bara bilder.

En torsdag bara.

lite mer stad.

NY-printet kommer också på brickor och handukar.

Och samma radda kommer också med Paris, flott!

lite stad.

 

Igår fick jag en sådan fin leverans. Muggar med halva New York runtom.

 

De är från Famille Summerbelle (ni vet,mapprintsen) och ska in i affären.Snart.

alla sätt är bra...

Idag känns det väldigt perfekt att dessa små barn inte har varit i närheten av sina Nintendos sedan i mars eller något. Det är ju då man kan säga, spela på ni, så mycket ni orkar. För febern slog till och rösterna försvann. Och då kan ju SuperMario och sträcklyssna på Lasse Maja vara det enda rätta. 

 

Nomi och jag behöver våfflor, kraxade Charlie nyss.

 

Det är såklart att ni behöver det. Med glass.

 

 

kalabalik i rymden.

Igår hade Viggo teater avslutning vilket är lika med uppspelning av terminens pjäs. Han skulle vara professor och genast är det Einstein-looken man vill åt. Så vi våfflade hår med alla krustänger som fanns. Och efter mycket spray och tupering så var det precis så galet och vilt som Viggo ville ha det. Succé såklart. Snyggaste frisyren i Kalabalik i rymden. Så lång allt väl, ända tills ett par timmar senare.

 

- Jag ska ha såhär imorgon också. I skolan.

Det är ju här man inte får börja skratta eller ens se förvånad ut. Det är helt klart läge för, jamen visst, snyggt! Fast så tänker man, han har glömt det imorgon. Han behöver bara få sova på saken. Det är såklart att han ändrar sig.

 

Men. 06.30 Asch, det har rufsat sig fel under natten. Du får fixa. Och jag fixar. Och halvvägs: Ta den andra tången också, den där superkrusiga.

Och sen går Viggo till skolan. Och det är då det börjar. Det nervösa mamma-hjärtat och beskyddarinstinkten gör sig påmind. Hjälp, hur ska det gå? Tänk om det går alldeles åt skogen. Tänk om ingen annan fattar storheten med denna frisyr.

Så kommer han då hem. Lika krusig som sist jag såg honom. Och så lite försiktigt i förbi farten: 

-Var det någon som såg att du hade ny frisyr?  

- Alla tyckte det var fett snyggt. Och på elevrådsmötet sa rektorn att det var jättefint.

- Oj, så rektorn lade märke till din nya stil. Det var värst.

- Men sen sa Josef att jag såg ut som en tant. Jag svarade att han såg ut som en gubbe. Då sa han: Ehhh, vad dum du är. Och förresten, jag ska ha så här i morgon med.

våra saker - vi bestämmer.

Den här helgen hamnade jag i ett manisk stim av städande. Det var en massa annat på gång, och jag hade överhuvudtaget inte tid men ändå. Där mellan varven susade jag runt i alla (lite överdrift) de där skåpen som vi senaste året bara har proppat fulla och stängt och blundat. Och låtsas med god inlevelse att det var värst vad välstädat vi har.

Och så kom jag då till barnens rum. Och här kan man ju gå vårdslöst fram om de nu inte står och kikar över axeln. Och vrålar nope och nej och aldrig i livet. Då får inte slänga! Det är mitt bästa.  

Och man vrider och vänder på det där bästa och fattar inte grejen fullt ut men om ni säger det så. Så är det väl så.

Och man tycker mest att det kanske är lite trasigt, lite dammigt och  knöligt.

 

Men det var ju huset som Nomi och jag gjorde i Paris!

 

Jamen det såklart. Jag fattar.

Jag fattar ju att jag inte kan gå på som en ångvält här. Men det är ju bara det att det är inte bara en endaste liten pappersvärld. Det är ju världar för det ena och det andra. Och det är kartonger som är robotar. Och experiment som har barkat åt pipan men inte värre än att man kan göra om dem igen. Och ballonger fyllda med mjöl, som har ögon och är nedbäddade i någon låda som de hade eget liv. Och allt det där pyttelilla, det där som nästan ser ut som dammkorn fast i själva verket är något superviktigt. Som man ibland råkar lägga i skräphögen. Och det var ju självklart inte meningen alls men misstag kan ju göras.  Och när jag tittar närmre så är det såklart jag fattar. Verkligen. Om ni säger det så. Så är det väl så...

rise and shine.

 

Finaste! På plats i affären.

 

 

Den heter Rise and Shine.

 

 

Och på asken står det - Gives every room a little sunshine. Det är sant.

snart är det stjärnetider.

Picture: Watt & Veke

 

Första julen i huset, eller andra för första var det byggplats här, så hade vi stjärnor i varje fönster. Sisådär 16 stycken. Snacka om överstyr. Sen har de minskat allt eftersom. Första anledningen var att jag tyckte det blev för ljust. Nästa var att det kändes som ett hotell. Och förra året var det mer att om vi sätter upp två, så fokuserar man på dem. Alla är de hitte-på-anledningar för den egentliga tidsbristen. Pepparkaksbak eller 16 julstjärnor? Pulkaåkning eller 16 julstjärnor? Luciafirande eller 16 julstjärnor? Julklappar eller 16 julstjärnor?

 

Men det är fint ändå att göra såhär, oavsett om man har all tid i världen. Mot en vägg bara. Och den rosa Estelle från Watt & Veke är sötast. Förresten, ni minns väl mitt bästa knep i den bästa av stjärndagar. Täck sladden med breda bomullsband. Kolla här i ett inlägg för 2010.

budget-pastell!

Alla ni som följer mig här på bloggen vet ju om mitt evinnerliga klagande på bokföringen. Men gissa vad som hände igår. Bortlämnad!  Så fort jag tänker på det så får jag en skön känsla i magen. Det känns frihet och lyxliv. Grattis till mig, eller hur?

Så nu är det ju pärmtvång eller hur man nu ska säga. Inte påsvariant. Så därför begav jag mig till ÖB får att införskaffa en radda av pärmar. Och där väntade mig en överraskning. Pastell-pärmar! De bara stod där som att förstärka hela friheten och lyxlirandet. Så verkligen inte nog med att de kostar hälften mot Åhlens.

 

 

Och när vi ändå är inne på budget. Glöm aldrig bort loppis-överflödet av skrivbordslampor a ´la sjuttis. De finns i alla färger och kostar ca 20 kronor.

 

Och så svar på en fråga som jag fått här och på mail. Skrivbordet här och även det i Livs rum har bockbenen Vika Lerberg från Ikea. Här står det mer om hur vi gjorde Livs skrivbord med drivvedsbets och slipningar. Mitt skrivbord som syns bättre här har också en hemmagjord skiva av målade högblanka, släthyvlade plankor. För att hålla ihop plankorna så har den en rektangulär ram under, med en sned planka inuti ramen. Först var den här bordsskivan soffbord med sådana här pallar som ben. Det var en tillfällig lösning men superfint fast sen fick pallarna bli just pallar igen, för min man hade fäst dem på ett smart sätt.  Och då fick de höga ben och blev köksbord. Och så skrivbord... Multifunktion när den är som bäst.

 

Fin fredag! Förresten. Om jag får en speciell leverans idag så tänker jag nog ha tävling här till helgen. Jag fnular lite fortfarande men kanhända att det blir NY-tema...

 

Och så fick jag ju frågan om varför jag inte skriver ut köpställen. Och det kommer jag nog glömma allt som oftast. Men okej, en fredag som denna. Honeycombsen finns här och finaste muggen med päronet här. Och tejpar i affären. Och glitterballerinas från HM. Egentligen julklapp till Liv, finns i silver också och superfina.

snyggtröja för en bra sak.

Emma Fexeus (Emmas designblogg)  designar en t-shirt för Kellogg's Special K bröstkampanj. Syftet med kampanjen är att påminna om oss viktigheten att undersöka våra bröst. Och överskottet av försäljningen går direkt till Bröstcancerfonden.

Väldigt snyggt Emma! Och väldigt bra. Och himla smart. Jag gillar verkligen att budskapet sitter som en smäck utan att för den skull bli övertydligt. Precis såsom man vill ha det.

Finns att köpa här och på NK Stockholm.

då det begav sig.

Jag råkade bara på bilderna från i somras. Från min systers bröllop. I vår trädgård. Och  det känns så nedrans surt att jag inte har redigerat en endaste liten bild.

 

 

Jag vill ju egentligen bara fastna i allt det härliga.

 

I bilderna från åkrarna...

 

Och alla de andra... Men när i tusan ska jag hinna lära mig att photoshopa? På en mac dessutom. Det står väl inte och faller på det men det var ju planen. Eftersom Photoshop sitter på den dära Mac:en. Men planen gick i stöpet och en annan dag ska ni få veta vad vi använder den där splitnya datorn till. Det är inte att photoshopa på i alla fall. Men det är definitivt en annan historia.

30, 55, 93, 172...

Det var ju en intressant företeelse att stänga en affär. Några dagar. Hejhej ketchupeffekt kan man väl säga att det blev av det hela. Så idag äter jag inte macaroner. Och inte imorgon heller.

vissa mornar är surare än andra.

 

Herregud, varför ser det aldrig ut såhär när jag-ska-titta-på-din-fjärrvärmemätare-människor ringer på dörren klockan sju. Sover du, frågade han och tittade skepiskt på mig, klädd i nattlinne och raggsockor i två olika färger, en grå och en rosa. Det gjorde jag ju överhuvudtaget inte men jag tror forfarande inte att de skickat något brev om att de skulle komma.

 

Sen fick jag fösa undan tusen grejor innan han kom fram till själva fjärrvärmemätaren. Och då såg jag ju helt plötsligt att källaretrappen var full med smutstvätt, plastflaskor som Liv släpat hem till något projekt, blomfrön, cykelslang, tulpanlökar, batterier som ska till återvinningen, tre (?) plastmattor, fyra (?) trasmattor plus allt det vanliga som cykelhjälmar, regnkläder och hundra par skor. 

 

Sen kom det värsta av allt. Förra året de var här som fick vi ett allvarligt nedslag på att själva huvudmackapären var instängd bakom allsköns bråte och möbler. För OM den skulle springa läck så skulle det var 150 grader i rummet så fick det absolut inte vara såhär.. Och nu är detta rummet ordnat med hyllor utmed väggarna och kartonger i buntar och ett packbord på mitten. Och vitmålat (för att förstärka att vi verkligen har lagt manken till). Snyggt och prydligt. Om man jämför. Sen kanske det hade hamnat ett par små bord där och en kökssoffa. Fast högst tillfälligt. Men man måste ju ändå se att det här rummet i själva verket är ordningsamheten självt.

 

Man kan ju inte hänga upp sig på småsaker utan får väl ändå gå på helheten. Men det kunde han vill jag lova. Hänga upp sig alltså. Vi sa ju si och vi sa ju så. Men det är ju jättelätt att komma fram sa jag och gled emellan borden och soffan. Nää, sa han. Joo, sa jag, det är ju inte ens i närheten så illa som det var sist. Då sa han att det faktiskt bara är för vårt eget bästa. och så följde hela förklaringen igen, OM det skulle springa läck. Vilken suris, sa Nomi när vi gick upp för trappen. Vi som har så fint. Jamen, eller hur?!

 

yes, we´re open!

Nu ska jag verkligen tänka på det jag hann de här dagarna, istället för det jag inte hann. Men hur de än må vara med den saken så är affären öppen igen. Och det var nog det enda viktiga jag hade att säga en söndagkväll som denna. Tjingeling!

det börjar arta sig.

Affären är inte öppen ännu. Fast sakta men säkert börjar nyheter komma på plats. Ungefär lika många kvar men ta ett span här.

♥ anna malmberg & little fashion gallery.

 

Pictures: Anna Malmberg for Little Fashion Gallery

 

Läste precis Little Fashion Gallery´s  söta magasin. Little Fashion Gallery är en av mina sponsorer, som jag skrev om här. Varje år gör de ett par fina magasin, fulla med fina bilder och inspiration. En av mina favoritfotografer har plåtat en hel serie bilder. Och det är så himla fint, och så mycket Anna Malmberg. Annas blogg hör dessutom till en av de vackraste jag läser.Hela bloggen är som en film av tjusigaste slaget och man önskedrömmer, lite i hemlighet, om att vara med.

 

 

rapport från det uppochnervända livet.

Igår när en av barnens kompisar mamma kom för att hämta så ursäktade jag röran lite i förbifarten. Runtom den här barnaskaran står dessutom 7 bautakartonger med nyheter till affären. Jamen, sa hon. Det är man van vid, du ska se hemma hos oss... Sen tystnade hon och sa att kanske inte ändå. Och då skyllde jag på den där fotograferingen. För över två veckors sedan... Alltså inte på själva fotogreferingen men att jag inte hade hunnit med. Två veckor går fort. Det vet ju alla.

 

Vi började lite i helgen när vi hade vänner här. De travade som vanligt rätt in i gästrummet för att lämna sina saker. Som var fullt med soffa och soffbord och sådant där som inte skulle vara där. Men sen lekte barnen hästhoppning precis där soffan skulle stå. Så det hamnade på fel ställe ändå.

 

Och sen var det ju höstlov. Och cirkusföreställningar. Och ståpåhänder-träning. Och kojbyggen. Och allt det andra. Då är det lätt att man vänjer sig. Och tycker att det kanske inte är så farligt när allt kommer omkring.

 

För det är ju härligare att spela monopol på en stor madrass istället för vid köksbordet.

 

Det blir liksom en annan feeling på det hela. En bra.

 

Och en halv soffa blir rätt fin efter kojbyggen också. Och precis lika skön fast den står snett och vint och på helt galet ställe.

Och jag vet inte säkert vad som målades vid den här vaxduken häromdagen. Det var något experimentaktigt. Men den ligger ju bra där.

 

Hjärtangubbar ritas med fördel på golvet. Så vad tusan. Det kunde varit värre. Och det är det ju, för ni har inte sett resten av det här huset. Men ändå. Det blir helg ändå, var så säker. Ha en fin en, hörrni!

i en annan värld.

 

I den bästa av världar skulle jag skicka post mest hela dagarna. Alltså, nu gör jag ju det men inte det är den typen av post jag menar. Jag menar istället för sms´en, facebook och mailen. Nu menar jag ju inte att racka ner på allt det där. Men jo lite. Det är easypeasy och billigt. Och allt det där som är 2012. Men ändå.

Tänker mest på den andra posten. Som är känns alldeles gammaldags nuförtiden. Puss på den. Å vad den är älskvärd. Och som sagt, i en annan värld, så ska jag skicka kort och små hälsningar som en galning. Och tänk att få det. Och när man blir nästan hundra så sitter man med en låda full med gamla brev och vykort. Från alla vännerna. Som handlar om det minsta lilla och det största. Fy tusan vad fint. Jag vet att min mormor som är nästan hundra, har en sådan låda.

Och därför blev jag alldeles som förtrollad när jag hittade en London-bo i Paris som gjorde världens vackraste vykort. För hand. De var små skatter allihop.

 

Jomen, det är säkert. De är handgjorda. En efter en. Och till saken hör att det inte riktigt framgår hur vackra de är. De är liksom präglade och i det präglade så glimrar det i allsköns färger. Och pappret är fint. Och vissa har sådär tjockt och alldeles mjukt papper som pennan liksom sjunker ner i. Ja, ni fattar.

 

Och tänk att hitta åtminstone ett sådant här  kort där i högen. Om sådär 55 år. Ett där det kanske bara står "Idag åt hon matjessill. Och sen går hon nästan! Eller utmed möblerna i alla fall." Och så sitter man där och tänker... ojojoj, tänka sig att denna lilla tös är 55 år idag. Det är ju inte klokt vad tiden går.... Jaja, nu behöver man ju inte tänka sig fram till 2067 för att fatta att det är fint med post.