hello and thanks.

In recent days, my blog had so many new visitors that I almost fainted with surprise. I've even had more foreign than Swedish, and it has never happened in my entirely blog life before. Now I know the reason. It was one of the most lovely blog on earth who wrote about my shelf. Many thanks Jennifer you made my day!

So I want to say hello in English to all of you who don´t speak a word of Swedish. And of course, all the other readers too! Hi there and welcome and what a lovely thing to have you here! I have my days when I write in English but they are not too often. And now for something I really wished I did. But in any case because of you now at least there is a translation box to the right. And I know that it definitely will not be the best translation in the world. But it is certainly better than none. I hope at least.

molnen

Fantastiska kuddfodral av Elsa Wikander. Alldeles nya i affären. Tryckta på Rydboholms Textil. På samma textiltryckeri som Svenskt Tenn, lite extra flott minsann. 

Det är såklart att de heter Molnen. Vad skulle de annars heta.

Och en gammal klänning från danska Edith och Ella. Och nu började jag drömma om deras butik i Köpenhamn. Å vacker (i alla fall för två år sedan), har någon varit där?

i brist på kartskåp.

Jag är så himla nöjd med min nya hylla. Inget finsnickeri här inte men i brist på gamla kartarkivskåp så är funktionen perfekt. För posters och silkespapper. Lyxigt till och med. Sen kan man ju fundera på om landet är tömt på just stora, gamla kartskåp i trä. Jag springer då aldrig på något i alla fall.

Men här är i alla fall två staplade 80 cm breda bänksskåpsstommar från Ikea. Plus en massa hyllplan på det. Det var vad som behövdes för att göra livet lite lättare.

posters-paket.

Jag gillar verkligen posters som present. Det är få saker som kan bli så personligt om man verkligen lägger manken till.  Och en poster gör så mycket för ett rum.  Massor faktiskt. Och att kunna ge något som är så mycket men ändå inte behöver kosta skjortan, är ju perfekta presenten. 

I julas var det en kund i affären som berättade att hela hennes familj skulle få ett inramat print i julklapp. En tavla för varje person. För varje personlighet. Så himla fin idé tycker jag, så genomtänkt och omtänksamt att klura ut vem som passar för vilken tavla. Kopieringsläge på den idén tycker jag.

Men kanske är man inte ens tvungen att rama in den där presenten utan det kan vara nog så fint att få den i en rulle. En fin en, en pappers eller tygklädd med långa band. Så himla enkelt och vips så har man en ännu mer personlig present. Och megaomtänksamt.  

Min tanke kring presenter är oftast att de ska ha en livslängd.  Lite värre på ätbara varianter men annars. Inget slit och släng och kasta. Utan stanna, kanske läggas undan för en stund men väl kunnas ta fram igen. Och igen. Och då är den fina rullen så himla perfekt. Den kan stå där i garderoben och vänta ett slag. Sen åker postern ner för en annan, men en vacker dag kommer den upp på väggen igen. Precis som det ska vara.

Kanske och förhoppningsvis (om allt funkar som jag vill) så kommer man snart att kunna köpa vackra pappersark och band i affären. Så tillsammans med postern kan man bara beställa allt man behöver till sitt eget posterspaket (rullen får man ju automatiskt), visst vore det en flott idé? 

ny liten kanin.

Alldeles nu damp det ner ett gäng sköna små kaniner. Det är en ny variant av nattlamporna som fanns tidigare i affären. Om ni minns svampen och den andra kaninen? Fast den här är både lite större och tusen gånger finare. Faktiskt.

Som en lillebror till favoritlampan, som förövrigt alltid är slut. Hoppas på en ny leverans alldeles snart. Och guldsvamparna, de underbara!

diy.

Igår ramlade det in en massa mail och frågor om hyllan. Och när jag just tänkte svara loppis och det gamla vanliga fyndläget så slog det mig att det nästan var bättre än så. Jag hade bara glömt bort det. Det är loppis och det är megabilligt men det är dessutom en del av något annat. 

Detta är liksom framstycket eller hyllplanen i en "prylhylla". Jag har bara lyft ur själva innehållet. Och här gäller det att hitta den simpla sorten och lite hemmagjorda sådär på 70-talet.  De är enklast. Så inte antika typograflådor för där är det oftast för bra kvalitet att bara lyfta ur. Fast det kan funka om man har tur. 

Det enda kruxet är att hyllplanen håller inte riktigt ihop av sig själv när de saknar sitt bakstycke. Men lite lim bara så är det klart. Väldigt snabbt jobbat och bra mycket snyggare, om jag får säga det själv.

och jag tog en tur i trädgårn.

Det är ju lätt att komma av sig när solen gassar som bäst. Inte orkar man börja sommarpiffa då. Så vår trädgård är kvar lite där den slutade i någon regnig storm för ett par månader sen. 

Det var då lampskärmen kom upp i trädkojan. För där var det liksom lä och torrt och mysigt. Ganska i alla fall. Den där lampskärmen som har blivit som en  följetong.

Och vimplarna har hängt lite här och var. i ur och skur. Blekta och fula men ändå hittar de nya platser.

Och lekstugan är nästan helt tömd. Inte en endaste en  av alla loppisprylarna finns där. De gamla kamerorna, de blekta paraplyerna, käppen och allt de andra.  Har faktiskt ingen aning om i vilken del av trädgården de har hamnat. Men lite tjusigt har undgått själva flytten. 

Som lite påskpynt i fönstret.

Och fåglarna i taket. Ni vet väl förresten att bästa leken är vanligt vatten och några billighetspenslar. Man kan måla hus och alla träden i de bästa färger man kan tänka sig.

Och någon gång i mörka vintern har stugan minsann varit klubbhus. Nog för det varken finns möbler eller saker kvar men golvet är täckt med teckningar. Som enligt sanna källor varit tapet. Teckningarna är många och viktiga. Så man vet hur man kan känna sig här i livet.

Och under glad fanns den förlorade telefonen. Det var ju bra. Väldigt bra till och med.

Och kär-teckningen är allra finast.

dc.

Typiskt nog kommer inte det här supersöta porslinet förren tills augusti. Men väl värt att vänta på. Fast såklart att finaste Darling Clementine ändå har en självklar plats Little Cute Mokkasin. Snart har jag sagt i ett halvår nu (jag fattar inte var tiden tar vägen) men  nu tror jag att den där lilla ordern är redo att susa iväg över landsgränsen.

Servetter.

Underlägg och samma fast i bricka.

Och prints. Såklart.

smart.

Kan hända att det här är min favorithylla. Och ju mer jag tänker på det så är det nog faktiskt så. 

För var skulle annars de små sakerna stå?

De pyttesmå.

tavelramar.

Jag får ofta frågan om var man hittar bra ramar. Och då är det ju lätt att dra till med Ikea, Granit och Åhlens. Säkra kort tänker man. Fast minst lika säkert är loppis. Och för min del bra mycket enklare också då det är fasligt lång väg till de flesta ställen med bra ramsortiment.

Det gäller ju förstås att inte nosa upp äkta konst för då blir det ju ett väldigt dyrt alternativ. Men Hötorgskonst med stora maffiga ramar kastar de ju nästan efter en. Och jag kan hålla med om att det ser ganska fult ut till en början, fast ganska fint blir det sen. 

Problemet kan ju vara måttet, förr i tiden var ju inte allt 50x70. Men är det inte något superexklusivt funkar det absolut att justera måttet lite grann. Våga klipp. Eller, som här, använd den gamla bilden eller baksidan som en låtsatspasspartou. Det mesta blir faktiskt rätt okej. Det beror ju liksom på. Självklart travar jag också iväg till ramverkstaden och gör någon dyr raminvestering. Men ganska sällan.

the best of hilda´s.

Det finns ju de som gör det som andra bara drömmer om. Och som dessutom gör det för andra gången och planerar för den tredje.  Och gör det lika tjusigt som när det började. Nättidningen Hilda´s Inspiration nummer 2 är ute och fullproppad med finheter. Allt från DIY-tips till recept och annat härligt.

Det är Sofia som driver bloggen Hilda´s hem som är donnan bakom allt. Och jag är så imponerad och glad för alla dessa fina nättidningar som kommer i min väg. De är som lyxiga och fina utgåvor av en samlad blogg. The best of season liksom, fast lite mer och lite extra. En annan vinkel fast samma känsla. Det är såklart att det blir grymt.

Pictures: Sofia Brolin / Hildas Hem

trädgårdsplan.

Jag och trädgård är ett hopplöst kapitel. Jag litar blint på att den ska sköta sig själv och på vad trädgårdmästaren säger. Och vår plan är som alltid att bädda in huset och trädgården med vildvuxen grön fluff. Det spelar egentligen mindre roll vad det är. Så man kan väl säga såhär, vi har flyttat allt som går till tomtgränsen. För att göra en mindre skog, en i löv. Men så finns det då luckor i den där skogen och framförallt på planken och där ska de helst klängas växter. Och i vanlig ordning har jag tjatat runt på handelsträdgårdarna i trakten. Och som vanligt har jag bara ett krav, snabbväxande. Och så tjatar jag på om centimeter hit och dit, helst jättemånga på en säsong. Och om de säger men du bör nog akta dig för den sprider sig snabbt. Då tänker jag bara jatack och hoppas att det också betyder att den också rotar sig lätt, vattnar sig av sig själv och växer som sjutton trots att jag är är den som planterar.

Så årets tips, som jag nu hyser stora nästintill övermäktiga förväntningar på. Bokharabinda. Arkitektens tröst, sa de på handelsträdgården. Och jag sökte efter bilder och hittade det fluffigaste jag någonsin sett, med vita små blommor. Så därborta vid boden står de stackars små plantorna och väntar på att komma i jorden. Och hoppas att trädgårdsmästaren hade lite fel när han sa att på en säsong kanske du inte kan förvänta dig allt för mycket. Jag har nämligen stirrat mig blind på växtens infolapp. 5-10 meter står det. Tänk er det i klängväg. Wow säger jag. Och ett försiktigt heja.

Och en fråga - de här rosa blommorna vad heter de? Jag minns bara, de sprider sig över hela trädgården...

Och om ni tycker att gräset ser lite torrt ut. Förra sommaren var en äng (läs högt gräs, för vi inte orkade klippa) där och nu är den slagen. Men den tar sig säkert.

möhippa del 1.

Förra helgen var det ju möhippa för min lillasyster Sarah. Och jag skulle ju visa lite bilder. Och snick snack kan man ju kalla det för inga bilder har ju visats. Och inte ens nu hinns det med men ni får se lite nu och lite en annan dag.

Lite hemliga saker var det i görningen. Fast bara snälla saker. Det knäppaste var nog att hennes gympalärare från 9:an kom och ringde på klockan 8 på lördagsmorgonen. Hejhej liksom...helgalet skulle jag ha tyckt. Fast det har förstås ingenting med bilderna ovan att göra. Nix, det var helt andra hemligheter. Dansanta sådana.

På förmiddagen hängde vi i ett väldigt vackert hem. Och jag fick mest hejda mig för att inte plåta utsökta detaljer istället för själva möhippan. Fast annars har de inte pappersmuggar med bubbel i fönstret.

Hon fick göra massor av cupcakes. De skulle symbolisera alla oss som var med. Min är den till höger. Associationerna var kaos, röra och därmed allt på. Helt klart godast blev den i alla fall.

I den blå asken fanns sådant som skulle bli ett pärldiadem till    henne. Sådär så att det skulle synas litegrann att hon var själva blivande bruden i sällskapet. Fast på ett snällt sätt. Alla trädde pärlor i någon centimeter på diademet och tillsist fick hon avsluta det själv.

Sa jag inte att det var vackert?

Alla hade väldigt personliga presenter med sig som var hemligt inslagna, allt för att hon skulle få klura ut vem presenten var ifrån. Alla utom jag då. Som hade missat själva poängen med gissningsgrejen. Jag hade massor av presenter men inte ett dugg hemliga. Typ affären-paket som hon har sett tusen gånger innan.

Fortsättning följer.

min typ av bag.

Bara-bra-saker-väska. Som fairtrade och handgjord och rättvisemärkt och snygg och slitstark.  Vad mer kan man begära? Nyhetspris kanske. Okejrå. På alla städer.

de där planerna...

Vi har numera ett bauta-däck. Exakt ett sådant som vi inte skulle ha. Det lilla pluttdäcket, som var som en smal brygga var byggd och färdig, har nu blivit 100 kvm större. Den där låtsatsbryggan som jag förra sommaren först tyckte blev för stor och som i hast och under förståeliga sura miner fick minskas rejält. Men som sagt, bauta-däck. Och nu sitter det där det sitter. För det kommer inte bli en endaste mer ändring på den saken så länge jag lever. För däck spikas inte av sig själva. Och jag är inte den som spikar. Punkt.

Men nu återstår det som inte handlar om spik och plankor. Nu ska det här stora däcket inte se ut som en hotellpool á la spanska solkusten. Utan passa ihop med knotiga äppelträd och den vildvuxna trädgården alldeles bredvid. Så i sista sekunden styrde jag av mitt Ikea-besök igår för inköp av Roxö-möbler. Jag har en plan och man får se om den håller. 

Och de är gamla bambu-möblerna från mitt barndoms 70-talshem är att dö för. De är skraltiga,trasiga och vindpinade, men skam den som ger sig. De ska absolut blåsas liv i.

mini micro.

Förr i tiden var jag lite mer petnoga med det här med barnens klädsel. Kalas var lika med flotta stassen. Inte lackskor och struken skjorta men ändå var det jag som styrde upp det. Hängde fram  och domderade på. Numera med fyra barn och en ständig tidsoptimism som aldrig håller har jag lagt ner det hela. Och ibland går det käpprätt åt skogen eller kanske inte samma som om jag hade bestämt. Som häromdagen när vi hade kalas. Nomi goes prima ballerina plus korvtights. Men å andra sidan hann jag duscha innan gästerna anlände.

Och jätterosetten åker alltid på.

Och nu ska jag tipsa. Om något annat än stil. Våra absoluta favoritsparkcyklar. Ever.  Det finns inga bättre. Jag har skrivit om dem förut, bland annat i lite NY-spaning. De är i superkvalité, jätteroliga och trixiga att åka på eftersom hjulen är ledade och därmed supersnabba. Att de två hjulen sitter fram är det som är det fina i kråksången. Många andra sparkcyklar har ju ett fram och två bak och man kan ju lätt inbilla sig att det är grejen. Men det är precis tvärtom. Vi lånade en sådan en gång och den känns ju alldeles felkonstruerad. Ostadig, osnabb, går inte att trixa med och så fastnar ju det stackars barnet i bakhjulen med fötterna om de inte ska sparka med myrsteg eller benen rätt ut liksom. Värdelös. Och till skillnad mot en tvåhjuling så är denna variant sju resor roligare.  

Nomi och Charlie tog över Liv o Viggos jättegamla och det var högst förståeligt att de sju år gamla sparkisarna hade börjat falla sönder lite (fast de finns reservdelar, vi har lagat bromsen någon gång) och det var dags för nya. Och nu till tipset. Jag fann dem här. Superbilligt mot vad vi har köpt dem tidigare för, 399 mot 695. Värsta skillnaden. Och snabbaste nätbutiken. De meddelade mig att de hade lite mycket att göra och inte kunde lova att de kom fram i tid. Men två dagar... det är i snabbaste laget.

Och ni ser ju själva. Svansjön nästa.