17 augusti 2013

på landet mitt i Paris.

 


Paris är som gjort för livlig fantasi. I varenda litet hörn finns historierna. Ni vet de där som bara fortsätter och vävs ihop till något mer magiskt ju mer man fortsätter att berätta. Det finns så många gator och gränder som man inte har en aning om var de ska sluta. Och så många historier man aldrig ens har snuddat vid. Och det är just det som är det  väldigt härliga.
 
 
Så står man plöstligt vid en sådan här korsning,
då är det klart man börjar undra.  
 

 
Men vi sprang åt vänster.  
För det var nog bäst att springa för lite fjärilar i magen fick man allt.

 
För ingen kunde ju veta säkert var den lilla gatan åt vänster skulle leda.  
 
 
Det var tur att vi hade färdkost. Tänk om den lilla gatan saknade slut.

 
Där fanns turkosgröna dörrar och farbröder som stirrade på oss från väggarna. Vi tror att de vaktade på hundra vattenfall. Bortom dörrarna hörde vi vattnet som rann.
 

 
Och igenväxta dörrar och grindar som man önskade att man fick komma hem till.
 
 
Egentligen var hela den lilla gatan en sådan man önskade sig.
 
 

Det fanns katter i fönstren (men hon smet) och rosa, jättestora på taken.

 
Vi tänkte att man tyckte nog om sina hus väldigt mycket.
 
 
Men precis där vi började fanns ju en grind till höger.
Det kändes som vi var tvungen att kika.
 
 
Och där mellan de höga husen!
 
 
Små blad som seglade på vattenytan.
 
 
Det doftade ros.
 

Och man fick gå jätteförsiktigt för att inte trampa på smultronen.
 
 
Det var väl som en trädgård är mest kanske någon tycker.
 
 
 
Men det var den inte. När man sätter en liten pytteliten plätt i händerna på en gäng människor som bor i de höga husen runtomkring, mitt i Paris, då blir det inte som en trädgård är mest.  Då skyddar man sina smultron som de vore dyrbaraste guld.
 
 

Och man håller varenda millimeter av den där trädgården lika kär.
Det var åtminstone precis så det kändes.


Och fast vi har en egen trädgård så kommer den aldrig att bli såhär trots att vi skulle önska.
För  den ligger inte bland de höga husen.

 
 
Och den har inga betongväggar som bakgrund.
 
 
 
Vi kunde ha stannat på stigarna i evighet.




Så springer ni på den här skylten. Glöm då för allt i världen inte att titta vad som finns  bortom den stora gatan med alla bilarna, där det är marknad om söndagarna.
 
 
Korsningen ligger i 20 arr, nära park de Belleville där utsikten är som bäst och det finns tusen saker att leka på. Det ligger också nära en annan park som vi var på väg till men regnet och blåsten kom precis i samma sekund. Det var tydligen Napolen som byggde den när det begav sig. Men jag vet någon annan som var där, den heter Parc des Buttes Chaumont, kika här.

10 kommentarer:

  1. Det ser jättefint ut, dina bilder är så vackra!

    SvaraRadera
  2. Åh så fint! Längtar till Paris!

    SvaraRadera
  3. så vackert och vet du. jag som aldrig någonsin längtat eller drömt om paris börjar göra det nu efter alla dina underbara bilder och berättelser
    kram åsa

    SvaraRadera
  4. Vilken underbar plats, och du förmedlar den på ett fantastiskt sätt Sofia! Kram D

    SvaraRadera
  5. Oj, så fint. Kanske skulle jag ta med mig familjen och flytta till Paris....
    Tack för fina bilder,
    /Anna

    SvaraRadera
  6. Underbara underbara bilder!

    SvaraRadera
  7. Fantastiska Parisbilder. Ska dit själv i oktober och känner mig extra inspirerad nu :)
    MIa

    SvaraRadera
  8. Så fantastiska bildet, du är så duktig! Kram Amelia

    SvaraRadera