06 november 2014

torsdagssanning.


Kära värld, vart tar du vägen liksom?
Dagar som susar förbi snabbare än själva tiden.
 
Hösten 2014 går till bloggens historia som den sämst uppdaterade någonsin. Jag önskar tvärtom men det går sådär. Jag vet inte exakt vad det är men mest att jag inte räcker till någonstans. Det låter kanske bistert och lite självömkligt sådär men känslan av att det blir varken hackat eller malet håller sig kvar. På alla plan. Jag är lite här och lite där men aldrig fullt ut i varken det ena eller andra. Och det är nog där skon klämmer när allt kommer omkring. Eller det är såklart att det är så, när jag väl ser sanningen i vitögat. Jag är van att göra saker till fullo, så har jag alltid funkat. Och när det inte funkar så känner jag mig lite som fröken halvdan och hamnar i något som att vad är idén egentligen. Samtidigt vet jag att tiden är något som vi alla har lika mycket. Bara det att jag är sämst i världen på att få ihop den.


Var i skogen och plåtade häromdagen....

4 kommentarer:

  1. Känner igen den känslan lite för väl. Och tror inte att du är sämst i världen på att få ihop det. Mer att den känslan säger att något behöver förändras...
    Det kan bli bättre!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å ja det kan det alltid... frågan är bara hur man gör ; ) Kram!

      Radera
  2. Men det är ju jag som är sämst i världen på att få ihop tiden ju!!
    Jag begriper inte hur alla andra bär sig åt.
    Sedan tänkte jag faktiskt på din blogg för bara några timmar sedan, att Sofia hon får blogga precis hur ofta eller sällan hon vill. Allt mottages tacksamt.
    Bästa hälsningar
    Cecilia

    SvaraRadera
  3. Cecilia! Tack för de orden! Jag sparar dem i hjärtat alla dar när jag går här med dåligt samvete för att den stackars bloggen får lida. Den finns liksom alltid i mitt bakhuvud, åååå nu har jag inte bloggat på si och så många dar. Men nuså, jag sparar dina ord och tänker att det blir bra ändå. Tack snälla! Sofia

    SvaraRadera