it`s all about vintage.

Äsch, vi kan väl köra en liten lördagstur by Mokkasin istället. Direkt från Augusta Antik & Tapetserarverkstad. 

lördagstur.

Alldeles utanför Katrineholm finns ett gammalt hus fullt av finheter. Helena som har Augustas Antik och Tapetserverkstad inne i stan har nämligen så perfekt ordnat att hon sitter på två affärer. Bägge lika fina och fullkomligt överösta med inspiration. Och nog för jag har lätt en plätt att shoppa loss där så är det få butiker i världen som dessutom får mig så inspirerad som riktigt bra vintageställen. Det skulle väl vara Anthropologie i New York då, men ibland (ganska ofta) får man ta vad man har.

fika.

Jag är kanske inte världens sämsta på att baka, det är bara att det inte händer alltför ofta. Och bakar jag så blir nästan alltid samma. Så bästa vänner… förlåt, det blir samma fika som vanligt. Jag lovar att ändra mig till nästa gång. Eller inte, för det här är fasligt gott.

KARDEMUMMAKAKA
2 tsk kardemummakärnor

1 sockerbit
5 dl vetemjöl
3 dl strösocker
1 msk bakpulver
80 g smör
3 dl mjölk
1 msk kanel
3 msk socker

Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och bröa en kakform. Stöt kardemummakärnorna och sockerbiten i en mortel. Häll i mjöl, socker, kardemumma och bakpulver i en stor skål. Tärna i smöret och finfördela med fingrarna. Häll i mjölk och blanda ihop. I med det i kakformen. Blanda ihop kanel och socker och strö det över kakan. Och så längst ner i ugnen i 35 minuter. Sen kan man ju äta den med vad man känner. Glass, fruktsallad, grädde, bär eller vad vet jag.

höst.

Design: Nanna van Blaaderen Photo: Pablo Delfos

Lite höst skulle fint. Lite klar luft, sådär frisk så näsan nästan hoppar till av förvåning. Lite oranga träd och fina löv. Lite gosigt stickat och en och annan fläta.

någon mer som har bloggproblem idag? det är ju alltid något att kunna skriva en rubrik, men där är det sannerligen stopp....

söt.

Jag är så svag för barnböcker från femtio och sextiotalen. Speciellt när förlagen har gjort slag i saken och tryckt dem igen. Annars hade jag förmodligen aldrig sprungit på dem.

Det var ju samma sak med de här. Och köpen av de här gyllene böckerna är väl ännu mindre försvarbart. Men bara insidan gör att jag faller pladask.

Och nu såg jag precis att självaste Misse Murr (min hette så) fanns också. Man kan ju bli glad för mindre. Den var nog nästan min sötaste barnbok när jag var liten tills den föll ihop i tjugo delar och därefter blev sönderriven av Viggo 1 år. Sorgligt kapitel det där fast jag lyckades rädda fyra sidor som barnen hade som tavlor ett tag.

airy.

Picture : Style Essentials

Plötsligt kändes mina idéer för arbetsrummet lite bleka. Hela rummet känns numera en aning simpelt.

boka bums.

Nu kan man boka nr 2 av absolut finaste magasinet Papier Mache. Hos Papercut. Tidningen finns ju som nätmagasin men det allra första numret i papper är ljuvligare än ljuvligast. Fick jag välja en tidning att bo i så skulle det utan tvekan bli denna. Jajaja, långsökt jag vet. Men det var mest så att ni skulle förstå hur fin den är.

så det kan bli.

Jorå, det hände väl att man skrockade nöjt vid genusdebatterna i Södermalms lekparker. - Näää, Liv gillar inte prinsessor och inte dockor och Viggo har aldrig lekt med bilar och älskar rosa och att klä ut sig till glitterfe. Simpelt uttryckt men ja, ni fattar säkert. Inga stora grejor egentligen, utan bara samma tänk på bägge barnen. Ingen skillnad liksom. Och då blev det som det blev.

Men så fick vi ju fyra barn. Och tätt dessutom. Två av varje. Med samma uppfostran, samma saker, samma allt. Men vad händer. Så fort tvillingarna kan prata så fattar vi vad som snurrar i deras små huvuden. Det är ett rosa glitterfluffigt universum i Nomis hjärna och i Charlies är det bara snabba bilar och att sparka hårt (och tufft) på allt han passerar, fotboll eller ej. Och varenda gång (och då menar jag absolut varenda) de ska önska sig något så finns det bara två saker som gäller. Nomi – Glitterklänning! Charlie – Bilar! Den enda skillnaden är att önskningarna med tiden har blivit mer avancerade. Nu är det mer klänning med silvergliiter och volanger och diamanter och allt på. Och snabbaste bilen som kan hoppa nerför trappan och slå frivolter och köra i vatten och som har fjärrkontroll. Nyss skulle de önska sig färg på Converse från K när han var i USA. Nomi – Converse i silver eller guld. Charlie – Foppatofflor med Blixten på. De lever inte på samma planet liksom. Intressant, en aning märkligt och inte minst skrattretande.

Så till saken. Nomi, hon är en primadonna ut i fingerspetsarna. Hon är en glitterdonna av rang. Hon vägrar att gå till Ica utan tre diadem, femton armband och klackarskor. Hon vrålade senast på ett kalas vi var – Mamma!!! Jag har ju glömt min sminkväska!!! Hon har aldrig ägt någon. Hon fastnar lyriskt över Svensk Damtidning och är i extas över prinsessutbudet. När Elle var här hade jag bett henne att styla ner sig en smula. Okejrå, sen gick det väl fem minuter efter de kommit. Hon såg sin chans och på med allt igen. Det finns liksom inga andra alternativ, det är glitter åt folket som gäller. Framför allt till henne.

Och hon vet vad hon vill, det är hennes lag som gäller här hemma (och på dagis också tydligen). Hon är stentuff och när hon ska sova över hos kusinen fixar hon biffen själv. Hon packar livsnödvändigheter. Det är läppglans, nagellack, smycken och till råga på allt Livs gamla utritade TopModel målarbok. Verkligen livsviktigt. Hon stassar upp sig fast mamma tvingar på henne ett panterlinne för att... Ja, för vadå? Kanske för att jag hela tiden försöker få hennes maxade outfiter att bli lite mer åt det sparsmakade hållet. Innan hade hon rosa glitterklänning utanpå kjolen samt en blå glitterjacka som grädde på moset. Sen är det bara  - Hejrå jag drar nu! Ses en annan dag!

arbetsrum måste vara de bästa rummen.

Pictures:RUM

Jag är så förbaskat nöjd över vår flytt av arbetsrum. Från fulköket med björnbärsbårder och det redan omtalade kaoset. I och för sig med utsikt mot trädgården fast istället för ett jättefönster växer nu min moodboard mer och mer. Perfekt. Och som sagt, vilken omodern lyx att slänga sig med ett rum bara för middagar. För om man tänker på det såhär i efterhand så var det verkligen så. Och ju mer jag funderar så har jag tusen idéer för det här rummet. Det kommer ta mig tusan bli husets bästa rum. Och om någon undrar vad som ska hända med fulköket och björnbären. Det ska bli garderob (fast inte imorgon) efter ett superduper tips från den här fina vännen. Tanken hade aldrig slagit mig innan eftersom vi har för vana att renovera bort garderober och mest bli utan sen. Men en megagarderob ska det bli. En typ walk in closet. Hur lyxigt lät inte det kan man undra. Kanske det lyxigaste jag någonsin har kläckt ur mig. 

stil.

Käre varuhuset PUB,

Nu är det såhär att jag tycker ni borde snajda till er grafiska profil en aning. Och som av en händelse sprang jag på en sak som motsvarar allt det ni borde tänka på.

Det är en gammal ask. Den är elegant och sober, riktigt andas kvalité och trovärdighet. Den är tillverkad i oblekt och miljövänligt papper och känns väldigt mycket 2011. Eller för all del hela framtiden. Den är dessutom oerhört snygg och eminent i sin enkelhet. Blir säkerligen svår att motstå.

Och sen har jag förresten några andra idéer hur man kan utveckla det hela men vi kan ta det när ni hör av er.

 

Bästa hälsningar Sofia. Som förövrigt tyckte hon hittade världens finaste present till sin man. Kanske inte den mest användbara dock. Linnenäsdukar. Men ändå.

bollfransbegär.

 

Jag vet inte vad det är med bollfransar, men något är det. Sannerligen. En loppislampskärm kan vara hur förfärligt ful som helst men är där dessutom minsta lilla bollfrans så är det knappt att jag kan motstå. 

  

Vi var absolut tvungna att tvärbromsa på Hornsgatan i somras. Eller jag var absolut tvungen (resten av familjen var inte lika exalterade). Precis som jag sett mitt livs syn. Nu var det bara Folckers skyltfönster men åh så fint. 

måndagmorgon.

Det är måndag och mulet och alldeles grått. Det kommer minsann börja spöregna vilken minut som helst. Och vi som sommarlovar en vecka till. Åtminstone jag och barnen. Ska strax susa iväg med tvillingarna på 4-årskontroll. De är taggade till tusen. Nomi verkar vara så till grad redo att visa vad hon går för att hon har glömt bort hur man ritar. Hon skulle rita teckningar igår och skriva sitt namn och varje gång blev det upp och ner. Om jag satt mitt emot henne blev det alltså perfekt från mitt håll. Intressant vändning. Det blir väl återbesök.

Och dessa höstanemoner. Hur vackert? Inför Elle-besöket så hade jag lite blompanik. Minst sagt. Absolut inga blommor i trädgården och inget annat än turkosa gerbera i blomsteraffären. Men vad händer då om inte att en massa snälla människor plötsligt kommer hem till oss med värsta vackra sensommarbuketterna. Det är ju verkligen inte klokt vad himla snällt.

vänskaparmband fulla med önskningar.

Weronica knyter vänskapsband med väldans stil och finess och såklart vill vi också vara såhär snygga. Men igår kväll skulle det göras många på snabbast möjliga tid. Så då tyckte Liv och hennes kompis Tuva att det var säkrare att gå på gammal beprövad teknik. Men än har vi inte gett upp de där breda med fiskbensmönster...

Indianpärlor istället för diamanter. Och listor på plankorna om vem som skulle få och i vilken färgkombo.

"Det sägs att om du får ett sådant här av en vän, ska du knyta det om handleden med tre knutar samtidigt som du tyst önskar dig något. Sedan får du inte ta av dig armbandet förren det har nötts av. Då ska du gå till havet och kasta armbandet i den sjunde vågen. Om du gör så kommer din önskan att gå i uppfyllelse."

Jorå, det måste väl vara sant som det en gång skrevs. Såklart att alla då ska få ett. Så det kommer att bli ett fasligt resande till havet framöver. Och ett evinnerligt räknande av vågor.

tack ni rara och en sneakpeek.

Alltså. Era hälsningar. Hur fint? Ni är så rara och snälla och fina och allt så jag nästan smäller av. Tack för att ni gillar, jag gillar er med ska ni veta.

Och så en första liten preview från Little Cute Mokkasin. Det är alltså sådant här jag sysselsätter mig med om dagarna och nätterna. Försöker göra en affär i bilder eller hur man nu ska uttrycka det. Ja, vi får väl se hur jag lyckas med den saken.

elle interiör.

Vissa dagar händer sådär extra roliga saker som man bara blir alldeles glad över. Att få fint besök från Elle Interiör är precis en sådan sak. Igår kom väldigt duktiga Cia Wedin och Johan Sellén hem till oss och plåtade inför ett reportage som kommer att visas under våren. Det var otroligt kul att hänga med dessa begåvade människor under en dag. Lyxigt liksom.

Och att se vårt hem i Elle Interiör. Tänka sig så det kan bli. Jag har läst Elle så länge jag kan minnas och alltid tyckt att den är min absoluta favorit i inredningstidningsdjungeln. Så därför känns det extra kul. Sådär nyp mig i armen kul.

livet är en fest.

Nästan jämt. Och alla kalas i världen blir lite extra flotta med en pom-pom eller två. Fluffigt och lyxigt och lättplätt att göra. Supersant faktiskt. Och sy vimplar eller hängen eller vad man nu ska kalla det är minst lika enkelt. Små papperslappar sys ihop med symaskinen och det går i sådan rasande fart att du knappt förstår själv när det är klart. Pom-pom med vimpelhäng, ett superpyssel med andra ord. 

Syrrans Theo fyllde fem och istället för en... Ja inte blomma kanske, men lite glassigare än en ballong så svängde vi ihop denna pom-pom i all hast. Och jag lovar att det var klart på en kvart med lite knåpande i bilen till kalaset. Och vi gjorde ju sommar pom-poms efter den här beskrivingen. Men nu tog vi nog 12 stora ark till varje halva så det blev en tät och megastor boll. Och så lång ståltråd i mitten så det blir lätt att fästa ihop delarna. Japp, det var allt för idag.

livisen, det är allt dags att komma hem nu.

Tänka sig. Att det här är min lilla miniunge. Och vips så var hon åtta år och ska börja tvåan till hösten. Och tuff, stentuff stundtals. Surar och stänger dörrar jättehårt och härjar och tycker att hela världen är dum. Superdum till och med. Tusen lappar åker upp och ner på dörrarna till egna rummet om att inga småbarn har tillträde. Inga föräldrar heller för den delen. Och Veronica Maggio spelas på repeat så det dånar i öronen på oss. Och kläderna är fel och frisyren är fel och allt är absolut fel. Och jag suckar och våndas över min älskade Liv och tänker på hur ska det bli när hon blir tonåring. Hujedamej vilken pärs.

Men så drar hon iväg med bästisen till Stockholm. Hon följer med henne hem efter de har varit besök hos oss några dagar. Och hon och Ellen shoppar loss på Monki (likadana kläder såklart), går på filmpremiärer, badar vid Långholmen och hänger som bästisar gör. Och hon vill inte åka hem och försöker till och med förhandla sig till extratimmar innan det är dags för hemresa imorgon vid lunch.  - Men tolv!! Mamma! Kan jag inte ens få stanna till klockan ett?

Och här hemma är det tomt. Så in i vassen tomt. Och tyst. Åh vad vi saknar. Allihopa går vi runt här och saknar. Tre nätter och fyra dagar är ju jättelång tid.

Samtidigt, under förhandlingen tidigare ikväll om extra timmar, så blir jag alldeles varm i hjärtat. För hur fint är det inte med riktiga bästisar. Sådär när det är alldeles på riktigt. När de kan vara precis sig själva och älskar att bara vara. Men så blir jag lite sorgsen också för de här små tjejerna kan sakna varandra så in i norden. Och då känns det jättelångt mellan Katrineholm och Stockholm.

ibland bor vi i vår övernattningslägenhet i Paris.

Jag skojade bara. Men om man inte vill bo på hotell så kan man ju alltid hyra 160 finfina kvadratmeter. Och då skulle man ju lätt kunna leva familjeliv i Paris. Lite på låtsas eller inte alls på riktigt egentligen. Men håll med om att det vore väldans trevligt. Förresten så åker vi till Paris om några veckor fast då bor vi inte där typiskt nog. Men är det någon som vill tipsa lite blir vi glada. Det var tolv långa år sedan jag själv var där och nu har vi de två äldsta barnen med som är snart 7 och 8 år. Och det blir vänligt men bestämt ingen tur hit.  

Via Artilleriets blog.