26 augusti 2013

förra måndagen.

 


Såhär.

Där på vägen som min familj åkt tusentals gånger. Ända sedan  det tidiga sextiotalet. Vareviga sommar och nästan jämt, sålänge snön inte ligger som djupast. Samma väg. Genom skogar, åkrar och ängar. Ni vet, just en sådan väg där du vet varenda sväng och minsta lilla gupp. Där du vet precis hur nästa vägkrök slutar. Just bara för att du har åkt den där vägen ända sedan du knappt kunde kika över bilens fönsterkant. En snäll väg, den mot stugan. Och hem igen.
 
Det var på just den vägen, för en vecka sedan.

Min pappa hade haft sin måndag såsom han älskar att ha dagarna. Timmar ute på sjön med kastspöt. Framåt skymningen nappar det bäst, det har jag lärt mig. Abborrar och gäddor. Kanske kom mörkret snabbare än han anade, de gör ju det sådär plötsligt nu på sensommaren. Sedan tog han sin cykel genom skogen från sjön. Genom skogen, upp till stugan på grusvägen. För att hämta motorcykeln och ta sig hemåt mot stan. På just den där vägen. Den vi åkt  alla tusentals gånger.

De var två. Den ena hann han väja från men den andra träffade honom i sidan. Hjorten dog på sekunden. Min pappa överlevde. Han är fortfarande kvar på sjukhuset i Eskilstuna. Men han överlevde. Det viktiga.

Veckan som gått har det känts som jag knappt har kunnat andas. Skakad av livets förgänglighet. Ännu en gång. Som förra sommaren. Tagen. Tankar som kommer och går. Svårsorterade. Jag har haft lite så hela sommaren, svårt att sortera. Jag har så ibland. Jag vet att det blir så när det är lite mycket. Sådär överlag alldeles för mycket.  Samtidigt som tiden rusar bleknar förnuftet. Tankar tar över, de som börjar som små men slutar i en härva av frågor som ändå inte har något svar. Lite som fast där du ändå inte kan påverka. Där du egentligen inte har något som helst att hämta. Det är just där det blir så svårt att andas. Fast jag egentligen vet hur man gör.
 
Men jag har sovit massor. Och snott åt mig lite tid. Och i tankarna finns just nu bara det som är viktigt.
 
 
Det enda viktiga.
 
 
 
 
 
 

14 kommentarer:

  1. En olycka kommer sällan ensam och förra måndagen fick jag höra att två dött i Katrineholm, tur din pappa klarade sig.

    SvaraRadera
  2. Stor kram till dig, och din pappa. <3 Andas väldigt ytligt idag, här också, min pappa är inlagd, man ska gå in i hjärtat igen och det är så mycket känslor och oro i magen. //Marthina

    SvaraRadera
  3. Vill bara säga kram, ta hand om dig och er. Som du säger, det enda viktiga.

    SvaraRadera
  4. Livets förgänglighet, som sagt. Skönt att höra att han klarade sig. Så sjukt läskigt!
    Håll om varandra och var rädda om er nu, varmaste tankar till er. kram

    SvaraRadera
  5. Skönt att det gick bra för din pappa. Pappor är viktiga, oersättliga, hur stor man än har lyckan att bli.

    SvaraRadera
  6. Ibland kan livet verkligen bli naket och obegripligt. Tankarna som kommer kan ställa både verkligheten och sanningen vid sidan av en stund. Det är lätt att känna sig ödmjuk inför livet som trots allt fortsätter och jag hoppas att din pappa verkligen känner livet i sig och tillfrisknar fort.
    Ta hand om varandra!/Hillevi

    SvaraRadera
  7. Strykekramar till dig och din familj! Håller tummarna för att han kryar på sig fort.

    SvaraRadera
  8. Varm kram till dig. Och en till pappa.

    SvaraRadera
  9. vilken tur , oändlig tur ....KRAM

    SvaraRadera