hon heter Liv.

De var någon som önskade, flera tusentals mil från den där ön och oss.  

- Ta värmen med hem. Och solen. Låna lite sommar från Grekland. Sådär bara.

Det var väl det lilla, tänkte vi. Det kändes lite osäkert om vi lyckats trots allt, när vindarna susade om våra bara ben då vi klev av planet. Men det ordnade ju sig. Är ni verkligen alldeles säkra på att sommaren var som bortsprungen alldeles nyss?

 

Igår sade min mamma att fälten var blåa av lin. Det var värst,  tänkte jag i sommarkvällen och drog på Liv den gamla klänningen vi köpt på loppis. För en femtiolapp. Den var ju blå som fälten trodde vi.

 

Fast det märkliga var att vi hittade aldrig fälten.

De där som skulle se ut som havet självt.

 

 

Mest trodde vi nog att bonden hade slagit väck alltsammans.

Men idag sade pappa att fälten var blå igen.

Kanske slår de ljusblå blommorna ihop sig då solen nästan ska gå ner.

 

 

Annars var det fel fält.

De finns ju så många.  

 

 

Fast en allé i sommarkvällsljus är också hemskt härlig.

 

 

Barfota och med säkerhetsnålar i ryggen. Fem stycken.

 

 

 

Det är ju inte konstigt att man önskar sol. För kvällsljusets skull.

 

Vi följde solen genom allén, ända bort till eldflugorna. Eller egentligen var det nog bara myggor som glittrade lite extra där i solnedgångsstrålar. Med även myggor ska väl glänsa ibland.