hej världen, där är du ju!

Jag vet inte exakt vad som hände. Men jag tappade bort bloggen några dagar. Jag avslutade några jobb, påbörjade några andra och fick frågor av det väldigt spännande slaget. Men med alldeles för många fjärilar i magen så kom tröttheten och jag sov fasligt mycket, inte i en vecka i sträck men det känns nästan så. Ni vet sådär som väldigt små pyttiga människor gör när det blir lite för mycket av det godaste, de sover på saken. Sen vaknar de och tittar sig yrvaket om och ser ut som de tänker hej världen, där är du ju och det var värst vad du var härlig. Och lite så är det nog, det var värst...

 

 

det är mjukt och alldeles lätt, som något väldigt litet och skört som flyger i vinden.

Nog för att jag tycker att pinglor är lite extra fint, i alla lägen liksom. På paket, på mer paket,  på armband och bara hänga.  Och när de satt på vimplar så dånade man ju nästintill av själva härligheten. Och nu kanske ni har tänkt på det här i alla dar men det var först igår det slog mig sådär direkt. Att småpinglor i vinden är nog bland de finaste ljud.

 

fredag.

 

 

Idag har Linn och jag plåtat reportage. Bland maskrosor som skulle väck och en sol som gassade så till den milda grad. Så pass att blommorna vissnade trots att de hade vatten och såsen skar sig. Och jag hade bara axlar men ingen solkräm. Min pappa åkte förbi på motorcykel och undrade vem som hade fest redan sådär klockan elva på förmiddagen innan han förstod (fem timmar senare) att allt var hittepå och hans dotter. Fast egentligen var det synd på hela festen liksom att inte bara strunta i kameran och hela hittepågrejen. Men på det här viset får ni i alla fall se kalasandet, till sommaren...

 

Ha nu en fin fredagskväll! Här slog äppelträden precis ut och ungarna plaskar i poolen. Och jag plockar sommarfestsaker utan slut...

 

 

 

 

konstigaste hemmet i kvarteret.

 

 

- Oj, så här ser ut, säger barnens kompisar. Jaja, säger jag och försöker förklara vilket jobb jag har.  - Oj, säger de igen. Vad många jobb du har. Och så kanske det kan se ut med symaskiner här och där, kartonger och strykbräde, bordbygge och madrassschäslong (om man nu ska uttrycka det lite snitsigt). Och porslin som de helst måste hålla sig fem meter ifrån för att jag inte ska få hjärtat i halsgropen. Så ett litet tält på det. Plus lite pajbak och meter av bollfrans. Och när jag börjar poppa popcorn mitt i alltihopa tycker till och med mina egna barn att det gått lite överstyr. Först blir de stormförtjusta, luktar det popcorn såhär innan middag? Men när jag säger att det är till ett jobb stirrar de surmulet och bräker åååå...

 

 

Och ett tips tror jag den här loppisburken sitter på. Helt ovetandes om dess storhet. Men bård av våtrumstapet måste vara alldeles finemang att klä in konservburkar av. Nu är väl kanske inte våtrumstapet det man oftast har till övers men ifall att så blir det tjusigt. Och slitstarkt. Bara bra med andra ord.

femtonde maj är en bra dag.

- Tänka sig, sa Nomi. Jag är 6! - Jag är stor, sa Charlie. Jag är 6!

 

Och lite samma säger jag. Tänka sig. Vår lilla barnaskara börjar stora nu. På-riktigt-stora. Borta är snart dagistiden och till hösten sätter de minsta sina fötter på skolgården. Nomi är pepp, Charlie lite mer fjärilar i magen. Det är så de funkar. Den galet tuffa och den mer försiktiga. Födda med två minuters mellanrum och som fastklisttrade vid varann den första tiden här på jorden men ändå så olika så det nästan är skrattretande. Det började redan när de såg dagens ljus, om de skulle till att skrika så småskrek Charlie sådär lite mjukt medans Nomi gallskrek i högan sky. Så hårt och så gällt att det allra flesta tog händerna mot öronen och sa oj, det var värst vad hon skriker. Och så har det fortsatt, inte så att hon går runt och gastar dagarna i ända men man får liksom puffa lite extra på pojktvillingen i det här sällskapet. Men ändå säger Charlie  - Jag ska skydda dig Nomi, när vi börjar skolan. Alltid ska jag göra det. Fast då säger Nomi - Det är ju jag som ska skydda dig, Charlie! Och hur de än må vara med den saken så blir det nog bra hur de än gör, det brukar bli det.

 
Och som att det inte vore nog lyckligt att barn nummer tre och fyra kom till jorden just en femtonde maj så dansade vi på borden exakt den här tiden för exakt fjorton år sedan. Det var nämligen då vi gifte oss! Lyckodag med andra ord. En alla tiders lyckodag.
 

helvackert, jag vet...

Jag tänker inte berätta hur många meter vi hittade. Jag tänker inte säga vad vi betalade. Det kanhända att man känner ett lätt sting av avundsjuka då. Men hursom så känner jag i hjärtat att Linn och jag nog räddade denna blomsterskatt från kanske ytterligare tio år i ladan hos Helena.
 

igår.

 

 

Liv och hennes övernattande kusin gjorde frukost.

 

 

Plötsligt drogs halva familjen in och frukost blev till lunchtid och brunch.

 

Nomi fick in snitsen på frallor.

 

Viggo är som fastlimmad vid vårt piano sedan han började ta lektioner för några veckor sedan. Och det är som han inte gjort annat och jag är löjligt mamma-stolt.

 

Min skåpflyttarplan tog form på riktigt. Och jag erkänner att jag inte lyfte så mycket som ett finger själv. Jag var bara tvungen att lova att det inte skulle bäras upp på övervåningen igen. På hedersord. Allt för en gammal kylskåpshistoria. Där jag inte bar själv, inte den gången heller.

 

Flyget till sommarens semester bokades.

Om nästan exakt en månad far vi, gissa var?

 

 

Det är ju lätt att komma över dubbla barnaskaran på mellis när man har fyra själv.

 

 

Två och en halv kladdkaka smällde de i sig.

 

 

Om man var vuxen eller liten bebis fick man däremot sitta vid det här bordet. 

Det är allt bra fint med kompisbesök som tar med sig tårta, en vanlig söndag liksom.

 

 

Min arbetsplats intogs av min man och en Sarah. Egentligen förstår jag mig inte på han i mössan där, det verkar inte finnas något i hela vida världen som känns oöverstigligt. Här är det logga in the making.

 

 

Viggo har kämpat hela hösten och långa vintern med sin simskola. Och vintern blev till vår och i varje veckobrev har klasskompis efter klasskompis gratulerats till att simskolan är avklarad. Men tycker man djupt vatten är superläskigt så tycker man. Jag vet, för jag var likadan själv. Sen lärde jag mig och några år senare simmade jag Ungdoms-SM, men det är en annan historia. Men heja, heja Viggo! Igår tog han längden alldeles själv och jag vet att nu är det nära.

 

 

Så nära var den där poolen men ändå så satans långt borta. Nomi var sur för hon fick inte bada hur mycket hon än tjatade.  I lördagskväll gjorde hon en surfglidning på trädäcket och in i foten åkte en 3,5 cm och ganska bred flisa. In på ena sidan och ut på andra. På akuten sa hon - Jag är fem år, fyller sex om fyra dagar, jag är tvilling och har fått en sticka i foten. Och det där kallar du sticka,  sa läkaren förvånat och sköterskan rynkade på näsan. Sen bedövade de foten och drog ut den med en tång.  

 

 

 

Charlie stajlar för alla han kommer åt.

 

 

Den är tjejen är tio och testar alla gränser dag efter dag, timme ut och timme in. Men ibland så kommer hon av sig själv i allt det tuffa.

 

 

Och hur lyxigt med framdukad måndagsfrukost på söndagkväll.

 

Det var vår söndag.

 

rapport från körsbärsblomvärlden!

 

Här har vissa tagit tagit årets första dopp i poolen. Läs barna. Och deras badkrukor till föräldrar tar nu en sväng till stan för lite Miss Li framåt kvällen.

 

Ha en fin helg!

vi fick ett paket...

 

Jag fick ett paket. Och verkligen inte vilket som helst. Ett drömpaket. Hela vägen från Frankrike och från Anne. Anne har bloggen Happily som är min stora favorit.

 

Mitt hjärta smälte redan då paketet damp ner i postlådan. Och bland glittret och handtextade små kort trodde jag knappt det kunde smälta mer. Men jo, det kunde det...

 

 

Hur mycket fint kan rymmas i ett och samma paket? Så himla, himla fint.

 

 

Buntar med Anne´s fotografier.

Så fantastiskt fint att få högar med de allra vackraste bilderna.

 

Franska tidningar från 1935. Som en E. Leonne har ägt. 

 

Ett handskrivet kort var till alla de fyra barna. Varenda ett som ett litet konstverk i sig.

 

Och de gick som ett sus genom barnaskaran.

Hur kan någon som inte ens känner oss skicka en hel liten påse med det finaste?

 

 Det måste vara någon jättesnäll. Ja, någon med det allra varmaste hjärtat.

 

Och franska pastiller.

Och till Nomi´s stora lycka så var den ena pastillburken med smaken ros. Hennes absoluta favoritsmak som hon lade sig till med i Paris. Och pappersfjärilarna de doftar något! De doftar Eiffeltorn!! ja precis så!

 

 

Thank you, dear Anne. What a wonderful and enchanting gift!

We are floating on clouds here.

 

tre bra saker.

 

 

 

Idag har jag samlat saker inför imorgon och en fotografering. På Swedenborgsgatan finns Bageri Petrus där finfikar man med vänner och handlar de vackraste bröden i stada.

 

 

 

När jag var sisådär tjugo hade jag alltid hatt. Sen slutade jag. Men den här från Åhlens kommer jag nog bo i denna sommar.

 

 

Hur härlig får en blomaffär lov att bli kan man undra? På Kåkbrinken 10 ligger Christoffers blommor (och även på Söder, Södermannagatan 10). Och det är verkligen precis såhär jag vill att alla blomaffärer på jorden ska vara. Och då ska tilläggas att jag är jädrigt kräsen när det kommer till den där biten om blomaffärer. Men här vackraste, vildaste,  skönaste blommorna och bladen. Och så himla fint, som Paris liksom. Och megasnälla människor, sista stoppet på min sakletarrunda blev perfekt bara därför. Tipstack till Johanna.

 

 

och plöstligt så.

 

Varje år. Oberäkneligt. När man minns av allt anar. Det är som om de snor åt sig all solgnutta de behöver.  Och sen så blommar de så det står härliga till. I två dagar som känns som en sekund.  Och då sörjer man lite ytligt sådär. Och önskedrömmer om en rosa värld. Tänk om de vore mer som kirskålen eller nåt. Som aldrig slutar växa. Som klarar ur och skur och snålblåst och som växer fast inget annat gör. Överallt och med känsla av evighet över sig ända tills den trettonde frosten har tagit dem. Tänka sig, om kirskålen vore som körsbärsblom. Rosa. Sug på den önskedrömmen, gudomlig ju.


 

tips, tack!

 

Tipsa mig! Om ekogodis!

 

Nu har vi ätit oss igenom hela stans sortiment på ekologiskt godis. Som i och för sig inte var särskilt dignande, typiskt nog.  Men ingen lördag utan godis, så sitter ni på favoriter så tar vi gärna emot. Våra godaste såhär långt kommer från Ekorrens och Renée Voltaire.

så himla nära nu...

 

 

Jag fick precis besked om att något väldigt fint är påväg till affären. Egentligen har jag väntat ända sedan i augusti förra året på detta. Och om det inte hade varit för att tiden försvann mitt framför näsan min och om turerna dit inte hade varit så långa och slingriga så hade jag redan haft dem här. Fast så här nära har det aldrig varit. En bakelse på det och på att fåglarna kvittrar ikapp utanför fönstret. Och en till, till er alla som läser här. Så himla många är ni nuförtiden och väldigt snälla! Tack, det gör mig så hemskt glad! Fin fredag i solen!

som en saga i luften.

 

 

 

Ibland börjar det redan på asken. Hjärtat smälter och man drar en tacksamhetssuck att någon har tänkt vackert redan där. Och eftersom jag är löjligt svag för ornament av alla de slag och finurliga lekar med orden så är den här asken helt perfekt.

 

 

Och sen då. I asken. Under silkespappret. Ett drömskt litet gäng som man ville somna under. En hel massa fantasi på en tråd. Som en saga i luften. Utan början och slut. En evighetssaga helt enkelt.

 

 

 

 

Jennie Ekströms Furry Friends är nya i affären och jag blir bara mer och mer kär i dem, för varje dag som går. Det är något med det mystiska och det fantastiskt vackra. Samma är det med hennes prints Blommofon och Kaninen, jag vrider och vänder på dem och tänker att åhhh för att kunna teckna på detta vis. Önsketanke.

 
Psst! Jennie var illustratören bakom Vintage Party!

 

det börjar arta sig...

... and I love it.

 

Om ni minns vad det hela började med.

 

 

så många tävlingar!

 

Photography: Kristin Lagerqvist

 

Just nu pågår två fina tävlingar. Verkligen fina. Så susa dit och tävla på vetja.

 

Krickelins bilder är min dröm. I hennes värld är allt bara vackert. Och nu har denna Kristin-Krickelin slagit upp sin egen affär där man kan köpa hennes fantastiska bilder. Och för att fira det hela så kan man alltså få chansen på något av hennes foton.

 

Här är tävlingen som pågår till 3 maj.

 

 

Photogaphy: Nanna Van Berlekom

 

Nannas karta är ingen vanlig karta. Det är en karta, på en stad, ur fantasin som hennes far knåpade ihop någongång på femtiotalet. Med vägar som har namn och går kors och tvärs i en stad som är på låtsats. Och staden är stor, jättestor till och med. Kartan på bilden är bara en liten pyttebit av den där stora som hela 12 gånger så stor. Magiskt till tusen. Och nu har Nanna gjort ett eget print av den gamla kartan som finns i hennes egen shop. Och nu har man alltså chans på en egen Zizustadt.

 

 Här är tävlingen som pågår till 7 maj.

det är väl bara att bestämma sig.

Igår blåste det isigt och regnade emellanåt. Fast himmelen var blå. Sen haglade det lite och vi tyckte vi hörde åskan, men det kan väl ändå inte ha varit på riktigt? Men idag går solen upp över taken och smälter bort den kritvita frosten. Det är första maj och jag vägrar från och med idag att leta vantar. Eller springa fram och tillbaka till dagis för att vi har glömt överdragsbyxorna. Eller ens tänka på det var då fasligt vad det tog tid detta år och fy vad vi fryser och blä vad det blåser.  Det vägrar jag tänka. Borta liksom. Idag är det maj och det är vår. Med hopp om körsbärsblom och barfotafrukostar. Och allt det andra.