16 juni 2012

när platsen hittar sitt piano.



Amen äsch. Jag vet ju att jag sa det. Ibland när jag var yngre.
 - Jag ska aldrig ha ett sådant här piano när jag blir stor.  Aldrig i livet att jag ska. Jag ska ett gammalt och vackert.


Men kanske beror det på att 60-talspianon också blir till åren. Eller att hjärtat fick någon slags sentimental dos av att mammas piano kom hem till oss. För det sitter som en smäck nämligen. Det där som jag aldrig i livet skulle ha. Skönt. För man vet ju liksom aldrig förren efteråt. Och med pianon kan efteråt lätt kännas lite försent liksom.

4 kommentarer:

  1. ahhhh the wood tone is gorgeous!

    smiles.

    michele

    SvaraRadera
  2. Jag skulle aldrig köpa tulpaner eller för den delen pelargoner... Och nu älskar jag dem... Vet inte vad det är som händer med mig. Finns det en speciell tantsmak eller är det så att smak mognar och förfinas med åren. Det är så jag vill välja att se det. :)

    SvaraRadera
  3. Roligt att du har piano, det är inte så många som det längre! Jag skaffade precis ett sånt fint 60-talspiano i valnöt för några år sen och det pryder verkligen sin plats. Dessutom låter det fint!

    SvaraRadera
  4. jag tror bestämt att jag vill se pianot i sin helhet en vacker dag och sen vill jag niga knixigt som tack för Sandvargentipset. så nu gr jag det. Knix. Kram

    SvaraRadera