jag kanske håller på precis såhär hela februari och långt in i mars.

Så långa dagar och många. Mellan bloggångerna att man inte kan längre kan vissla och låtsats som ingenting har hänt. För det är ju just vad det inte har. Kanske är det mest vanan. Av att inte blogga som en. Ja, som en vadå. Vet inte faktiskt. Men sådär som man kan vara när ångan är uppe liksom. Nu är det inte så. Det är nog den där järnbristen. Så måste det vara. Och alla bilder jag tänker på de blir inte ens. Så jag börjar bakifrån eller i mitten. Det kanske löser sig då. Och samtidigt så är jag bra mycket nöjdare själv att se stad än allt det andra. De jag tänkte på. Så hejhej Brooklyn, du var allt bra skön när det begav sig.

Och jag erkänner. Det är ju där i städerna jag är som lugnast. Alltid.

Så det är nog bra såhär. Terapiblogging.

 

Man missar ju inte dörrar av det här slaget. 

 

Borde tänkas på. 

Om man nu ändå ska ha ett café. typ.

Inte för att det har med saken att göra men häromdagen så tänkte jag på alla cafén i den här staden. Alltså härhemma där jag bor. Och man behöver ju inte direkt kalla det hela en unik och lokal spaning.

 

Hur man vridit sig som tokiga för att skapa det där moderna caféet, det där som passar in (kan man tro att de tror) och ut med det gamla, det allra vackraste. Den där platsbyggda inredningen från 50-talet, dubbeldörrarna med munblåst glas, de böjda teakväggarna i mörkbrunt trä, de små borden och sofforna med galon under rumpan, och inte ens golven fick vara kvar. Det var visst jobbigt med det vinterslaskiga som om det aldrig någonsin var vinter där på femtiotalet. Och in med det inte så vackra. Jag stannar här för jag tror ni fattar. Det ena värre än det andra. Men man gjorde det alldeles säkert av godan tro eller i godan ro kanske det heter. Trodde de ja.

 

Men innaför den där dörren hade man ju gjort tvärtom såklart. Och det var ju bra.

Brooklynmorgon.

Med min bästa.  Och alltså, det är jättekonstigt men på varje bild är den här hipstriga mössan på. Men så är det inte. Egentligen alltså.

 
Hemmagjort. Den där granolan. Besatt blev jag.

Ni måste titta nogsamt.  Fönstret, väggen, taket. Älskar takena, har kärat ner mig i varenda tak i hela Brooklyn. Och pajlocken också.

Stämplar inget nytt under världsasolen. Och glöm inte muggarna.

Hemlis. Och blå overaller.

 

Väldigt nära det här hotellet.

Och här är själva sidan.

 

Byebye bagel, munk och pretzel.

Jag var bara tvungen. Terapiblogging. Och lugn i hjärtat för en stund.

fairtrade & handmade - såklart! och allra sötast.

Afroart. Det finns så himla mycket gott att säga. Först och främst fint som bara den. Gillar mönsterna, det är mönstrat men det tar ändå inte över. Mjukt. Som känslan av något enfärgat men ändå inte då. Och färgerna, så milda och så fint tillsammans med det mesta.  Vi har valt ut två överkast eller plädar (och mest drömmer vi om att ha dem som picnic-filt när våren kommer) som vi tycker om allra bäst. Ormbunke och Darlia.

 

Men som sagt. Så mycket bra i detta förutom det fina. Fairtrade och handgjort. Rättvist. Afroart som faktiskt har funnits ända sedan 1967 drivs idag av sex textilformgivare, alla utbildade på Konstfack i Stockholm. Grundidén har alltid vara att ta till vara på lokala hantverkstraditioner i Afrika, Asien och Latinamerika.  På så vis får världens unika hantverkstradioner möjlighet att överleva och man skapar jobb i länder där hantverk är den viktigaste inkomstkällan. Lägg ihop det med träffsäker design och form, lyckokombo!

Favorit. Korgar är ju alltid perfekt. Vi har ett par i varje rum och det får oss att överleva kaoset och stöket. Som uppsamlingskorgar för ditten och datten. Men såklart också som förvaring, för sockor, brio-järnväg, lego, klackskor (ja, nu har vi typ trettio ärvda par, efter min mormor, som utklädningspjuck) , pappersrullar, vantar, som papperskorg och för allt. Skulle inte klara mig utan korgar. Och det finns nog inget som gör ett rum så mjukt och härligt bara för själva materialet skull. De här är också så himla fina att använda som blomkrukor, som en ytterkruka liksom. Finns i två storlekar, här.

 

 

Sötaste babyfilten. Ever. Uj, vad vi har förälskat ner oss i den här. Jag har en förkärlek till tunna babyfiltar, för då blir de lite som gosetrasa i samma stund. Små bebisar vill ju gärna fingra på något och liksom gosa in sig i det mjuka.  Minns att våra tvillingar fick två tunna små filtar, så ljuvliga där i maj när de föddes. Sedan blev de där filtarna som gosetrasor som hängde med dem i tid och otid. Ni vet sådär i handen, släpandes efter dem. Alltid.

 

Filten har en kompiskudde som är precis lika fin. En ännu väldigt fin present med välkommen till världen hälsning. Filten här och kudden.

 

 

 

Och det är ju det vackra broderiet som gör hela alltet. Tekniken kallas för ”Kantha”. Det är en urgammal teknik som man från allra första början använde för att stärka och laga utlitna textiler. Varför gör vi inte så idag kan man tänka. Tänk hur fint det hade varit då.

 

Och Blomster är inte från Afroart och inte en nyhet. Men den är så sjukt vacker så jag fattar det knappt. Kära Jonna, du tecknar som en dröm.

bara för att vi måste.

 

 

Ibland vill man liksom vara lite övertydlig. Inte för man egentligen skulle behöva när det kommer till det självklara. Men nu är vi det ändå. Mest bara för att vi aldrig någonsin ska tveka på att återanvända en kartong. Ibland blir det nämligen lite så. En annans logga, en knasig tejp eller en kartong som kanske inte ser splittny ut men ändå är hel och ren. Då tvekar vi och tänker att någon kanske ska tycka att det var värst vad ful den här kartongen var. Så kör vi den egentligen alldeles fullt användbara kartongen till återvinningen. Och sedan skär det lite sorgligt i hjärtat mest hela dagen.

 

 Så från och med nu tar vi vara på allt vi kan bara för det är så det måste vara.

Världen, ni vet,

det finns inga genvägar.

 

 

 

Så nu vet ni varför vissa kartonger från affären har en stämpel.

 

Och inuti ser allt ut precis som förut. Och vet ni, jag fullkomligt älskar när ni skickar bilder och mail och berättar hur silkesband, papper och sådant får ett andra liv när det kommer till er. Och när jag ser på bloggar hur det ligger små högar av sparat från Mokkasin. Hur ni slår in nya paket, hur det blir ett pyssel, en vägg i ett dockskåp och en pompom, när våra små kort blir minitavlor.

 

Älskar.

Tack för ni gör så.

 

 

 

 

 

dagispyssel de luxe.

Garnbollar. Det är lite kärlek på det eller hur?

I senaste Family Living gör jag och Nomi en garnbollsgirlang. Lätt som en plätt. Absolut. Till och med ännu enklare än vad det var på 70-talet med den här moderna och superbra. Och med lite extra finesser så kan till och med några simpla garnbollar få lite extra glans över sig. I det stora hela liksom.

 

Tidningen finns fortfarande på hyllan ett par veckor till.

Förresten blir jag intervjuad där också, om budgetfix minsann.

 

Vintagetapet från Elerts Färg.

♥

 

Ni är så snälla.

Ord om att det jag gör saknas. Fint.

 

 

 Så rakt igenom snällt. Sådant där jag sparar på.
I hjärtat.

 

 

Tänker att jag gillar bloggen.

 

Det är er förtjänst. Ni som läser.

Tack. Tusentack.

 ♥

Hur mycket florsocker kan man ha på en semla? Jättemycket tydligen. 

 

Morris vs Boråstapeter och hej förstås!

 

Vad hände kan man undra.

Tack snälla och söta - för att ni bryr er så mycket.

 

Det var dagar som gick. Och mellan krassligheter och en envis gammal järnbrist som gör mig som en sömngångare som helst av allt vill slumra i tid och otid (hur galet som helst ju för en som aldrig sov tidigare) så hamnade jag bland grubblerierna till råga på allt. När andra var 2014-pepp var jag inte ens i närheten. Lite ängsligt kan det låta såhär i efterhand och äsch det finns värre saker. Men ett evinnerligt vacklande och ett efterhängset velande och inspo-svackor med avgrundsmått. Trevlig start, nä inte så värst. Men man bidar sin tid. Och äter pencillin och sover och sover. Och tänker om. Vad gör det om hundra år liksom. Den dagen kommer det ändå inte spela någon som helst roll hur jag vred och vände på saker och ting. Det blir som det blir. Så är det alltid. Och det blir nog bra. Hursomhelst liksom. Så hej du kära blogg och alla ni fina - jag är nog tillbaka...

 

Och när hostan försvann kändes en ny tapet som det enda rätta. Och jag med mitt ständiga Parislängt tänkte att jag tror vi låtsas kafe, som det här.  Med Pimpernel från William Morris.
 

 

Men attans, en sömnlös natt hamnade jag i den här. Och tapeten! Ja egentligen kan jag ta både telefonsoffan (men jisses är det ingen som har någon sådan där att sälja, nu när vi letat fram vår gamla Kobra och har sagt till alla barnen att händanefter ska telefonen ha sladd och vi sitter alldeles prickstilla när vi pratar),tavlorna, mattan, lamporna och hela alltet. Nästan då. Men tapeten - Rosenvinge från Boråstapeter. Så hur blir det nu? Å jag vet inte, vet du?
 

 

 

Och affären då. Det är nu det börjar. Vi mailar världen över och går allt som det ska är affären snart fylld igen med tjusigt. Och nyheter!  Jennie Ekströms nya lilla katt hamnade i bakom flott ram igår. Han är så fin med fluga och kofta. Och danska Michelle Carlslund var snabb som blixten att förse oss med hennes så himla fina prints, älskar! Ni hittar de under prints.

 

Det känns fint att ha bloggat igen. Det var nästan så jag trodde ett tag, att det aldrig skulle hända mera. Men nuså. Fin fredag!



to do 6 meter bord.

Egentligen vill jag mest alltid stanna i sådant här. Långa dukade bord med människor som är nära mitt hjärta. Förevigstanna. Och i första årsdagar med. Med minsta sömnen i kroppen men med nästan alla kvar. Det är fint med stora hus och fyllda rum. Väldigt fint.

 

Men idag kom morgonen då jag sov mig igenom tre telefonringningar och en väckarklocka. Och bara bordet var kvar.

 

Ett bord är ett bord. Men jag har önskar mig ett långt ända sedan den här middagen. Långt ifrån min egen men ändå, plankor och ljusen. Och nog för vi hade fasligt mycket annat att stå i där på måndagen den 30:de. Och min man sa att kanske borde man inte göra sådant här dagen innan. Jag höll med om att det borde man nog inte alls göra.

 

Men han åkte ändå till brädgården och köpte ohyvlade plankor. Och spikade ihop sådär efter lunchen. Tre bord till ett stort på 6 meter. Gånger 1 meter brett. Sedan kom det ju så att byggvaruhusen alldeles nära bara hade benbockar som tändstickor. Så åtta mil fram och lika långt tillbaka kändes inte heller som man borde. Sådär dagen innan. Men efter jag hade klätt ljuskronorna och barnen hade lagt sig för att sova så blev de klara. Med bets. Sen gjorde vi 6 sorters snittar.

 

 

Fast man inte borde så blev de hemskt bra de där borden. Och inte för att det hängde på dem. Inte alls så känns det lyxigt att kunna duka för trettio på rad sådär. Och mysigt. Megamysigt faktiskt.

~  Sista minuten bord  ~

 

Och nej det är inget finsnickeri men jag är kär i dem ändå.

Nog mer än om de hade varit just finsnickrade.

 

Görs i önskad längd - såklart- fast våra var 2 meter långa och 1 meter breda. En meter brett är en vädligt perfekt bredd om man vill duka snyggt men ändå sitta nära. Pratnära.

 

Detta behöver du till ett stycke bord:

 

Ohyvlade furuplankor.

 

Sätt ihop dem genom att skruva plankor som ett Z på baksidan. Sätt lite trälim emellan.

 

Betsa dem. Vi hann bara ett lager, pålagd med svamp. Det blev bra men vi kommer betsa ytterligare en gång (kanske) för lite mörkare känsla. En av mina favoriter i brun bets kommer från Herdins. Den heter Lackbets Brun 607. Den har en alldeles perfekt brun ton om man frågar mig. Inte för grå utan varmt brun.

 

Lägg borddskivorna på benbockar.

Vi använde oss av Oddvald från Ikea. Superstadiga och behövdes inte ens fästas i bordsskivan.

tack ~ i tusentals.

 

Liv och Nomi har en spionklubb ihop.

 Sedan dagen innan julafton.

 En hemlig med glittriga masker.

Utifall ni undrar.

 

 

 

 

 

 

Och såhär, de sista morgontimmarna av årets slut vill jag säga tack. Mitt allra varmaste tack direkt från hjärtat. Till alla er som kommit i min väg på ett eller annat sätt. Som jag mött i det verkliga, ni som finns här och på instagram. Ni som handlat i min affär. Alla ni som hör av er och lämnar små snälla ord. Ni är helt fantastiska. Hela bunten. Jag har sagt det förut, ni sätter glans på mina dagar!

 

Jag önskar en fin nyårsafton.

Och ett riktigt Gott Nytt År!

Det allra bästa och ett väldigt snällt!

Puss & kram

Sofia

23:de mot julafton.

Önskar er alla en fantastisk jul! En fridfull.

Kram Sofia

 

juletiden.

 

 

Den kommer ju inte som en överraskning. Men ändå lite. Kanske för veckorna som bara fösvann. Det här året var jag lite planerad, lite med på vad som komma skulle. Fast ändå så gick det inte riktigt att förutspå. Och kaoset kom lite krypande men med stor tacksamhet i ryggen så sa jag jatack till alla som frågade. Frågade om vi behövde hjälp. Jag har blivit bra på sådant, att säga jatack från hela mitt hjärta.

 

Och när allt kommer omkring så är det hela ju smått fantastiskt. Eller egentligen jättefantastiskt! Tusen miljoner tack till alla som hittat till min affär! Och hjärta till er alla som skickar små fina tack-meddelanden, jag hinner inte svara alltid men jag uppskattar det så väldigt mycket.

 

Men juletiden då. Överraskande nog trots allt. Då och då så känner jag mig lite otillräcklig kanske man kan säga. Att hela december känns som en pyttig minut i själva verket. Och med brist på det jag kanske hade tänkt. Från början. Å andra sidan är det ingen idé med där. Med otillräckligheten. När allt kommer omkring finns det värre saker. Mycket, mycket värre. Så de viktigaste är de som är mina och här alla närmast. Resten får bli som det blir. Jag tvärvägrar att hetsa rakt in i nästa stress och panik nu för att saker ska vara på ett visst julesätt. Tvärvägrar var det. Det är ju ändå vår jul och vi bestämmer.

 

 

 

Så nu är jag glad över att blomsteraffären

kunde beställa hem de finaste amaryllisarna.

 

Och idag ska jag köpa en julros och sätta cryptomeria i ljuskronorna. Och hitta några lp-skivor  på loppis med något juligt. Senare tror jag vi bär in granen och fyller den med stjärnorna. Egentligen borde vi ta bort det där grå hörnet och göra det vitt igen. Men det var visst någon som sa att det kommer inte hända innan jul.

 

Sen har jag inte riktigt förhållit mig på något bra vis till högen brevid mig som är högre än själva datorn. Med viktiga papper och de hundratals listorna som blivit mer och mer otydliga alltefter dagarna har gått. Jag vet att det är tvunget att göras men jag tror jag gör det framåt kvällen. När ljuskronorna är uppe. Och skivspelaren går på högvarv. Samtidigt som jag sörplar glögg. Ja, det blir bra.

 

 

då var nästan inte allt slut...

 

Jag som häromdagen tänkte reklama lite för nya grejor i affären. Och så glömde jag bort hela alltet. Typiskt mig men tankarna är inte av det glasklara slaget, såhär i paketpackarland. Och då blev det som det blev att det mesta bara sålde slut sådär av sig självt. Utan reklamen.

 

 

 

Men ändå. Så sjukt fina bäddset från Numero 74. Jag har egentligen fingrat på dem sedan allra första gången jag stötte ihop med dem i Paris för ett par år sedan.Och varje gång därefter. Men ibland måste man vrida och vända på saker. Och när man vridit klart så gick de inte att få tag på. I månader. Men tillsist. Och det här är så fint så jag tänkte i hemlighet, hoppas ingen vill köpa. Hoppas, hoppas att alla blir kvar till mig själv. Så jag liksom måste förbarma mig över dem. Dream on, kan man säga. Det hände ju inte kan jag lova. Flera är redan slutsålda, men de kommer ju in igen är dock osäker på när. Finns som både stora och till små ungar.

 

Och sockorna då! Herregud vilka sockor. Drömsockor. Från London och Catherine Tough Så mjuka, så sköna, så söta. Nog de finaste jag sett. Och... Slut! Men kanske, kanske en sänding till snart.

 

 

Och sist men absolut inte minst på något vis. Stolt presenterar jag Nanna van Berlekom´s fantastiska print i affären. Själva huvudprintet som visar centrum av Zizustadt och de små finurliga med kaninen och regnet. Grejen med de här printen är att historien bakom är bland de härligare jag hört. Så här skrev jag i affären:

 

 

" När historier ligger i en sak, en bild eller här som en karta då blir jag varm inombords. Det hela blir liksom extra vackert då.

Här är historien bakom printet Zizustadt:

Sådär i slutet av 50-talet brevväxlade två kusiner med varann. Den ena satt i Stockholm och kallade sig Zunfg. Den andra i Haag, och hade lagt till sig med smeknamnet Zisz. De var 15 och 16 år och började rita ner hela sin tillvaro i en karta. Fram och tillbaka mellan Sverige och Holland skickades teckningar som tillslut skulle bli en karta över fantasistaden Zizustadt. En karta som slutligen mätte 2x2 meter! En karta med 3500 låtsatsgator, platser och boulevarder. Alldeles hittepå men formade ur fantasin från de bägge pojkarnas verkliga upplevelser, känslor, resor och helt enkelt det som var då i dessa tonåringarnas liv. Obesvarad kärlek, Tv-program, favoritmusik såsom Tjajkovskijs sjätte symfoni och människor de mött och saker de gjort.

Den ene av kusinerna var helt enkelt Nannas pappa och i hennes barndomshem hängde en kopia av kartans centrum. Och med den stora viljan att sprida denna skatt vidare så fick hon 2012 full rättighet att bildbehandla kartan. Och här har ni resultatet! Fantasi när den är som allra bäst och vackrast! "

 

Nästan så jag hade önskat mig själv till den där brevväxlingen.