hur fina får man lov att vara?

Snart bilder från vår midsommar. Ska bara ligga på en regnblöt gräsmatta och lukta lite på pionerna först. Det räckte med en natt borta så var varendaste en alldeles utslagen.

det är midsommarafton.

Vi hade pratat en del om vad min systers flickor skulle ha i håret på bröllopet. Och istället för blommor i handen så blommor i håret. I kransar. Och igår kväll och all hast så tänkte jag slå några flugor i samma smäll. Och göra kransar till idag, samtidigt som de gott kunde få lite bröllopsfeeling.

Och i denna hast fanns ingen tid att leta blomster så jag köpte småblommiga kvistar i blomsteraffären. Och en bunt nejlikor på Ica. I trädgården tog jag alltid bästa basen för kransar. Murgröna som jag (för den här gången) ryckte bladen på. Murgröna är seg, lätt att forma och liksom rund i sig själv. På den virade jag gröna ståltråd (sådan som finns att köpa på blomsteraffärer) och blommorna.

 

Från trädgården in till sällskapet i köket virade jag på.

Och tänkte att nejlikor i påsförpackning är vackraste grejen. När allt kommer omkring.

Och solen hann nästan gå ner innan den blivande lilla näbben fick prova sin krans.

 

Och den kunde nog duga tyckte Estrid.

Och vadsjutton det måste ju funka tänkte jag. Och lade kransarna i plastpåsar. Sprayade rikligt med vatten. Förslöt dem och stoppade i kylskåpet över natten. Och japp, det funkade hur bra som helst. Lika som igår. Och det är midsommarafton  och jag önskar er alla en vacker sådan!

mingelstuff för kidsen.

Gladaste leveransen från Hey YoYo. Och snabbt gick det med. Nu är det ju inte så att det inte finns sugrör i mängder och annat kalasaktigt på närmre håll. Men det var ju popcornpåsarna och de extra långa jag ville åt.

jag har switchat om.

Exakt klockan 15.30 idag gick jag in i bröllopsmood. Det var femton mintuer efter det jag avslutat en av de tristaste tidstjuvarna i mannaminne. Men jag är bra på en sak. Oavsett hur mycket energi något än har tagit. Kan jag trycka på sänd, kliva ut genom dörren, stänga av datorn eller vad det nu må vara som gör att jag lämnar det bakom mig. Om än för en stund. Då är det som bortblåst. Jag är liksom ingen som behöver två veckor för att bli semesterlat. En sekund så är det klart. Och nu brinner det i bröllopsknutarna så när allt det andra helt plötsligt var över så var det ju enkelt att veta åt vilket håll man skulle switcha om till.

Trädgården och framför allt det där megadäcket behöver fixas. Jag hade min gammelmormors torp i tankarna, där allt var fluffigt och vilt och rosaprunkande. Så jag siktade in mig på de mest tantiga torpblommor jag kunde hitta.  Hängande blommorna i plastamplar. Växer så du kommer få problem, sa växthus-fabrorn. Upp och ner och hit och dit. Så perfekt, sa jag. Fast utan amplarna då.

Och sen smög jag in i handelsträdgårdens dammigaste hörn, där det var spindelväv och sniglar på sakerna.  Och hittade de perfekta lådorna för bröllop i trädgården. Fråga snällt är jag världsbäst på. Så nu har vi lådor till vinet och filtarna och kuddarna.

 

Innan handelsträdgården tog jag en sväng på loppis. Och där stod en fining till skrivmaskin för en femtiolapp. Med massor av färgband kvar. På den ska det skrivas kära hemlisar på bröllopsdagen. Från alla vännerna till brudparet. Som de får läsa om hundra år eller så.

För säkerhets skull tog jag en sväng till bokhandeln och frågade om nya färgband. Och då berättade de att man kunde ta ett vanligt, nytillverkat sådant som man rullade upp själv på de gamla spolarna. Så bra. Och sen tänkte jag lite på att förr i tiden hade man ju alltid gästbok. Kanske skulle vi ha en skrivmaskin för små gästbrev här i huset. Minnena blir faktiskt lite extra fina när de är nedplitade på en skrivmaskin. Så det så.

mokkasin svarar om inbjudningar, påsar och paraplyer.

Jag har fått frågan flera gånger nu om jag inte kan svänga ihop en och annan inbjudan. Och det skulle jag väldigt gärna om det inte vore för tidsbristens skull. Men sen, när jag får massor av tid, så tänkte jag att jag kan ju göra varianter och blogga om och sen är det bara att härma bäst man vill. Och om jag får ännu mera tid. Då, javisst kan jag göra på beställning. Fast det är nog mest lyckotänk.

 

Och påsarna har ni frågat om. Och jag har ju dem ju här hemma. Det är liksom förpackningar till minipresenterna. Och jag tänker hela tiden att de ska gå att köpa i affären. Men innan jag kommer så långt så kan ni maila och säga hur många ni behöver, så fixar jag. Två storlekar finns (13x7,5 och 19x12,5) och än så länge bara i mintigt turkosblå.

 

Och ibland så frågar någon jättesnällt om man kan köpa hela kitet. Med påsar och runda kort och band. Och då får man det.

Och paraplyerna. Det är affärens somriga minipresent. Och jag har fått samma snälla frågor om de är till salu. Och de var det. Men nu har jag köpt de sista som fanns i Sverige och i takten av paket börjar de sina lite. Men fråga kan man alltid.

det gäller att ramla med stil.

Om nu ändå ska till och ramla pladask. Kan man lika gärna göra det i kvarterets mest osopade trappa. Där barren och löven från i höstas precis har fått blommor som sällskap.

 

Och man ska också se till att göra det bland bambi-plåster.

Om syrran dessutom rafsar ihop ett band med bästa ordet på.

Då känns det genast bra igen.

måndagsmiddag.

Nu bloggas det direkt från verandan och avslutad sen måndagsmiddag.

Faktiskt en supergod och lätt som en plätt sallad. Recept från en gammal Elle Mat & Vin och chefredaktörens Suzanne Ribbings favorit i sommarsallad. Åtminstone då det begav sig.

Kyckling- och mangosallad

4portioner

1 grillad kyckling

1 mango (ganska ofta tar jag frusen)

1 avokado

1 ask ruccola

100 g västerbottenost

salt & nymalen peppar

Vinägrett

1 finhackad schalottenlök

saft av 1 citron

1 msk sesamfrön

1 msk dijonsenap

1 msk soja

1 tsk honung

1 msk olja

 

Dela kycklingen i mindre bitar. Skala och skär mango och avakado. Vispa ihop vinägretten. Och så lägger man upp allt på största fatet. Ringlar över vinägretten och hyvlad Västerbottenost. Salta och peppra. Så lätt och hur gott. Väldigt gott.

Och förövrigt har jag den här sköna bönan bredvid mig. Och vi har packat ikapp högarna av paket och det känns alldeles fanastiskt. På hennes arm glimrar Lilla U´s  Braided Gold tillsammans med David & Martin´s Numbers Cuff gold. Å så tjusigt.


Och jag vet. Nu har jag tjatat ut doftpioner för tid och evighet. Men vi måste ha dem. För det var det där med fokus. Bort från stökiga hus, tvättberg, diskhögar och leksaksberg.

och på skrivbordet växer världar.

Ett sommarlov med spöregn kan ha sina ljusa sidor.

Man kan alltid bygga världar och hotell.

Med glittriga pooler och madrasser i sanden.

Och hemlighetsdraperier.

 

Och alla världar på jorden borde ha ett Lustigt hus.

 

Och glassstrutsbar.

Och jag är inte helt säker,

men jag tror att det är dessa som ska flytta in.

helg var det visst någon som nämnde.

Tyvärr ingen  kvalitetsblogging här på Mokkasin ikväll. Mitt huvud känns som tomt efter denna vecka. Soprent på ord och nollställt på tankar.

Så jag fortsätter att fokusera på de där doftpionerna och tänker att de är vackra som sjutton. Alltid något. Och nu undrar jag hur det är möjligt att få in sjutton stavfel på cirka sextio ord? Det måste vara blommornas fel. Doften har stigit mig åt huvudet.

Granit har fina vaser. Som syltburkar fast stora, och utan lock. Perfekt storlek.  Och kostar bara futtiga 59 kronor.

Uppdatering. Lyckades till och med stavfela rubriken såg jag efteråt. Doften var det.

sommaren då det aldrig slutade att regna.

All pictures: StyleMePretty/Gallery

Om jag levde där solen sken jämt

så skulle jag göra staket av pompoms.

Och soffor av hö.

Men herre jisses hur mycket kan det regna?

Kommer det verkligen att skina upp till trädgårdsbröllop 30 juni.

Det är alla dagars stora fråga...

när platsen hittar sitt piano.

Amen äsch. Jag vet ju att jag sa det. Ibland när jag var yngre.

 - Jag ska aldrig ha ett sådant här piano när jag blir stor.  Aldrig i livet att jag ska. Jag ska ett gammalt och vackert.

Men kanske beror det på att 60-talspianon också blir till åren. Eller att hjärtat fick någon slags sentimental dos av att mammas piano kom hem till oss. För det sitter som en smäck nämligen. Det där som jag aldrig i livet skulle ha. Skönt. För man vet ju liksom aldrig förren efteråt. Och med pianon kan efteråt lätt kännas lite försent liksom.

frukostbok.

En av de finaste böcker vi vet. Jag har skrivit om Sandvargen förut. Men jag måste bara igen. Har ni inte läst den med era barn, gör det bums. Det får bli vårt sommartips. I regn och sol.


  

Liv och Viggo hade den stora lyckan att lära sig läsa tidigt. Såhär i efterhand har jag förstått att det var extremt tidigt. Speciellt eftersom twinsen inte är i närheten av att knäcka någon läskod. Men två vackra dagar så kunde de bara, helt av sig själva och totalt oväntat.

Och då är det väldigt lätt att glömma bort att de allra flesta älskar högläsning. Oavsett om man läser allt man kommer över alldeles av sig självt. Som om man kör bil och någon brevid, läser och läser. Mil efter mil. Jag älskart. Och barnen älskart. Så vi läser en hel del högt härhemma. För hela högen av barn. Oftast samma bok för alla. Och nu är det Sandvargen. Igen. För tiotusende gången. Men det gör inget. Inget alls.

det blev minsann sommarlov ändå.

Ärligt talat. När jag vaknade imorse så tänkte jag så där bakochframvänt. Att det ju hemskt trist att hela huset skulle vara sådär fasligt uppochnervänt och att jag absolut inte ens hade tänkt på att baka en tårta mitt i alltihop. Inte ens litegrann hade jag tänkt på det. Skolavslutning och allt.

Men sommarlov blir det, på bästa sätt, ändå. Det var sång och tal, och sommarlovsglittriga barn med blommor i håret. Och Nomi bänkade sig lyckligt på asfalten, ungefär tre meter från utescenen, med hela skolan och all publik bakom ryggen.

 Och när vi kom hem så fyllde vi verandan med blommor. Och mumsade köptårta så vi inte ens behövde äta lunch. Och när de väntade på varsegod så drömde Liv om Paris. Men Nomi tyckte mest att det var olidligt trist att vänta.

 

Och ändå tristare när någon sa att hon faktiskt inte blir gift när hon blir stor, om tårtbiten går och ramlar. Och då duger det inte ens när man puttar upp den igen. En gång ramlat, är alltid ramlat.

Och då spelar det ingen roll om storebror säger att - En larvig tårta kan väl inte bestämma om du blir gift eller inte. Fatta själv. Det är får du väl ta och bestämma själv när du blir stor.

Men till slut. Tredje gången gillt så satt den.

Och den där megarosetten...

att det ska behövas ett little fashion gallery.

Liv fick sina första Hasbeens när hon var ungefär en meter hög och hade skostorlek 26. Hon tog typ aldrig av sig dem. Nu är hon 1,42 och har storlek 34. Och plötsligt är det störtomöjligt att hitta ett par Hasbeens i rätt storlek och modell. Faktiskt letade vi Sverige runt förra sommaren, utan framgång.

Och samma visa i år. Jag har mailat och hållt på. Till och med undrat och tjatat om det möjligen inte ligger några på Hasbeens lager, sådär i skymundan. Kanske att man har missat dem bara. Inte så troligt och nä, inga pjuck inom landets gränser.

Men så slog det mig häromdagen att jag har ju världens flottaste annonsörer här till höger. Med de snyggaste kläder och skor man kan tänka sig. Det var dags att spana! Och såklart! I Paris, på Little Fashion Gallery hittade vi ett par Braided Low i brunt skinn. Det extra fina med med just Fashion Gallery är att de går högt upp i storlekarna. Perfekt för tweenisar över 1,40, med bautastora fötter.

 

Och jäklarns vilken supersnabb leverans. Det var inte många dagar innan lådan levererades direkt till dörren. Inget långväga utlämningsställe här inte, bara en sådan sak. Och med i lådan fanns Little Fashion Book, det egna superinspirerande magasinet. Finns även att läsa här.

Och jag måste också tillägga att det här är inget sponsrat inlägg. Inte på något sätt och vis. Nix, Little Fashion Gallery hade ingen aning om att det var just jag som beställde. Men bra saker ska man inte hålla för sig själv. Absolut inte.

lisas fabriko och paris.

 Bild: Lina Östling

Det finns ett härligt märke som heter FABRiKO. Som består av mönstrade textilier och tapeter i en  väldigt skön skala. Finaste småskrotet och coolaste industriprylarna som tillsammans bildar finurliga mönster. Grafiskt men ändå sådär mjukt som jag gillar. Det är grafiska formgivaren Lisa Eriksson som står bakom allt det snygga.

Och det är tapeter, quiltar, påslakan, kuddfodral och en hel massa annat i kollektionen. Och precis perfekt, för Fabriko är så som jag alltid tänker när det gäller barnrum och inredningen där. Inte typiskt barnsligt utan sådant som håller i längden. Sådär jättelänge, när barnen växer och blir stora. Att man precis lika gärna kan ha kudden i vardagsrummet som i barnrummet. Att det finns ett långsiktigt tänk bakom det hela. I både färg och form. Att sakerna kan stanna för alltid. Sådant älskar jag.

Och vet ni vad? Denna Lisa gör dessutom något som låter som en vansinnigt härlig dröm. Hon och hennes familj bor växelvis i Stockholm och Paris. Visst är det absolut drömläge på detta?

Så i en 3.a i 11:e arrondissementet bor Lisa, man, son och snart en nyfödd liten bebis, sådär mellan varven. Och det låter så härligt så jag nästan smäller av. Som en Paris-stuga,  som Liv skulle ha sagt. Hon önskar sig nämligen ingen sommarstuga utan en Stockholms-stuga. Mitt i stan och lägenhet ska det vara.

För en tid sedan så gjorde fina bloggen Bloesem Kids en intervju med Lisa om hennes Fabriko och hennes Paris. Och på Piroutte kan ni se ännu mer fler bilder. Fast från familjens andra hem i Stockholm. Så fantastiskt fint i vilken stad man än hamnar. Superinspirerande.

 

Och nu är det så att det tar inte slut på drömlägen. Gissa vem som ska bo i den här lägenheten i sommar?

Alla Parisbilder: Lisa Eriksson via Bloesem Kids.

Mitt i Paris med sådant här runt husknuten. Jamen, vi såklart. Jag och K och alla fyra ungarna. Det är nästan för bra för att vara sant. Men det är sant. Flyget är bokat, nyckeln är snart hämtad och vi är taggade till tusen. Tack Lisa, you made our summer!