Och sen funderar jag fram och tillbaka på någon strategi men kommer aldrig på någon. Så jag vill helt enkelt säga förlåt, att jag är så osynlig.

Och så var det ju det här med själva grejen. Att gilla Instagram eller att inte gilla. Eller att överhuvudtaget inte veta riktigt. Inte veta hur man ska förhålla sig till hela mediet. Jag postar lite hipp som happ med bilder som jag i vanliga fall inte skulle posta i bloggen. De är lite sneda och vinda och oftast i dåligt ljus. Och jag tycker väl själv att det var väl sisådär...

Och hur ska man använda dem tillsammans? De tre jag finns på är Instagram, FB och blogg. Är det ens okej att korsanvända dem? Är det tillåtet att göra reklam för sin egen blogg på Instagram (och vice versa), såsom en liten post om att nu är bloggen uppdaterad. En liten teaser om vad som är pågång i aktuellt inlägg, precis såsom FB används. Såklart lagligt men blir det bara en massa trista Mokkasin-upprepningar? Är det så man vill ha det eller inte ha det?

 

Mycket tacksam för lite feedback...

formex 3 och riorio.

Mitt sikte på Formex var inte att leta nya saker till affären den här gången. Mycket för jag helt enkelt inte hann. Och i ärlighetens namn rörde jag mig inte på många kvadratmeter i de stora hallarna utan valde ut de hörn där jag alltid gillar att hänga. Och turligt nog så kan det räcka. Både när det gäller nya saker till affären och kort och gott härligaste inspirationen.

På Young Designers fanns RioRio, minns ni husen i papp? Det var väl lite där det började för Maria Broberg och Sofia Bengtson. Och i våras tog de sin examen och lanserar nu en ny fin kollektion. Med pappersark som absolut ska upp på väggen i glas och ram. Och skrivböcker och tejp. Allt vad man kan behöva i pappersväg.

Picture: RioRio

Och det allra bästa, en helt fantastiskt vacker barnfilt. Jag som är av den uppfattningen att just en filt är bästa gåvan i världen till en liten bebis, blev såklart  väldigt förtjust. Det finns ingenting man har så stor nytta av som en filt. I vagnen, på golvet, i bilen och i sängen. Och sen kan den stanna också, hela livet. En lagom stor filt behöver man alltid.

Plädarna visades som prototyper under årets möbelmässa. Man har sedan sökt efter en svensk tillverkare som kan sin sak inom traditionen av textiltillverkning. Och nu är de färdiga plädarna tillverkade på en stickfabrik i Västergötland vilket känns både unikt och kvalitetsmässigt. Pläden är tillverkad i ull för värmen skull och polyamid för det mjuka och lena mot huden.

Och mönstret. Detta vackra. Det är det indiska nomadfolket Banjaras och folkloristiska textilier från centralasien som har varit inspirationskällor till mönster och form. Ja vackert var det, urvackert till och med. Heja RioRio!

formex 2.

Påtal om färgspaningar. Blev kär i Stylistgruppens utställning på Formex, skapad av Tina Hellberg, Ann Charlotte Ridderstolpe, Ann-Katrin Berggren, Camilla Julner och Katarina Grundströmer. Lite i skymundan i Trend zone vid östra entrén. Enkel men fantastiskt vacker där man presenterar höstens färgkarta.

Missa inte deras föreläsningar under helgen. Den sista är imorgon, söndag kl.14.30 på plats B18:45

Photography: Stylistgruppen

Och avslutningsvis Stylistgruppens egna bild på hela fina färgskalan. Ni känner igen muggarna väl? Och starka färgen där i hörnet. Precis den som jag var hemlig om... Finns på min duk härhemma och på borden i The Odd Nest.