fint besök.

Rapport från ett inte så särskilt stylish vardagsrum. Fast ett väldigt kul. Med Moa och Jonas från Family Living. Här har det plåtats många bilder för en sak till augusti. Eller två saker!

 

Och nu känner jag att en semester hade suttit som en smäck. Men det är liksom inte att räkna med förren söndag morgon klockan fyra ungefär. För innan dess har jag lite att göra och det var allt värst vad det hopade det sig. Men snart, så snart så, sitter jag vid ett litet bord i Paris och smuttar rosé...

skolavslutning 2013.

Och idag så började den då.  Sommaren. Sådär på riktigt. I regn och rusk och skolavslutning. Och kameran glömde jag hemma. Mitt i alltihopa så sa telefonen stopp och låste sig tvär. Orsak - proppfull med bilder. Såklart. På vägen hem lyckades jag radera några av alla de tusen men den klarade ändå bara två innan den lade av igen. Och ni vet ju hur man tänker sig om den där skolavslutningsbilden. The one and only - examen 2013.  Lite sådär uppradat, välfriserat, välstruket och himlastormande lyckliga barn. Med näpna leenden och sommarlov i blicken. Men äsch, lyckliga är de i alla fall. Och himlastormande.

Och om någon undrar vad Nomi släpade med sig i den där korgen så var det två läppglans och två glittriga smyckesaskar. I den asken ena låg Försvarets hudsalva och en Lypsyl. I den andra en burk med läppglans. Totalt fem läppglans alltså. Utifall det skulle behövas...

 

 

just nu.

 

 

Fattar ni hur underbar vägg ?

 

Min pappa hjälper mig att förbereda inför ett kommande jobb. Tack, så snällt säger jag. Och så himla, himla fint. Fototapet från Mr Perswall. Ur kollektionen Nostalgic.

kalasande.

 

 

Förra helgen hade vi kalas för Nomi och Charlie. Kalas nummer 2. Så är det alltid. Nu var det dags för kompisgänget. Med köpebullar, glass och pompoms från vinden är barnkalas ingen större affär.

 

 

 

 

Däremot så insåg vi, kanske en aning försent, att de här två 6-åringarna nog behöver sitt eget kalas. Sitt eget, där bara en är födelsedagsbarn för två timmar.  Vi trixar och fixar, och gör allt två gånger. Tårtor, födelsesånger och det ena och andra. Så har vi gjort sedan de visste vad kalas var.  Såklart. Ändå blir det ju alltid någon som är tvåa. Oavsett om man varvar. Hur gör ni andra med tvillingar? Varsitt kalas eller ett gemensamt?

 

 

 

Nåväl. Vi räknar med varsitt kalas i fortsättningen. Självklart kan man egentligen tycka, känner jag nu. Och barnkalas är ju egentligen det enklaste i världen om man skippar clownerna och eldslukarna. När det kommer till lekarna är de enklaste ändå de roligaste. Här är det Limbo och dansstopp är givet. Bland alla åldrar. Fast Limbo är ju en komplett galenskap om man frågar mig...

 

 

 

Det är det absolut fantastiskt att ha lite äldre barn som hjälpredor på kalas. Till allt från chokladbollsbakning till dukning, namnlappar, godispåsefixet och lekarna. Och har man inga storasyskon så finns nog säkerligen en och annan granne som mer än gärna ställer upp, de brukar bli superstolta av själva frågan. Trots att vi har lyckan att ha två hjälpredor härhemma så lånade vi även in en grannpojke. Perfekt.

 

Liv, Viggo och Melker fick sköta hela skattjakten själva. Allt från klurigheterna som skulle föra gänget mot godisskatten till outfits. Låt dem hållas och lägg inte näsan i blöt, så blir det prima.

 

Här är det kung Viggo som håller hov. Klurigt värre för att gänget skulle få en del av den åtråvärda kartan som skulle föra dem vidare i jakten.

 

Sjutton ledtrådar senare fick de tillsist en del av kartan som pusslades ihop och förde dem mot nästa stopp i jakten.

Tvilling-kalabalik gjorde att kusin Estrid fick ta täten. 

Spänningen är olidlig...

 

Ett troll! Som gastar - Ni måste fånga mig om ni ska komma vidare!

 

Kung Viggo övervakar. Om någon undrar vad han har i ansiktet, så är det vattenfärgsskägg.

 

Trollets hemliga triumfkort var en lek som till och med hade gått mig förbi. Hon delade in barnen i grupper och trasslade ihop deras händer.

 

Sen skulle de utan att släppa varann, trassla ut sig till en ring.

 

 

Lättare sagt än gjort.

 

 

Men till sist, sista pusselbiten av kartan och godispåsarna var inom räckhåll. Turligt.

 

 

så var vi i förra sommaren innan vi kastar oss in i den nya.

 

 

Idag hämtar jag nyckeln till lägenheten på Rue Oberkampf och hela jag längtar ihjäl mig efter Paris. En dryg vecka kvar, en hysterisk jobbvecka och jag tittar på listan som ligger här bredvid mig och känner mig lite smått panikstressad. Hur ska det här gå ihop sig undrar jag verkligen, men det gör det ju alltid. Och jag tar nästa söndag i bakhuvudet och kavlar upp ärmarna.

 

Jag insåg igår att jag har mängder av Paris-bilder från förra sommaren. Jag har mängder med bilder från allt. För att inte tala om min systers bröllop... Jag skulle kunna redigera veckor i sträck och jag slås över hur snabbt ett år går. Förra sommaren känns som förra veckan. Hursom helst, jag tror jag ägnar sista veckan innan semester till lite bilder från Paris, mellan varven. Jag menar det kommer ju ändå nya.

 

 

Versaillles, där var vi ju. Tågen dit ut är blommiga och det är ganska nära stan. När man väl kommer fram så hittar ni slottet på en sekund, svårmissat så att säga.

 

 

Vi bestämde oss för att skippa själva slottsvandringen för denna gång.

 

 

Och gick rakt mellan alla byggnader tills vi kom ut på andra sidan.

 

 

Och det var ju då man såg. Hela den stora trädgården. Eller trädgård är väl milt utrryckt. Det kändes väl mer som om den aldrig tog slut.

 

 

Vi åt vår matsäck och tänkte att det var nog bra för det hela såg hemskt äventyrligt ut.

Tänk bara en jättelabyrint. Och det var så många ljud där innefrån det gröna, vad var det som lät egentligen? Förresten har jag nog inte sagt att vi hängde några Paris-dagar med fina vänner. Det är Sarah i ljusa tofsen där.

Det är en dröm att springa i labyrinter.

Det är magiskt för det känns som det är en evighet man befinner sig i. 

 

 

Egentligen hade vi tänkt att springa ända till Marie Antoinette´s lilla (i jämförelse)  sommarhus men vi tog ett litet tåg dit för det var långt dit trots labyrinterna.

 

 

Det var så vackert där. Jag brukar inte alltid tycka så om kungliga hus, det kan ju liksom bli lite för mycket av det goda. Men här, jag kan ta det om någon skulle fråga.

 

 

Det var blommigt i sovrummet.

 

Och detaljer som var helt klart av det utsökta slaget.

Och porslinet. Oh ja, jag kan ta det med.

 

Och bakom huset och vid sidan om. Där måste ni bara ta en liten promenad.

 

Så himlens sagolikt.   

Ni fattar. 

 

 

Nomi körde i vanlig ordning sitt eget race.  

 

Sen kom hon på att här satt hon säkert. Fem centimeter från själva vägen...

 

Men Versailles, en fin utflykt absolut. Kanske far vi dit igen och kollar guld i överflöd i det stora huset. Och nu kan jag ju inte säga säkert då jag bara varit på ena stället men jag känner i hjärtat att ska man välja något så ta det lilla sommarhuset bortom labyrinterna.

 

 

å alla dessa kakdrömmar.

Picture: Linda Lomelino

 

 

Fira med en tårta borde man göra.

Absolut.

 

 

Det har väl inte gått någon förbi att Linda Lomelino är bästa sockerbagaren i hela världen. Och inte bara sockerbakat utan annat bakat och väldigt gott med. Det är ju så vackert att det skär till i hjärtat och jag är lika grön av avund som förra gången jag skrev om henne. Jag vill också kunna baka med stil och tjusighet. Men det kan jag inte. Men jag kan önskedrömma på Lindas två bloggar, Call me Cupcake och på Amelia. Precis i dagarna kom den nya boken på hyllorna, Lindas Glass. Och redan vid filmen är jag i heaven. Igen. Hemmagjorda glasstrutar! Det, det måste jag väl fixa?! Det ser ju så enkelt ut...

scandimood.

Precis ny på blogghimlen är Scandimood - reflections on Scandinavian style. Här kommer Cia Wedin (designjournalist) och Michael Asplund (producent för Asplund Collection) dela med sig av de egna kreativa samtalen dem emellan. Då båda har stenkoll på inredning, färg, form och allt däremellan kan jag bara tänka mig vilket intressant innehåll det kan förväntas.  Som en kulturtidskrift i bloggformat med blandande texter och bilder. De delar frikostigt av sig av länkar så man kan läsa vidare i evighet av det som intresserar.  Scandimood kommer att publiceras såsom en ny upplaga varannan vecka. Premiärnumret finns ute nu, här!

 

En liten text om Jonas Lindholms askar finns med i premiärnumret och där ligger min bild från affären. De här askarna, de är så otroligt vackra. Varje gång jag packar ner en sådan och skickar till någon lyckost, så slår det mig. Och faktiskt varje morgon när jag tar mina örhängen som ligger i en rosa just nu. Det är något vardagslyxigt över dem som är svårslaget. I allt från färgen, ljudet när man tar av locket och den lena ytan. Som ett snäckskal eller en sten. Som har värmts i solen på strand i fjärran. Nåväl, nu är det ju i och för sig bara på mitt simpla fönsterbräde. Men ändå. Vackrast.

mitt hektiska men ack så härliga jobb...

Det är så mycket som händer nu. Ibland när det snurrar för snabbt glömmer jag nästan av hur roligt det egentligen är. Kanske för att det blir lite väl hektiskt med alltihopa mellan varven. Men sen ibland när jag står och borstar tänderna, eller duschar. Jomen, det är nog då jag är mest still och klarsynt liksom. Det är då, just då det glimrar till. Lite tacksamhetsglimmer, eller mycket. Att jag får göra det här. Allt det här som jag egentligen aldrig kan berätta om i förväg. Och då måste tjata lite på min man, lite tacksamhetstjat om vad roligt jag har på jobbet. Och nu måste jag faktiskt gå och förlora mig i tapetböcker från William Morris, jag har lite kvällsjobb framför mig...inte mig emot.

 

 

sommarkvällar kommer jag aldrig någonsin att få nog av.

Idag funderade vi fram och tillbaka varför himlen var så svart emellanåt. Eller det var såklart vi visste att molnen var fulla med regn men de smög liksom runtom vår trädgård. Ska vi kalasa inne eller ute, tänkte vi innan. Men sen gjorde vi både och. Fast det blev inget regn men något var det i luften så kvällen blev den ljummaste. Sådär perfekt, verkligen helt lagom ljummen och ingen ville gå in. Men nu har solen gått ner och tänk vad tyst det är, tänker jag. Kanske blir det mer uppenbart såhär i sviterna efter barnkalas...

 

Nu ska jag sova, jag gör ju det så tidigt numera. Om man jämför med förut. Kanske borde jag ligga vaken en stund. Och titta ut på sommarhimlen och den stora björken med miljoner blad som alltid susar i vinden. Dag som natt. Och till och med när det inte finns någon vind. Björkblad, de kan verkligen det där med att susa på rätt sätt... Och det är fint. Sov gott!

 

hej sommar!

Plötsligt är himlen blå fast klockan är nio på kvällen.

Nästan lite magiskt, sånt där. Att den bara kommer sådär från ingenstans.
Sommaren alltså, tänk att den kom tillsist.

Önskar er en fin helg med knallblå himmel och gassande sol!

förra lördagen..

 

Förra lördagen var vi i Trosa. Liv skulle spela fiol på en liten festival de hade där. Himla fint och Trosa sen då, där skulle man bo. I ett gammalt hus vid kanalen.

 

Livs klänning är härifrån och väldigt fin även när det inte blåser i den. Hennes Hasbeens är från förra året då vi letade med ljus och lykta ända till Frankrike. Av någon underlig anledning som verkar inte denna modell finnas i Sverige i år heller, men väl på Fashion Gallery.

 

 

 

Inte utan min handväska och med dubbla diadem kände sig Nomi klar för festival.

 

I väskan hade hon stoppat ner läppglans, borste och annat livsviktigt. Och den absolut roligaste grejen av alla. En gammal kamera. Utan film. Det kanske inte finns någon leksak i hela världen som slår en sådan manick. Den har allt. Man kan kika, man kan klicka och och mellan varje bild måste man ju dra fram den där rullen som inte finns, bara det en magisk känsla i sig.

 

 

 

Jag vet inte hur många bilder de tog. Ett par miljoner kanske. Och ALLA blev bra.

 

Nomi tappar tänder i en rasande fart. Synd på tandtapparlistan att göra det innan man börjar på sexårs.

 

Jag borstar hans år, jag drar i hans kläder, jag knäpper hans kofta,  jag knyter hans scarf. Men ändå. Sekunden efter det kört. Ostyrigare unge får man leta efter...

mokkasin + mini empire = sant

Efter sju sorger och cirka 1000 bedrövelser kan jag idag presentera Mokkasin´s allra första egna väska. I härligaste samarbetet med Mini Empire sitter nu Jenny´s vackra påfågeltryck på en väska. Bara, bara för min affär. Sådär lite lyxigt exklusivt och automatisk när man handlar för en viss summa. Det här är egentligen bara provet. Men ändå. NU är det nära. Ni kanske minns att jag glad i hågen skränade ut den där fredagen att nu minsann var det nära. Och då visade det sig tre dagar senare att de där påsarna var längre bort en någonsin. Fy tusen, vilken besvikelse. Men sen gick det undan, ny kontakt, ny påse och nytt prov och smack där satt den. Så om ett par veckor hoppas vi kunna leverera paket av snäppet lyxigare variant.

no more standardmått.

 

 

Och så var det ju det här med tavelramar. Det är ju så enkelt att vilja standardisera hela printvärlden, göra alla print i samma storlek och trycka in varenda tavla i en Ribba-ram från Ikea. Inget ont med det men lite trist i längden och bara samma har ju inte gjort någon lycklig. Och visst vill man inte drabbas av den stora var-ska-jag-hitta-ram nudå så fort ett print inte följer standardmåtten. Eller tvärtom, inte ska man rata alla de vackraste ramarna som det dräller av på loppis. De som oftast saknar både glas och baksida men ändå är finast av alla.  Jag har ju tidigare tjatat på lite om passepartoutens storhet men inte ens jag visste att det var såhär superenkelt.

 

För ett tag sedan skulle jag på kalas. Eftersom jag aldrig har någon vidare framförhållning så slog det mig ett par timmar innan mitt tåg skulle gå att jag missat själva presenten, eller åtminstone missat att göra den färdig. Eller jag hade printet och den mest passande ram man kunde tänka sig. En gammal som stått härhemma länge, för den fina färgen skull. Men aldrig fått vare sig glas eller blivit en tavla mest för de knepiga måttens skull. Och nu kände jag ju ända in i hjärtat att den här ramen skulle det vara det just detta print, ingen annan ram i hela världen skulle passa bättre. Så i all hast slog jag en signal till traktens bästa ramverkstad, Boa Konst & Inramning ,som förövrigt har ramat in och betsat min ramar för Ehrenstråhles Guide to Paris (och New York). Jomen kom, sa de, vi har en väldigt smart passpartoutmaskin.  Väldigt smart? Magiskt, skulle jag vilja kalla det. Ohhh, sa jag, en sådan där skulle man äga! Den var ju inte gratis, sa dom. Och det kunde jag i och för sig förstå, för maken till maskin liksom. Med datorns hjälp kunde den där mackapären skära ut precis vilket hål du önskade. Inget mått och heller ingen form var något problem för denna dyrgrip. I tjockaste, bästa pappret skar den ut en perfekt passpartout i cremefärgat ton, för det kunde man också välja. Och sen en glasskiva och baksida på det. Klart. Så himla härligt snyggt blev det. Den där ramen satt som ett smäck helt plötsligt. Och dyrt var det inte heller.

 

 

 

Så numera drömmer jag om att äga en passpartoutmaskin. Det kommer jag ju aldrig att göra men jag är lite lycklig över att det står en sådan där maskin väldigt nära mig. Ramutbudet har plötsligt ökat med alla procent som går och det är ju som en liten dröm i sig.