Det är inte utan tusen fjärilar i magen jag publicerar detta inlägg. Jag har funderat. Jag har vridit och vänt. Och tänkt flera gånger att nu gör jag det. Men sen har jag ändå inte riktigt vågat. Kanske mest för att det är något som jag skrev för länge sedan, för det har en annan ton än hur jag skriver idag. För att det är mycket sorg och mörkt. Och framför allt, det är texter som är helt självutlämnande. Det är om en tid som bara mina närmaste känner till fullt ut. Det är om en tid i mitt liv då jag mest stod och log och sa, de kommer när de kommer. Men inom mig så rasade livet självt. Tiden är långt borta idag men blir ofta högst närvarande. Ofta räcker det bara med att se dem, våra barn, så minns jag och känner bara en stor tacksamhet.
Som sagt fjärliar i magen var det. Men jag har bestämt mig. Jag delar med mig för en enda sak. För att det är viktigt. För alla er som är mitt i det. Och för er som står bredvid. Alla kommer inte att drabbas men jag tror att nästan alla någongång kommer att stå bredvid.
Det här är min historia. Eller vår. Såsom jag såg den. Det är personligt, ärligt och stundtals väldigt mörkt.
Jag började skriva för min egen skull. Det är snart tio år sedan och Liv var nyfödd. Kanske skrev jag för att lindra rädslan som inte försvann trots att jag plötsligt hade allt jag drömt om. Trots att hon fanns och var högst verklig så fanns alla åren kvar som små sår som bara gnagde. Jag minns att den där rädslan ibland förtog lyckan av att hon äntligen fanns. Att lyckan ibland blev för stor för att greppa, ofattbar i all sin närvaro. Jag kunde inte förstå varför och skrev nog för att hitta ett svar. Såhär i efterhand vet jag att rädslan jag burit under åren hade bytts ut mot en ofantlig oro att mista allt man längtat efter. Såsom att mista lyckan självt när man äntligen ägde den. Så kanske skrev jag mest för att bearbeta och bli fri och inse att då var nu och att hon var verklig. På riktigt.
Det fanns nämligen
en tid som ni aldrig fått veta något
om. År som jag aldrig glömmer och alltid kommer att bära med mig. Jag vet att den
förändrade mig för alltid som människa,
och oss som par. Det var nästan sex år som såhär i efterhand kan låta som en kort
tid. I det stora hela. Men just då, när vi var mitt ibland det, då stod tiden
alldeles stilla och var den längsta. Det var en tid då vi tillsist stod handfallna inför något som
inte ens kunnat gissa i vår vildaste fantasi. Det var något vi inte kunde lösa
själva hur mycket vi än försökte och önskade. Något som vi inte ens visste om
det någonsin skulle gå att lösa. Och allra mest stod vi nog sorgset medvetna om
att livet inte verkade te sig som vi hade trott.
Det här är min historia och den handlar om ofrivillig barnlöshet.
del 1.
Om någon skulle fråga mig
hur man bäst bemöter en människa som är mitt i ett kaos, som vårt, skulle jag
inte ha ett bra svar. Det är högst personligt om man vill eller kan tala om det
och med vem i så fall. Ibland händer det att jag vill berätta men då ska det
vara helt på mina villkor, jag bestämmer tillfälle och med vem. Jag förväntar
mig inte att människor ska förstå. Hur ska man förstå att något så fullkomligt
naturligt som att skaffa barn kan bli förknippat med ångest och en rädsla för
livet självt? Ärligt talat så bryr jag mig inte längre om när någon inte
förstår. Det enda jag vill är att människor bemöter mig med lyhördhet och
ödmjukhet. Att de i alla fall inser att barn är inte bara något man skaffar.
Om jag berättar för dig
ge mig då inte en solskenshistoria som svar. Ge mig inte dina egna berättelser
utan lyssna till min. Ge mig inte huskurer och knep från Aftonbladet eller
någon naturdoktor i skogarna. Ge mig definitivt inte en klapp på axeln och säg
att det ordnar sig. För du vet inte om det ordnar sig, du
har ingen aning om vi slutar som evigt barnlösa. Det här handlar om mig, K och
ingen annan.
-Jag hörde ett par som
hade gjort massor av behandlingar och sen åkte de till Västindien och drack
sprit i två veckor. De liksom glömde allt och då blev hon gravid.
Eller:
- Om man adopterar först
så brukar man bli gravid sedan, det är liksom en psykologisk spärr. Ibland
räcker det med att fylla i papperna, eller bara beställa dem, så släpper
spärren.
-Ni måste jobba mindre,
det är stressen som gör det. Hörde någonstans att spermierna kan bli
tillfälligt slöa om man jobbar mycket. För att inte tala om vad som händer med
ägglossningen.
-De blev gravida med
tvillingar när de gjorde provrörsbefruktning. Sen dröjde det bara två månader
efter det barnen var födda så var hon med barn igen, alldeles av sig självt.
Och de föddes samma år!!!
-Det brukar vara bra att
skaffa en hund! Jag har hört att det har hjälp massor av människor att bli
gravida.
Eller kort och gott:
-Slappna av så ska ni se
att det ordnar sig!
Så här kan det låta och det
värsta med alla dessa historier är att de aldrig är självupplevda utan de som
berättar dem har hört dem någonstans. Jag inser att det är människors sätt att
trösta men vilken tröst ger det? Ibland känns det snarare som ett hån, som att
man inte blir tagen på allvar. Skulle det vara så enkelt som att festa i
Västindien eller skaffa en hund, hur har vi då hamnat här? Varför gjorde vi
inte det innan alla dessa utredningar och dyra
behandlingar?
Visst kan det ligga en
viss sanning i att inre stress kan påverka människor negativt. Och jag erkänner
mig skyldig för detta brott, jag är allt annat än avslappnad. Men hur är det
möjligt för en människa att behålla ett lugn när ens liv har antagit en helt
annan skepnad än vad man någonsin kunde föreställa sig. När man inser att ens
kropp inte alls lever i någon symbios med hjärnan, när den överhuvudtaget
vägrar förstå hur en normal kvinna fungerar. När hela ens livsbild har
havererat, är det då möjligt att slappna av?
Men det fanns en tid då
allt var lugnt och utan press. Det fanns en tid då vi tog enkelt på uppgiften
att göra barn, då vi tänkte att när barnet är redo då kommer det till oss. Det
var då vi älskade med lust, utan tvång och då vi fantiserade om vår framtida
familjelycka.Vi hade samma möjligheter som alla andra och vi hade ingen aning
om vad tiden skulle utvisa. Det fanns överhuvudtaget inte i våra tankar att vi
några år senare skulle vara stämplade som ofrivilligt barnlösa och ställda i
kön till IVF-behandling. Men varför kom inget barn till oss då? Vi var ju
precis så lugna man ska vara, om allt ska ordna sig.
Det finns massor skrivet. Det här är egentligen mitt i texten, kapitel tio. Så nio innan och flera efter. Jag kommer publicera resten här på bloggen framöver. Och varför just nu kanske någon undrar. Nog bara för att julen kan få en att tänka långt om tacksamhet. Och för att jag just idag vågar, trots de där tusen fjärilarna. Och mest och igen, bara för det är viktigt.
Och för er som undrar, Liv är vårt enda IVF-barn. Det tog nästan sex år innan hon kom. Viggo, Charlie och Nomi kom till på alldeles vanligt vis.
