27 februari 2013

om att inte lyckas att hålla sig till ämnet.

 
 
När jag hade affär på stan smyglyssnade jag ibland genom de tunna, gamla fönsterrutorna mot gatan. Där kunde mammor och pappor stå med deras barn och kika i skyltfönstret. Kika för att det såg väldigt härligt ut, om jag får säga det själv. Men det fanns en liten hake, hos vissa av föräldrarna. Och mina värsta smyglyssningar, som gav mig magont och känslan av att vilja vråla extra högt, var de här - Men inte ska du gå in här, det är ju verkligen ingenting för dig,  du är ju alldeles för gammal för sådant här, för att leka... Med ett efterföljande lite överlägset skratt, som att försäkra sig om att ungen förstod. Som en bestämd markering om vem det var som hade kollen.  Leka liksom, vem behöver det när man är... Ja, hur gamla var de här barnen egentligen. Var de sju, var de tio eller tolv? Har man då passerat rätten till lek? Gör man det någonsin?
 
 
För mig är det lycka och ren och skär tacksamhet att barnen leker.
Låt dem för guds skull aldrig sluta.

 

Obegripligt tankesätt kan jag tycka. Och sorgligt så in i vassen. Jag kan för mitt liv inte förstå varför en sådan sak kan oroa en förälder. För det var lite så det kändes. Som att man livrädd,  innerst inne, ville avfärda barnens leklust. Som att man skämdes lite om barnet önskade leken. Jag minns en förälder som stolt utbrast - min dotter har ju vuxit från sådant här  den flickan gick i tvåan. Då finns det ju andra saker att oroa sig för här i världen kan man tycka. Som helt tvärtom, att snabba på sina barn mot den stora vida världen med allt vad de innebär, det skulle snarare oroa mig. Åt det grövsta.

 


Jaha, nu spårade jag ur alldeles. Egentligen skulle jag blogga om de här små klosstäderna som är nya i affären. Himla fina i alla fall. Och alldeles sådär oroväckande lekvänliga. Gjorda på bästa sätt i Japan. Med FSC-trä och målade i giftfria färger. Såklart kan man tycka. Till och med den lilla kritan är miljöbästa. Städerna som är som en stad är mest, Paris och London  kommer tillsammans med två magnetiska griffeltavelplattor. Där ritar du historien runtomkring eller vad du vill. Det är bara fantasin man behöver ha tillgång till, ni vet den där alldeles livsviktiga...

16 kommentarer:

  1. Love Paris, great pictures as always!
    xx

    SvaraRadera
  2. Sofia, jag älskar, älskar dina bilder och dina texter, extra viktigt just idag detta om leklusten! Bästa bloggen! Stor kram! Frida

    SvaraRadera
  3. I am 28 years old and I can honestly say that half of the toys that my little girl got are there because I had the urge to get them and not the little one ;) I love playing with her and I don´t think I am too old for it. Maybe I am a big child, but I rather am a big child than a boring parent who doesnt teach her kid that it is awesome if you have enough imagination to get lost in some wooden brick play rather than sitting in front of a tv watching cartoons. xo

    SvaraRadera
  4. Min Ester, 4, vill fortfarande lösa pekböcker. de är så fina, säger hon. Urgulligt, säger jag. Och fantasin skapar egen saga av tydliga enstaka bilder i kombination med ingen text. Jag hoppas verkligen att de föräldrar du beskriver tillhör minoriteten. För fy vilken trist inställning. Tummen ner.

    Tummen går däremot rakt upp för dessa superdupergulliga klossar och ..."Paris is always e good idea"!

    SvaraRadera
  5. Åh, din blogg är verkligen en inspirationsdröm..alltid så fina bilder!

    SvaraRadera
  6. Lek är fantastiskt! Jag har slutat tjata om att de små liven ska plocka undan saker, papper, pennor osv, för jag har insett att det viktigaste är att de leker. iPaden lockar och om de leker "vanligt" är jag bara glad för det! Och den härliga känslan som sprider sig när de leker ihop. Underbart! Fina foton, som vanligt! /Carina

    SvaraRadera
  7. Early Francophiles and Anglophiles. Love.

    xo Green Gable
    http://annaofgreengable.wordpress.com

    SvaraRadera
  8. Underbara bilder och fin text.

    SvaraRadera
  9. Men åh. så underbart! Vill ha Paris direkt. Är de alltså redan slut i lager?! :(

    SvaraRadera
  10. Åh vad bra skrivet! Barn som leker är det finaste som finns!

    SvaraRadera
  11. Vilket bra inlägg! Fattar inte varför vissa föräldrar skyndar på med det där. Förra sommaren stod jag på loppis och sålde grejer, då kom en mamma och en liten tjej, högst 1,5 år. Flickan fick syn på en leksakstelefon med stora knappar. Och mamman sa "inte den, jag har ju plockat undan dina bebisgrejer" och visade upp en rosa My little pony istället. Då fick jag samma känslor som du. Plocka bort bebisgrejer, ungen kunde ju knappt gå själv... Den där telefonen hade mina barn haft i olika lekar tills dess, då var de 8 och 10. Vilket jag inte kunde låta bli att säga till den mamman. Och hon hade ingen framgång med den rosa ponnyn, dottern vägrade släppa telefonen...:)

    SvaraRadera
  12. Leken är ju jätteviktig! Tråkigt och synd att många inte vet om det. Det är ju så barn både lär sig och bearbetar saker.

    SvaraRadera
  13. Åh, du är så bra på att sätta ord på viktiga ting. Och man vill bara hoppa in i dina bilder, i din värld, och leka =).

    SvaraRadera
  14. Så klart att barn ska leka, det både utvecklar, bearbetar och helar! När min yngsta var fem år fick hon höra att hon var töntig som fortfarande lekte med dockor! Helt obegripligt för mig!
    Underbara bilder hos dig!

    SvaraRadera
  15. jag hade mitt sista kalas när jag fyllde tio, och då tyckte jag att jag var alldeles för gammal för kalas. alldeles för många saker, som var alldels för hemska för ett barn att hantera, hade tagit bort barnasinnet och lekglädjen, jag kände mig som en vuxen, fast jag helt klart inte var det. det tar jag igen nu, 30 år senare, är jag barnsligare än på många många år, jag struntar i vad folk har att säga om saken, jag vet vart jag har varit, och att jag är på ett mycket bättre ställe nu.
    något jag har tänkt en del på, är att barn, och tonåringar, har så bråttom att bli vuxna. varför, kan man fråga sig - barndomen och tonåren är bara några få år, sen måste man vara vuxen och ordentlig och ta ansvar länge länge.

    SvaraRadera
  16. Underbart skrivet, älskart! Varifrån kommer den fina mattan? Kram

    SvaraRadera