05 juli 2012



Jag kom liksom av mig. Alldeles. När man mest borde tänka tacksamt på turen. Att vi hade den med oss. Så blev jag mer som en blek och skakig sak med oro i magen. Där hela världen gick i någon slags snigelfart. Och jag betade av de där högarna igen. I snigelfart. De där viktighetshögarna som hade blivit så stora. För jag har inte på något vis lov ännu. Fast jag önskade, å vad jag önskade att jag bara kunnat ringa och sagt. Jamen, jag tar lite lov nu. Bara för att jag måste. På minuten gör jag det och kommer tillbaka om en månad eller två. Då hade jag legat där under pompomsen som vissnade i takt med pionerna. I vår jättesoffa där alla får plats. Och där hade vi kunnat ligga dagarna i ända. Och gjort absolut ingenting av viktighet. Mest bara sträckt oss efter smultronen, som börjat mogna där under päronträdet.

Tack alla ni fantastiska, för era fina fina hälsningar både här på bloggen och på mail.
Och alla ni som har berättat era historier om då det inte gick bra. När turen inte fanns och då man inte har kunnat landa i tacksamheten över att de man älskar faktiskt finns kvar. Då den där hopplösheten inte försvinner fast minuterna går. När det där förtvivlade är kvar fast dagen är över och även nästa morgon när man vaknar. Och nästa.  Och saknaden, den som alltid kommer att finnas där. Den där hemskt stora saknaden, den allra värsta. Jag känner med er alla ska ni veta.
Stor kram / Sofia

8 kommentarer:

  1. Är glad att det gick bra, ni har fått en gåva!

    SvaraRadera
  2. Du skriver så det berör. Tacksamhet är ngt fint. Man vill behålla känslan men på ett mjukt vis liksom.

    SvaraRadera
  3. Tack själv för att du delar med dig och ger även oss en eftertanke, om hur viktigt det är att vara tacksam. Kram Johanna

    SvaraRadera
  4. Thanks for sharing with us and reminded us what is important, have a wonderful day! xo

    SvaraRadera
  5. Det är helt förståeligt att du känner som du gör. Ta hand om dig och familjen. Och soffan. Lägg er där. Alla. Bara så...
    Kram Åsa

    SvaraRadera
  6. Åh, jag började gråta när jag läste ditt inlägg. Vad skönt att allt är bra. Har nog inget bättre än så att skriva. KRAM

    SvaraRadera
  7. Den hemska stora saknaden som alltid kommer att finnas där...Den som inte går att förbereda sig på.

    -"dagen igår har redan varit, dagen i morgon har du inte fått löfte om än men dagen idag har du...Ta tillvara på den.
    Några rader ur en dikt som jag brukar påminna mig om. Det hjälper.

    SvaraRadera
  8. Fina ord som får en tänka på hur lite allt runt om betyder - det är ju bara de människor man älskar som betyder nåt i slutändan!
    Skönt att det verkar bra med din pappa!
    Vi fick oss verkligen en tankeställare! Livet snurrar på fort fort och helt plötsligt har man snurrat in sig i saker som egentligen är helt oviktiga...
    Ha det så bra! Nu ska jag gå och kramas med min man och mina barn...

    Kram Pia

    SvaraRadera