inget nytt under solen men ändå fint som hänt.

 

 

 

 

- Har vi lov från skolan imorgon? frågade Nomi igår.

Nej och varför undrade jag.

- Men ni är i alla fall lediga från jobbet?

Nej, inte det heller.

 

Men det är ju den där hjärtansdagen.

  

Det hade ju såklart varit något alldeles extra.

En extraröd dag i almanackan. En megahjärtlig.

Bara för den sakens skull.

 

 

Men om vi släpper det där för ett tag så händer det så mycket i bloggvärlden som nästan alltid går mig förbi. Jag hamnar så lätt på efterkälken när det gäller allt det fina som ändå händer där ute. Turligt nog så hojtar någon till, fortsätt så, tack! Och det har flyttats bloggar och öppnas affärer. Så, inga svindlande nyheter för host-host- det var ju ett tag sedan. Men för mig känns det som igår - så lite hjärtansvärda saker dagen till ära eller hur man nu ska säga.

 

Mari träffade jag för första gången när jag var sexton eller något. Så när våra vägar korsades sådär tjuofem år senare var det ju liksom inte igår. Men nu bor hon på Dalarö i kanske bland de finaste hus jag har sett. Bläddra länge i den här bloggen Hemma hos Strenghielm . Bara vackert!

 

En mammas dag - Weronica bytte till urtjusiga Living by W . Tillsammans med Helena. Här  haglar inläggen tätt och återkommande längtlistor vecka efter vecka.

 

Krickelin är fin, alla dar. Och att hon och Miranda slog upp en liten shop för en tid sedan susade alldeles förbi mig. Men For Good Luck är lycko-katter och önskeprint. Och jag känner i magen att det är bara början.

 

Och Lina hon har flyttat men inte själva bloggen utan hela hon med familj och allt, till huset där fönstrena måste vara de vackraste som någonsin suttit på ett hus. Och jag tror att det här huset önskade er dit, för varenda möbel sitter som en smäck, som om de inte var gjorda för något annat. Rum och rabalder och all värdens härligaste färger.  

 

 

 Och lite annat med stort hjärta på den senaste veckan.

Eller åtminstone min senaste vecka.

 

Det här stället vill jag vara på.

Söt-tårta.

Och lägg av så fint!!

 

Fin fredagkväll!

och så var det här om hönsen.

 

Höns. Inte direkt vad jag har funderat på. Men det har min man. Så mycket så att han har skrivit till vår kommun för att höra sig för och fyra stycken får man ha såhär bland villorna på åsen. Men ingen tupp. Och så mycket så att han och Nomi fantiserar om hur det kan vara när man tar sin korg vareviga morgon och hoppas att det kanske har värpts högar av ägg där i utkanten av trädgården. Och Nomi och hennes tvillingbror var snabba, kanske för att de insåg att saker händer lättare då. Redan dagen efter det hela kom på tal hade de berättat för fröken, klasskompisarna och halva skolan. - Vi ska köpa höns!  

 

Nu är jag inte helt hundra på hur det blir med det hela men till saken hör att härom morgonen, mitt i halvåttakaoset kom en äggkvinna som Viggo sade. Äggkvinnan var egentligen min bankkontakt. Vi hade träffats dagen innan för att prata bank men hamnade på ett sidospår när jag kom in på att jag serverade mina barn smoothie om mornarna, med råa ägg i. Och på den vägen var det. Smoothie, ägg och att hon hade 38 hönor. Dvärg Wyandotte hette några och Maran och Araucana. Och sedan var det slut med banksnacket. Inte för att jag hade tänkt på höns tidigare, aldrig någonsin faktiskt på det här viset. Egentligen var det nog den här bilden som gjorde alltihop. Den kom liksom upp där på skärmen när hon skulle visa hur en höna ser ut. Jag menar, det finns ju hönor. Så finns det hönor. Och nog för jag kände till bruna och vita ägg, såklart, så visste jag inte om de turkosa. Och de puderfärgade. Sedan spårade det ur. Eller vi kom aldrig tillbaka till bankspåret i alla fall. Sen var mötestiden slut.

 

Men den rara Mari som hon ju egentligen heter kom i alla fall den där morgonen med de där himlens vackra äggen. Och nu kanske alla i hela världen visste. Men jag gjorde det inte. Turkosa liksom, alldeles av sig själva.

Hönsen ja, de kom med den här, Kollaps av David Jonstad (Omdiskuterad av vissa, sanningen enligt andra.) Och växthuset med. Eller inte färdigt och klart då men nästan. Låter det som åtminstone.

 

Och Självhushållning på Djupadal är på riktigt och utan omskrivningar. Lev mer på mindre är väldigt inspirerande och utan pekpinnar. Så nu vet ni vad min man fördriver tiden med mellan  lönsamhetskalkyler och miljonbudgetar...

gonatt...

snart i alla fall...

love from california.

 

Det är ju något visst med de långväga paketen över haven. För man är alltid lite smått orolig att något ska sluka dem på vägen eller åtminstone mosa dem på mitten. Och man undrar alltid vad tullen ska tycka om saken, om det ska tänka att det var värst vilket mystiskt paket och hålla det fast i två veckor.

 

Men det allra bästa.

Vi vet ju aldrig på förväg hur fint innehållet är.

På riktigt liksom.

Och det gör saken till något alldeles extra.

 

 

Så när det kommer paket som något tycks ha finfixat med därborta i Californien så smälter mitt hjärta. När man dessutom vet att det som är där inuti är gjort efter det jag frågade, som på beställning. Och att hela bunten är signerad och numrerad. Då är förväntningarna stora.

 

 

Men som så ofta  överträffar verkligheten allt.

 

 

TRIBE av Beauchamping 

 

~

 

" Love your tribe, your brood, your kin, your elders,

your youngers, your friends, your neighbors, yourself and your family."

 

~

 

Beauchamping är Gregory Beauchamp

 

"I believe the simpler you can make something the more universal it becomes. That creativity can solve anything. And that we all want the same thing . . . for tomorrow to be better than today . . . for everyone. "

 

 

Nu på ett golv nära mig och snart i en affär nära dig.

 

Den svarta tipin är minst. Och den stora är guldgul, lite metallisk sådär. Så när solen skiner på den glittrar den alldeles extra.

 

Första gången jag såg det här printet var på den här bloggen. Och ni som undrar vilka bloggar jag själv läser. Den här är en.

låtsats att stjärnorna är blommor och de är till er!

 

 

Alltså.

Nu blir det ett sådant här tack-inlägg igen.

Såklart.

För att ni är så himla fantastiska!

Så supersnälla och rara!

 

 

Och kloka. Så in i vassen kloka är ni. Och skriver (och mailar) bra-att-ha tips i långa rader. Det ena ordet efter det andra ger mig mod. Så är det. Samlar det modiga och det braiga och lovar mig själv att jag aldrig mer ska tveka. Tips om hur man går tillväga är ju det man ofta saknar, eller hur? Men med de i ryggen då blir man nog modigast i världen. Så tror jag.

 

Jag kommer aldrig mer lyssna på slingriga undanflykter och otroliga historier och säga jajaja, tänk bara på det till nästa gång. Och jag kommer aldrig någonsin säga som jag sa,  till han som sa att han inte var så familjär med copyright - att tur för dig att jag är snäll just idag...

 

 

Så tack för modet, kära ni!

 

jag tror på snällhet det gör jag.

bild såld till Couch

 

Jag börjar bli besviken och arg på riktigt. Det här har varit inom mig ganska så länge nu. Det handlar om mina bilder. Och faktiskt kärleken jag har till dem. Det låter kanske fånigt, men väldigt ofta och nästan jämt lägger jag ner massor av själ och hjärta i mina bilder. Och har gjort sedan dagen jag startade Mokkasin.

 

När man lägger ut sina bilder på stora internet så får man räkna med att de får tusenvingar. Och man kan inte göra så mycket åt det. Däremot så blir jag lycklig när små som stora länkar med hjärtat och ger kred för fotograf, bildkälla, blogg. Alltså helt enkelt ursprunget av bilden. Inte bara skriver pinterest, googlesökning (?) eller okänd. Idag kan du hitta huvudkällan och visst det kan ta lite extra tid men förmodligen inte närheten tiden det tog för personen att skapa bilden ifråga. Det är liksom det minsta man kan göra när man får använda en fin bild som man på något vis har önskat sig till sin blogg. Jag blir jätteglad och nästan rörd ibland när ni små som stora hör av sig. Ni mailar och ringer och frågar om man får låna en bild – givetvis med Mokkasin som referens. Jag är rätt generös på så vis. Och ni är många, jättemånga faktiskt som är såhär bra. Och länkar man med kärlek så får man låna, alltid.

 

bild såld till Wir Eltern

MEN när andra företag , ofta i samma bransch som jag själv använder mina bilder både i deras egna butiker och för egen markandsföring blir jag verkligen upprörd. Man postar utan någon som helst hänvisning på sina instagram, fb och alltså, tom på sina egna företags hemsidor, såsom webshopar och annat. Och här, kära ni, får man inte ens låna, för använder man det till sin egen marknadsföring så kostar det. Precis som för alla här i världen. Och till saken hör, att här är det aldrig någon som frågar, man bara snor. Och så får jag höra, för överallt finns små snälla fåglar som har ögonen med sig och säger till att nu hittade jag din bild här och där.

 

Egentligen fattar jag inte att man har mage liksom och hjärta.

Att bara ta.

 

bild såld till Happy Lights

Jag brukar inte skriva om det här trots att det händer väldigt ofta. Ibland flera gånger i veckan.  Jag har mailats, suttit i samtal om sådant här och nästan alltid finns förståelse trots allt och man tar bort bilderna på direkten, när man får förklarat hur det faktiskt ligger till. Fast ofta så tror jag att man visste från början, hur det låg till.

Men nu är jag så trött på detta. Urtrött faktiskt. Och lite ledsen att man inte bara förstår själva saken. Det händer för ofta.

Som i helgen, jag hittar min bild på instagram. Jag lämnar en vänlig men bestämd kommentar om att bilden är min och att jag inte vill att mina bilder ska användas för egen marknadsföring. Instagramkontot ägs av en svensk webshop som säljer en del liknade varumärken som Mokkasin säljer. Kommentaren tas bort inom en halvtimme men bilden ligger kvar. Jag mailar men bilden ligger kvar. Med  hashtag och hänvisning till dennes egna webshop.

Snällt?

20:24

Just friday.

Hoppas ni har en härlig!

jag kanske håller på precis såhär hela februari och långt in i mars.

Så långa dagar och många. Mellan bloggångerna att man inte kan längre kan vissla och låtsats som ingenting har hänt. För det är ju just vad det inte har. Kanske är det mest vanan. Av att inte blogga som en. Ja, som en vadå. Vet inte faktiskt. Men sådär som man kan vara när ångan är uppe liksom. Nu är det inte så. Det är nog den där järnbristen. Så måste det vara. Och alla bilder jag tänker på de blir inte ens. Så jag börjar bakifrån eller i mitten. Det kanske löser sig då. Och samtidigt så är jag bra mycket nöjdare själv att se stad än allt det andra. De jag tänkte på. Så hejhej Brooklyn, du var allt bra skön när det begav sig.

Och jag erkänner. Det är ju där i städerna jag är som lugnast. Alltid.

Så det är nog bra såhär. Terapiblogging.

 

Man missar ju inte dörrar av det här slaget. 

 

Borde tänkas på. 

Om man nu ändå ska ha ett café. typ.

Inte för att det har med saken att göra men häromdagen så tänkte jag på alla cafén i den här staden. Alltså härhemma där jag bor. Och man behöver ju inte direkt kalla det hela en unik och lokal spaning.

 

Hur man vridit sig som tokiga för att skapa det där moderna caféet, det där som passar in (kan man tro att de tror) och ut med det gamla, det allra vackraste. Den där platsbyggda inredningen från 50-talet, dubbeldörrarna med munblåst glas, de böjda teakväggarna i mörkbrunt trä, de små borden och sofforna med galon under rumpan, och inte ens golven fick vara kvar. Det var visst jobbigt med det vinterslaskiga som om det aldrig någonsin var vinter där på femtiotalet. Och in med det inte så vackra. Jag stannar här för jag tror ni fattar. Det ena värre än det andra. Men man gjorde det alldeles säkert av godan tro eller i godan ro kanske det heter. Trodde de ja.

 

Men innaför den där dörren hade man ju gjort tvärtom såklart. Och det var ju bra.

Brooklynmorgon.

Med min bästa.  Och alltså, det är jättekonstigt men på varje bild är den här hipstriga mössan på. Men så är det inte. Egentligen alltså.

 
Hemmagjort. Den där granolan. Besatt blev jag.

Ni måste titta nogsamt.  Fönstret, väggen, taket. Älskar takena, har kärat ner mig i varenda tak i hela Brooklyn. Och pajlocken också.

Stämplar inget nytt under världsasolen. Och glöm inte muggarna.

Hemlis. Och blå overaller.

 

Väldigt nära det här hotellet.

Och här är själva sidan.

 

Byebye bagel, munk och pretzel.

Jag var bara tvungen. Terapiblogging. Och lugn i hjärtat för en stund.

fairtrade & handmade - såklart! och allra sötast.

Afroart. Det finns så himla mycket gott att säga. Först och främst fint som bara den. Gillar mönsterna, det är mönstrat men det tar ändå inte över. Mjukt. Som känslan av något enfärgat men ändå inte då. Och färgerna, så milda och så fint tillsammans med det mesta.  Vi har valt ut två överkast eller plädar (och mest drömmer vi om att ha dem som picnic-filt när våren kommer) som vi tycker om allra bäst. Ormbunke och Darlia.

 

Men som sagt. Så mycket bra i detta förutom det fina. Fairtrade och handgjort. Rättvist. Afroart som faktiskt har funnits ända sedan 1967 drivs idag av sex textilformgivare, alla utbildade på Konstfack i Stockholm. Grundidén har alltid vara att ta till vara på lokala hantverkstraditioner i Afrika, Asien och Latinamerika.  På så vis får världens unika hantverkstradioner möjlighet att överleva och man skapar jobb i länder där hantverk är den viktigaste inkomstkällan. Lägg ihop det med träffsäker design och form, lyckokombo!

Favorit. Korgar är ju alltid perfekt. Vi har ett par i varje rum och det får oss att överleva kaoset och stöket. Som uppsamlingskorgar för ditten och datten. Men såklart också som förvaring, för sockor, brio-järnväg, lego, klackskor (ja, nu har vi typ trettio ärvda par, efter min mormor, som utklädningspjuck) , pappersrullar, vantar, som papperskorg och för allt. Skulle inte klara mig utan korgar. Och det finns nog inget som gör ett rum så mjukt och härligt bara för själva materialet skull. De här är också så himla fina att använda som blomkrukor, som en ytterkruka liksom. Finns i två storlekar, här.

 

 

Sötaste babyfilten. Ever. Uj, vad vi har förälskat ner oss i den här. Jag har en förkärlek till tunna babyfiltar, för då blir de lite som gosetrasa i samma stund. Små bebisar vill ju gärna fingra på något och liksom gosa in sig i det mjuka.  Minns att våra tvillingar fick två tunna små filtar, så ljuvliga där i maj när de föddes. Sedan blev de där filtarna som gosetrasor som hängde med dem i tid och otid. Ni vet sådär i handen, släpandes efter dem. Alltid.

 

Filten har en kompiskudde som är precis lika fin. En ännu väldigt fin present med välkommen till världen hälsning. Filten här och kudden.

 

 

 

Och det är ju det vackra broderiet som gör hela alltet. Tekniken kallas för ”Kantha”. Det är en urgammal teknik som man från allra första början använde för att stärka och laga utlitna textiler. Varför gör vi inte så idag kan man tänka. Tänk hur fint det hade varit då.

 

Och Blomster är inte från Afroart och inte en nyhet. Men den är så sjukt vacker så jag fattar det knappt. Kära Jonna, du tecknar som en dröm.

bara för att vi måste.

 

 

Ibland vill man liksom vara lite övertydlig. Inte för man egentligen skulle behöva när det kommer till det självklara. Men nu är vi det ändå. Mest bara för att vi aldrig någonsin ska tveka på att återanvända en kartong. Ibland blir det nämligen lite så. En annans logga, en knasig tejp eller en kartong som kanske inte ser splittny ut men ändå är hel och ren. Då tvekar vi och tänker att någon kanske ska tycka att det var värst vad ful den här kartongen var. Så kör vi den egentligen alldeles fullt användbara kartongen till återvinningen. Och sedan skär det lite sorgligt i hjärtat mest hela dagen.

 

 Så från och med nu tar vi vara på allt vi kan bara för det är så det måste vara.

Världen, ni vet,

det finns inga genvägar.

 

 

 

Så nu vet ni varför vissa kartonger från affären har en stämpel.

 

Och inuti ser allt ut precis som förut. Och vet ni, jag fullkomligt älskar när ni skickar bilder och mail och berättar hur silkesband, papper och sådant får ett andra liv när det kommer till er. Och när jag ser på bloggar hur det ligger små högar av sparat från Mokkasin. Hur ni slår in nya paket, hur det blir ett pyssel, en vägg i ett dockskåp och en pompom, när våra små kort blir minitavlor.

 

Älskar.

Tack för ni gör så.

 

 

 

 

 

dagispyssel de luxe.

Garnbollar. Det är lite kärlek på det eller hur?

I senaste Family Living gör jag och Nomi en garnbollsgirlang. Lätt som en plätt. Absolut. Till och med ännu enklare än vad det var på 70-talet med den här moderna och superbra. Och med lite extra finesser så kan till och med några simpla garnbollar få lite extra glans över sig. I det stora hela liksom.

 

Tidningen finns fortfarande på hyllan ett par veckor till.

Förresten blir jag intervjuad där också, om budgetfix minsann.

 

Vintagetapet från Elerts Färg.

♥

 

Ni är så snälla.

Ord om att det jag gör saknas. Fint.

 

 

 Så rakt igenom snällt. Sådant där jag sparar på.
I hjärtat.

 

 

Tänker att jag gillar bloggen.

 

Det är er förtjänst. Ni som läser.

Tack. Tusentack.

 ♥

Hur mycket florsocker kan man ha på en semla? Jättemycket tydligen. 

 

Morris vs Boråstapeter och hej förstås!

 

Vad hände kan man undra.

Tack snälla och söta - för att ni bryr er så mycket.

 

Det var dagar som gick. Och mellan krassligheter och en envis gammal järnbrist som gör mig som en sömngångare som helst av allt vill slumra i tid och otid (hur galet som helst ju för en som aldrig sov tidigare) så hamnade jag bland grubblerierna till råga på allt. När andra var 2014-pepp var jag inte ens i närheten. Lite ängsligt kan det låta såhär i efterhand och äsch det finns värre saker. Men ett evinnerligt vacklande och ett efterhängset velande och inspo-svackor med avgrundsmått. Trevlig start, nä inte så värst. Men man bidar sin tid. Och äter pencillin och sover och sover. Och tänker om. Vad gör det om hundra år liksom. Den dagen kommer det ändå inte spela någon som helst roll hur jag vred och vände på saker och ting. Det blir som det blir. Så är det alltid. Och det blir nog bra. Hursomhelst liksom. Så hej du kära blogg och alla ni fina - jag är nog tillbaka...

 

Och när hostan försvann kändes en ny tapet som det enda rätta. Och jag med mitt ständiga Parislängt tänkte att jag tror vi låtsas kafe, som det här.  Med Pimpernel från William Morris.
 

 

Men attans, en sömnlös natt hamnade jag i den här. Och tapeten! Ja egentligen kan jag ta både telefonsoffan (men jisses är det ingen som har någon sådan där att sälja, nu när vi letat fram vår gamla Kobra och har sagt till alla barnen att händanefter ska telefonen ha sladd och vi sitter alldeles prickstilla när vi pratar),tavlorna, mattan, lamporna och hela alltet. Nästan då. Men tapeten - Rosenvinge från Boråstapeter. Så hur blir det nu? Å jag vet inte, vet du?
 

 

 

Och affären då. Det är nu det börjar. Vi mailar världen över och går allt som det ska är affären snart fylld igen med tjusigt. Och nyheter!  Jennie Ekströms nya lilla katt hamnade i bakom flott ram igår. Han är så fin med fluga och kofta. Och danska Michelle Carlslund var snabb som blixten att förse oss med hennes så himla fina prints, älskar! Ni hittar de under prints.

 

Det känns fint att ha bloggat igen. Det var nästan så jag trodde ett tag, att det aldrig skulle hända mera. Men nuså. Fin fredag!



to do 6 meter bord.

Egentligen vill jag mest alltid stanna i sådant här. Långa dukade bord med människor som är nära mitt hjärta. Förevigstanna. Och i första årsdagar med. Med minsta sömnen i kroppen men med nästan alla kvar. Det är fint med stora hus och fyllda rum. Väldigt fint.

 

Men idag kom morgonen då jag sov mig igenom tre telefonringningar och en väckarklocka. Och bara bordet var kvar.

 

Ett bord är ett bord. Men jag har önskar mig ett långt ända sedan den här middagen. Långt ifrån min egen men ändå, plankor och ljusen. Och nog för vi hade fasligt mycket annat att stå i där på måndagen den 30:de. Och min man sa att kanske borde man inte göra sådant här dagen innan. Jag höll med om att det borde man nog inte alls göra.

 

Men han åkte ändå till brädgården och köpte ohyvlade plankor. Och spikade ihop sådär efter lunchen. Tre bord till ett stort på 6 meter. Gånger 1 meter brett. Sedan kom det ju så att byggvaruhusen alldeles nära bara hade benbockar som tändstickor. Så åtta mil fram och lika långt tillbaka kändes inte heller som man borde. Sådär dagen innan. Men efter jag hade klätt ljuskronorna och barnen hade lagt sig för att sova så blev de klara. Med bets. Sen gjorde vi 6 sorters snittar.

 

 

Fast man inte borde så blev de hemskt bra de där borden. Och inte för att det hängde på dem. Inte alls så känns det lyxigt att kunna duka för trettio på rad sådär. Och mysigt. Megamysigt faktiskt.

~  Sista minuten bord  ~

 

Och nej det är inget finsnickeri men jag är kär i dem ändå.

Nog mer än om de hade varit just finsnickrade.

 

Görs i önskad längd - såklart- fast våra var 2 meter långa och 1 meter breda. En meter brett är en vädligt perfekt bredd om man vill duka snyggt men ändå sitta nära. Pratnära.

 

Detta behöver du till ett stycke bord:

 

Ohyvlade furuplankor.

 

Sätt ihop dem genom att skruva plankor som ett Z på baksidan. Sätt lite trälim emellan.

 

Betsa dem. Vi hann bara ett lager, pålagd med svamp. Det blev bra men vi kommer betsa ytterligare en gång (kanske) för lite mörkare känsla. En av mina favoriter i brun bets kommer från Herdins. Den heter Lackbets Brun 607. Den har en alldeles perfekt brun ton om man frågar mig. Inte för grå utan varmt brun.

 

Lägg borddskivorna på benbockar.

Vi använde oss av Oddvald från Ikea. Superstadiga och behövdes inte ens fästas i bordsskivan.