kanske att överdriva.

Jag har en ny galgcrush. Fick en bunt nya (eller gamla såklart) av min lillasyster. Jag som inte ens visste själv att jag önskade mig sådana. Hur fint är det inte med sådana presenter? Superfint.

Säkert ger de många härliga sjuttisvibbar ala gillestuga. Men jag tycker bara de är tjusiga. Lite Thonet-stol över dem. Lite väl glidiga för klänningar men klämmor är bra.

Jag har så många kärlekar till galgar att det nästan är överdrivet. 

Och tillslut lyckades jag verkligen fynda sådana här. Jag hade tidigare försökt tiggt till mig likadana av min 92-åriga mormor. Men nope det gick inte för sig. Fick bara låna dem på mycket bestämd tid. Och så har jag galgar med plastband, stålgalgar, galongalgar utan nitar, teakgalgar, barngalgar... Ni hör ju själva, det är överdrivet. Fast det är ganska bra att ha ibland. Tro mig.

Och jag har inte glömt resten av frågorna. Absolut inte. Det är nog mest att jag är lite långsam av mig och att huvudet är lite fullt av en massa annat och att det var en hel hög med frågor roligt nog.

Men jag lovar. Nästa svar blir vad jag aldrig släpper in i hemmet och vilka tre saker jag inte kan leva utan. I inredningsväg då. Och om namnet Mokkasin. Och mitt värsta inredningsköp. Ses!

amsterdam.

Photography: Hotze Eisma

Hur har det kunnat gått mig förbi att man kan ladda ner en hel pdf från ett av mina absoluta favoritreportage någonsin? Jaja, jag har sagt det förut. Favoriter hit och dit. Men alltså. Det här hemmet. Makalöst.

Alldeles nyss ramlade Elle från 2007 ner framför foten på mig. Och reportaget från Linda Loenens hem plåtat av megaduktiga Hotze Eisma var det som slogs upp. Jo, det är faktiskt sant. Och det var då jag hittade den där pdf:en. Som säkert har funnits där sedan 2007 typ. Men ändå. Makalöst. Igen.

måndagstips.

Igår frågade en av mina vänner mig om ordning och reda-tips. Och gudars vad jag slängde mig med klokheter precis som om jag inte hade gjort annat någonsin. Än att ha organiserat och strukturerat. Hon blev nog lite förvånad. Och jag med. Att jag lät sådär fasligt klok alltså. Och det är klart att sådär i telefon, i klar distans från verkligheten, låter ju alla tips otroligt bra. Det är ju bara sen när man ska realisera dom det brakar lite åt fel håll. Minst sagt.

Men mina tips var självklart Unicorn, den är perfekt för alla kläder som ligger och dräller. Ni vet de där som inte borde tvättas men inte heller vikas ner i lådan igen. Bästa grejen.

Och uppsamlingslådor. Förvaringsstationer lite varstans. Alla måste ha en egen funktion, det får inte vara allt i samma liksom. Då orkar man aldrig sortera.

Och så var det krokar. Vilket det här inlägget egentligen skulle gå ut på men ibland har man tydligen svårt att hålla sig till ämnet. Krokar är perfekt för barnens viktigheter. Till sånt som alltid är försvunnet. Och sådant som alltid blir lite extra katastrofalt just i det läget.

I-poden (för att inte tala om laddaren.. megakatastrofläge), hörlurarna, nintendot(laddaren igen) ,  ficklampan, stråhatten... Det är viktigt att krokarna hamnar lite för högt för vissa små syskon. Väldigt viktigt.

Och jag och min kompis hann inte avverka situationen med viktiga papper, räkningar och sånt. Kanske för det inte finns något bra svar. Inte från mig åtminstone.

Nu låter det nästan som om jag härmed med detta inlägg kastar mig in i en ny superorganiserad vecka med värsta ordningen och redan. Kan säga att det är precis tvärtom.

Vad sägs om sammanlagt tio stycken olika, spridda aktivitetstillfällen för ungarna. I veckan alltså. Bevare mig väl och vi som dessutom saknar sådan där översiktsalmanacka. Min lilla Moleskin är mest bara snygg. Så... wish me luck att vi får den här uppstartsveckan i backen.

♥ new york.

För tio år sedan satt jag på tunnelbanan och K ringde. Jag hade precis passerat Hötorget. Han sa att ett flygplan hade kört in i World Trade Center. Precis sekunden efter tog batteriet i min telefon slut. Jag var på väg till en av mina vänner som bodde långt söder om stan. Jag satt där på tunnelbanan och tyckte det var märkligt att den gick som vanligt för mina tankar var kvar i Stockholm och alldeles i närheten av Hötorget. För det var vad jag trodde, en väldigt olycklig flygolycka vid WTC. Fast i Stockholm.

Det var först en timme senare, framför en tv-apparat jag förstod vad som hänt. Eller försökte förstå. Och det enda jag minns var att vi satt där, min kompis och jag, och stirrade på samma bilder gång på gång. Det var en av de otäckaste dagarna.

lördagkväll.

Jag och mina bilder och en massa redigering. Roligare än så blir det inte. Och fy tusan vad jag har surat över solen idag. Denna evinnerliga låga orangegula höstsol som lyser rätt in i hela huset och gör att det störtomöjligt att plåta normalt. Och jaja, jag vet att den är fin. Egentligen. Men för min del hade den gärna fått gått i moln mest hela tiden. Bästa tid för plåtning idag: kl.06.00 (och då var jag inte alldeles på hugget) och mellan 19 och 19.20.

Imorgon ställer jag klockan på fyra och sen hoppas jag på regn. Ja, så får det bli.

bilder.

Jag var tjugotvå år när utställningen Catwalk visades på  Fotografiska Museet/Moderna Museet i Stockholm. Arton år sedan, det är verkligen år och dar sedan. En hel evighet. Och det slog mig häromdagen när jag hittade en gäng fotoböcker inköpta under den tiden, en del köpta i New York, att jag var jag var helt tagen av fotografi just då. Samtidigt så hängde jag jättemycket i ett liten skrubb i en källare och framkallade och donade men sen vet i tusan vad som hände. Jag måste ha tappat bort allt på vägen någonstans. Märkligt sånt där. Varför tappar man bort det man gillar?

Utställningen Catwalk var jag tydligen så pass tagen av att jag köpte både en massa posters och fotoböcker. Och faktiskt hittade jag den där rullen med posters för ett tag sedan. Helt ovetandes om vad som fanns där i hade den tydligen följt med i alla flyttar hit och dit. Tur.

De som deltog var ett gäng grymma fotografer.

Mikael Jansson (kan inte finna någon hemsida) Denise Grünstein, Carl Bengtsson, Patrik Andersson, Ewa Marie Rundquist  och  Mattias Edwall

Det var knappt att jag mindes att Stockholm hade ett Fotografiskt museeum för sådär länge sedan. Men det låg på Moderna Musset. Frågan är bara var Moderna låg 1993, jag minns faktiskt inte.

Den högra bilden är plåtat av Mikael Jansson och den vänstra av Denise Grünstein. Illustrationen Guide to Manhattan av David Ehrenstråhle är inte alls sådär gammal och 90-tal.  Finns att köpa här.

Och så fotografiet  Girl and Badger  Det är Jenny Brandt (Dos Family) som har plåtat. Min barn var helt konfunderade i flera veckor av själva bilden.

Vad gör flickan i mörkret alldeles själv? Hon står ju på vägen? Är hon kompis med grävlingen? Sover den? Vad gör prinsessan (Nomi såklart, som är glitterfixerad) där ensam,var är hennes mamma och pappa? Tänk om det kommer en bil…

Och det är det som är det fina med fotografier. Man vill liksom bli lite konfunderad. Och påtal om det så vill jag se Helen Lewitt och utställningen Urban Lyrics , Fotografiska 23 september - 11 december.

Ha en fin fredag förresten!

tack.

Ni är sannerligen helt fantastiska. Era hälsningar och små berättelser och tankar berör mig så till den milda grad. Miljoner tack för att ni delar med er. Fint.

Och hur bra är det inte att ha en son som älskar orange. Nu såhär i heta oranga tider kan man ju alltid låna till sig en lampa eller två. Taklampan i Viggos rum sitter också lite löst vill jag lova. En äkta sjuttisvariant som hängde över köksbordet när jag var liten. Vi får väl se vad som händer.

frågor och svar.

Cecilia Areng skrev såhär Men jag som bor i dina gamla kvarter kanske, kring Mariatorget på söder, med två barn lite trångt sådär och undrar om vi ska våga ta steget att lämna stan för drömmen om gräs och eget hus är ändå sjukt inspirerad och nyfiken på hur du kände och tänkte kring jobbet och skolor och hur livet skulle bli när ni flyttade? Och Snor & Glamour såhär Som utflyttat Katrineholmare till huvudstaden så funderar jag lite på hur det känns att flytta tillbaka igen? För jag förstår att du precis som jag hade bott i Sthlm i många år? Funkar det, kan man uppskatta den lilla staden igen?

Och nu kära ni, blir det väldigt långt och väldigt personligt.

Flytten. Ja, den där flytten för fyra år sedan. Ännu ett beslut som inte var speciellt genomtänkt, det bara blev som det mest är i vårt liv.


Vi hade bott i Stockholm i väldigt många år och aldrig tänkt flytta tillbaka till Katrineholm, där både K och jag är uppvuxna. Och då menar jag verkligen aldrig. Stockholm hade varit hemma ända sedan dag ett och jag hade aldrig längtat därifrån, inte ens en gnutta någon endaste gång. Nästan gått runt och fånigt älskat stadslivet, dag ut och dag in. Det var hemma kort och gott.


När Liv och Viggo föddes var det ingen skillnad. Det är klart att vi kunde sura över sunkiga parklekar eller proppfulla bussar men livet i stan var enkelt och bra. När vi hörde de som resonerade om att nu var de minsann klara med stan, nu var det dags att flytta ut eller till staden de var uppvuxna i, förstod vi ingenting.


Vaddå klara med? Hur kunde man bara bli klar med något som var ens hem. Där man lever och har sin vardag och fyller den med sådant man gillar. Det innebar ju inte teater varje dag, klubb varje natt, restaurang varje middag. Där var ju vardag som var som helst. Där vi hade bott största delen av vårt vuxna liv och där allt hade hänt liksom. Nu var det en vardag med två små kids. Och för oss var den alldeles perfekt.


Vi sålde vår favoritlägenhet på Heleneborgsgatan när Viggo var någon månad och flyttade till en trea vid Vitabergsparken mest bara för att få ett rum extra. Vi tyckte att vi flyttat till en annan del av världen, fast vi bara var på en annan del av Söder. Så fastän vi tokrenoverade hela alltet och trean egentligen var perfekt för vår lilla familj så började vi nästan direkt fundera på flytt. Först för att vi inte trivdes på östra söder. Men sen kom någon märklig känsla krypande (mest jag) av någon slags nu-har-vi-fått-barn-och-borde-bo-i-hus-kris. För helt plötsligt gled vi in på husletarsvängen.


Kanske blev vi lite påverkade av alla som flyttade ut, att vi kanske också borde. Kanske var det lite skönt med villaliv trots allt och kanske var det lite dumt med stadsdjungel. Fast vi gillade ju stan och var det inte lite skönt med stan ändå. Och sådär höll vi på. Det var lite från dag till dag, varannan vecka.


Vi tittade på större lägenheter på västra söder. Och vi tittade på urvackra hus, hus med glasverandor, hus med sjöutsikt och gamla äppelträdgårdar. Och vi tittade på radonstinna hus, hus bredvid motorvägen, mögliga hus, hus som var fulla med kompromisser. Allt från Bromma till Nacka. Och alla, precis alla hus blev tokdyra. Såklart. Och lägenheterna med. Såklart.


Jag tror vi höll på sådär i ett år eller något. Intensivt och galet och frustrerande (igen, med tanke på att det varit samma visa alldeles nyligen, innan trean). Varenda söndag. Sen kom vi i alla fall till någon slags insikt. Det var ju i lägenhet vi skulle bo. Absolut. Strunt samma för gräsmattor och äppelträd och vackra glasverandor och sjöutsikter. Vi gillade ju stan. Klart slut. Punkt för alltid. Men vi ville bestämt tillbaka till västra Söder. Så vårt söndagsnöje fokuserades på större lägenheter eller nästan lika stora som den vi hade (priserna, åh dessa jädrans priser gjorde ju mest att vi inte hade möjlighet till något jättestort) från Mariatorget till Hornstull.


Sen hände det då. Det som gjorde att allt vårt förnuft for åt pipsvängen. Tvillingar i magen. Gudars. Inte kunde vi bo i en fyra då?! Och för allt i världen inte i en trea på 90 kvadrat som vi gjorde. Det var ju solklart att vi var tvungna att ha hus. Allt annat var otänkbart. Kalla det hormonstinnt beslut, kalla det kris, kalla det absolut-kaos-hjärnan beslut. Kalla det vad som helst utom särskilt genomtänkt. Det är såklart att vi kunde ha huserat på de där 90 kvadraten trots att vi blev sex i familjen. Men i vecka 35 av en tvllinggraviditet och två små minimänniskor som röjde järnet så var inga tankar glasklara. Jag hamnade i någon fånig känsla (den här gången var den så stark så jag var övertygad om att den var sann) typ så-här-måste-det-nog-vara-nu-när-vi-snart- har-fyra-barn. Herregud, fyra barn! Och jag som knappt trott att vi skulle ha ett. Storfamilj. Storkök. Yta. Groventré. Tvättstuga. Garderober. Trädgård. Lekstuga. Egna gungor. Inget dubbelvagn i hissen problem, igen. Inga kompromisser mer. Aldrig någonsin mer. Inte nu, när vi skulle få fyra barn. Oj igen, fyra barn! Hur skulle det gå?!


Men så tittade vi ändå på en dyr fyra vid Hornstull. Och det var ta mig tusan nådastöten. Droppen liksom. På visningen lade en person ett bud på 1,5 mille upp. Direkt där i lägenheten, innan ens budgivningen var startat. Och mäklaren stod där och hummade och flinade precis som om han visste att han hade att göra med ett gäng marionetter som han kunde styra och ställa som han ville med. Lägenheten var 100 kvm. Vi skulle få in en dubbelvagn i hissen men då var det just bara en dubbelvagn och barnen som låg i. Resten, jag och K och de andra två skulle inte rymmas. Köket var femkantigt med en glugg till fönster, utsikten från två fönster var en vägg på armlängds avstånd, gården var asfalt och balkongen var pyttig. Och det var ett renoveringsobjekt som stank av år av cigarettrök. Priset slutade på 6,7 miljoner.


Precis samtidigt sa min syster att det jättestora huset i Katrineholm var till salu, till priset av mindre än hälften vad lägenheten vid Hornstull såldes för. Så min man susade ner och kollade, jag var inte ens med (supergravid ) och sen köpte vi. Och vi tänkte inte alls, inte överhuvudtaget. Det enda vi tänkte var att vi testar.


Och nu är jag superärlig och utan omskrivningar. Jag ångrar mig så in i vassen. Vad gjorde vi liksom, vi skulle ju inte, hade aldrig tänkt.


Men vi flyttade. Nomi och Charlie var nästan två månader. Jag grinade hela vägen från Stockholm till Katrineholm och det enda vi kände var att nu flyttar vi bort. Alla som fanns i Katrineholm sa – Ahhhhåhhhh, ni har flyttat hem igen! Och det enda vi kände var precis tvärtom. Vi har ju flyttat bort, alldeles fullkomligt långt bort. Långt bort från det som var hemma. Och den kvällen när vi svängde in här vid vårt stora vackra hus kändes det som om Stockholm var tusentals mil ifrån oss. Att det var på andra sidan jordklotet. Och det allra värsta var att under dagarna som följde och månaderna som passerade så blev inte den känslan bättre.
Men kanske tänkte vi att det blir bättre med tiden. Kanske tänkte vi att vi vänjer oss.


Och vi satte igång att renovera vårt ett hus till ett fantastiskt hem utan kompromisser och vi smackar på med allt vad som hör husliv till. Mest bara för att vi kan.

Mina föräldrar dyker upp här och där och fixar och donar som de allra bästa vardagshjältarna. Och framför allt är alldeles nära sina barnbarn och ger dem sitt egna och ovärderliga perspektiv på tillvaron. De hoppar in bara för att säga hej med en nybakad limpa, hemmagjord äppelkräm eller målar en dörr eller spikar en trall. Mina systrar och deras familjer och små gäng av barn bor på samma gata och hela kusingänget är nio barn mellan 3 till 12 år. Det är fint, såklart superfint att ha dem alla så nära.

Och våra fantastiska vänner de flänger och far och tycker att Katrineholm är alldeles jättenära. Och då gör vi absolut inget annat än lagar godaste maten och dricker vin och pratar och pratar. Om ditten och datten och livet och allt. För det finns liksom annat att göra. Och barnen de hänger och leker för fullt och bara är. För det finns liksom inget annat att göra.


Och det här huset ska vara fullt med en massa människor, det är liksom gjort för det. Det är gjort för stora fester och en massa nattgäster, det är som gjort för megastora pepparkaksbak och korvgrillningar i trädgården och poolpartyn och stora barnkalas. Det finns inget som heter att vi får inte plats eller att det är inte möjligt. I huset är allt möjligt. Och det är dessutom enkelt och aldrig något krångel.

Barnen springer själva över trädgårdarna till sina kompisar, de tar cyklarna och susar själva nedför gatan. De växer i sina små liv med en stor dos av självständighet och frihet utan att mamma eller pappa behöver vara alldeles nära alltjämt.

Och barnen, de testar för fulla muggar vad de gillar här i livet. De provar på allt man kan tänka sig. Tillsammans med fantastiska och superproffsiga eldsjälar inom varje område. Jag är lyrisk över barnkörerna, fiolspelningen, bildklasserna, dansgrupperna, teaterskolan, fotboll och gymnastik. Här finns ett engagemang utan dess like, det kostar ett pyttesumma jämfört med Stockholm och det allra bästa, det finns plats. Det är inte år av väntetider och köer.


Och vi har Stockholm nära. Femtio minuter med X2000 så är vi mitt i stan och hos alla våra kära vänner.


Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig.  Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.

och snart är det jul.

Påtal om mani. Jag är egentligen likadan. Det är väl det där med äpplet faller inte långt från trädet. Fast det är bara i vissa fall. Om det handlar om att rycka fyrahundra maskrosor från grusplanen och sånt, då infaller inte manin. Då surar jag som en liten unge och kan knappt förmå mig att rycka en och framstår i sådana fall som helt oeffektiv. Det är då jag delar ut mutor till höger och vänster. Om ni plockar härifrån och hit så blir det 20 kronor och därifrån och dit 15 kronor.

 
Men när det handlar om sådant som att vika askar eller göra pappersbollar så finns det ingen hejd. Det är då jag drabbas av fullkomlig mani. Och det är banne mig som terapi. Det är nästan så jag drömmer om att ha det som jobb. Ask-vikare på heltid. Ask-vikare och förmodligen urfattig. Men säkert välmående, med tanke på det terapeutiskta.
 
Nåväl, jag hittade i alla fall ett gäng med askar som jag vek för en tid sedan. Och jag blev ganska glad för alla mina snyggpapper är slut. Och då kändes det fint att åtminstone ha askarna kvar.

Och om ni nu får julkänslor så beror det på att jag vek dem till det här och det här. Så i och med det ger jag er årets första julinspiration. Tack för den va?

Och en väldigt viktig sak för att det ska bli riktigt stiligt. Botten. Glöm för allt i världen inte botten.

snart kommer fler svar.

Jag vill egentligen inget annat just nu än att sitta här med regnet smattrande mot fönstret och svara på era fina frågor. Men de grusiga ögonen går i kors och tankarna ska vi inte tala om.

Och nästa fråga är minsann inte att leka med. Den handlar om hur vi tänkte och kände när vi lämnade Stockholm för den lilla småstaden på landet...

Ses imorgon!

imorgon är en ny dag.

Imorse förstod jag Livs grej med att ha olika skosnören. Det är helt enkelt möjligt att ha det. Det är möjligt att inte välja.

Men däremot kan man inte gå till skolan med fyra olika tröjor. Eller tre par olika leggings, eller fyra olika jackor. Samtidigt, i en och samma outfit. Det är i allra högsta grad omöjligt. Och om man nu måste välja och det verkligen inte går, så finns det bara en utgång. Kris, fullständig Nu brakar hela livet samma kris.

Ja, hej kära måndagsmorgon och ny vecka. Imorgon är en ny dag och absolut nya möjligheter. Till en fridfull start på dagen.

brown is the new black.

Eller trä åtminstone. Vad gör man när man inser att soffan man lämnade in hos lackeraren inte borde vara svart? Inte egentligen, om man nu fick lov att tänka efter lite. När man dessutom har den där tänkaefterstunden precis när man hämtat soffan från lackeraren blir det ju ännu lite mer onödigt. Lite typiskt sådär.

Men då är det ju väldigt turligt att man råkar ha en lillasyster som fyndat en likadan soffa på loppis. Och som väldigt gärna vill ha en svart fast lackeraren väldigt turligt(så här i efterhand) inte hade tid. Och att han inte ens hade tid över när jag ville måla den vit, kan man ju tycka var ännu mer tur. För sen tyckte jag den var perfekt som den var.

Och tillsammans med den guldgula lampan blev det hela minsann ett strå vassare. Och eftersom lampan kom från östermalm (enligt loppischefen) så känns hela köket numera som det har fått en touch av extra flott elegans. Tjusigt värre liksom.

Särskilt eftersom lampan gick loss på hela fyrtio kronor. Ojojoj, så tjusigt. Nästintill lite vräkigt överdåd.

bestyr.

Pärlor, pärlplattor och varsin IpodNano. Allt man behöver en söndagmorgon. Om man frågar Liv och Viggo åtminstone. Och dessutom siktet inställt på ännu ett intressant projekt. En målmedveten mani som man inte kan kalla annat än lite beundransvärd.

- Vi ska göra Ilomilosar till alla klasskompisar och alla vi känner och så ska vi hamna i Guinness Rekordbok också.

När solen blev starkare bytte de ställe. Och Ipodsarna till vanliga stereon. Tyvärr. Och som vanligt dånade en viss Veronica ur högtalarna. Liv kan varenda låt (plus alla från Och vinnaren är). Varje litet ord, varje liten nyans, varenda hummande och varenda mmmm...mm... 

- men, när du strippar och klär av dig är det samma grej...mmmm.mm. 

Sådärja.

variant.

Den fick stanna kvar efter fotograferingen idag. Ljusslingan som blev en ihopsnurrad klump och hör och häpna inte är från Granit. Men frågan är var den är köpt, den är rätt gammal. Kanske var det från Konstsmide, kanske inte. Men det är nog ändå samma sak när allt kommer omkring. Fast vi brukar mer köra cirkusstajlen i trädgården eller på kalas.

ett himla kul jobb.

- Tyckte du inte att det var skönt när det var ordning och städat? frågade K nyss.

Jovisst, det är alldeles förbaskat ljuvligt att vakna i ett nystädat hus och gå runt där och känna sig alldeles lyx-nöjd över att det inte syns en enda klädtrasa eller enda låtsatshund eller ens en endaste liten legobit. Joo och jag slängde visst mig ur mig att tänk om det alltid kunde vara lite på det viset. Men vad sjutton man är ju bara människa och jag jobbar faktiskt.

Affär, affär, affär i huvudet.

happy weekend!

stilfullt och lite formex.

"Så samla minnen. Förvara vackraste sakerna. Presentera tankar. Klottra ner drömmarna och göm små skatter i böcker, lådor, mappar, album och pärmar.Låt dem vara med länge. Kanske först vara en sak och sedan bli en annan.Det håller de för."

Det räcker med de orden hos nya Papp Limited för att jag ska falla pladask. Fint fomulerat av Emma Berg för något så älskvärt som vackra pappersprodukter. Företaget, som Camilla Sokoleski och Fia Palmgren står bakom, är alldeles nytt och visas just nu på Formex. Sortimentet består av böcker, lådor, pärmar och fotoalbum. Och det är så fint att man vill liksom bara stryka med handen för att känna att det är liksom på riktigt. Ingen massproducerat som saknar själ och känsla. Mönsterna är formgivna av Sissi Edholm och Lisa Ullenius. Tidlöst i mjuka färger och skönt att se på.

Och det är nog också här jag fastnar i årets Formex. Vid småskaligheten och det som känns på riktigt. Långt bort från alla jättemontrar med högar av saker som bara skriker konsumera mera och mera och mera. Och alla tusentals människor som lägger order efter order utan någon som helst eftertanke eller reflektion. Det är åtminstone så det känns. Jag förundras och förfasas lite över denna hysteri. Möjligen lite paradoxalt för att själv äga en affär.

Men där finns även de andra, trots att de inte är så många. De som står för småskalighet och kvalitet. De som har ett rakt igenom genuint förhållningssätt till produkten de skapar. Där tanken och engagemanget finns för att sakerna ska hålla, kunna åldras och kunna stanna. Där man har insikten och närheten till själva produktionen och tillverkningsprocessen.  Viljan finns att skapa med en dos av förnuft och känsla för att det faktiskt finns en värld att ta hand om. Och som Papp Limited skriver på sin hemsida "En kärlek till papper. Och en kärlek till det traditionella hantverket bokbinderi." Det är nog just det som saknas hos många andra företag idag. Lite enkel kärlek till vad man sysslar med.

Så vad mer tycker jag då är värt att spana in på årets Formex. Temautställningen som heter Rum Ram Rim och Reson tycker jag är sevärd för den sköna känslan.  Där fastnar jag främst vi underbara vintagemöbler från Dusty Deco och urvackra keramiken från Kajsa Cramer.

Iris Hantverks monter känns helt rätt i tiden. Cia Wedin har gjort  en stilren och ursnygg monter. Tillsammans med det gedigna hantverket ger den mig en direkt en känsla av nutid. Det är såhär det ska vara liksom. Produkter som är tillverkade med kvalitè och tradition som passar väl och självklart ihop med vår tids moderna hem och miljö.

Rie Elise Larsen för en färgglad monter med söta pappersprodukter. Tillsammans med indiska kvinnor har man låtit tillverka handgjorda signerade boxar. En del av vinsten går direkt tillbaka till kvinnorna som tillverkat boxen.

AfroArt alltid fint. Fastnade speciellt för dessa fantastiska halsband och armband tillverkade av en nöt fast kändes som ädelstenar.

Och en liten ekologisk radio i trä. Så fint och så bra.

drömmen om ett eget garage.

 

 

I senaste numret av Elle Interiör finns ett superfint reportage från ett hem som jag spanat in tidigare.  Ett gammalt garage i Paris som är omgjort till bostad och helt enkelt är fantastiskt. Och ett är säkert, sitter man ändå på ett garage kan det lika gärna se ut på det här viset. Eller lika gärna kanske är att hoppas för mycket.Väldigt gärna menar jag.

Bilderna i Elle är tagna av samma fotgraf fast med andra schyssta vinklar. Spantips!

Photography: Morten Holtum via French By Design

Hemmet tillhör en av mina favoritillustratörer och formgivare Zoé de Las Cases. Hon gör så bedårande små saker, ni måste bara kika på hennes sida. Man ser hennes bilder då och då i min favorittidning och är dessutom en av formgivarna bakom mitt glassigaste pysselmärke. Lite lycka sådär.

fler frågor och svar.

 

Godmorgon! Här kommer lite mer personligt...

MELLAN STICKAN OCH LINNÈ frågade Hur gammal är du?

Fyrtio om en månad. Exakt på dagen idag faktiskt.

Vad har du för utbildning?

Jag har alltså frisörutbildning från gymnasiet plus en massa andra utbildningar som hör ihop med frisörtiden. När jag tröttnade på att klippa hår hade jag tusen saker jag ville utbilda mig till. Så jag läste till en massa ämnen på Komvux. När jag gick frisörskolan så hade man bara engelska och svenska, det har ändrats nu, så jag satte igång med allt som jag tyckte jag hade missat. Matte, historia, naturvetenskap, samhällskunskap och en massa annat. Det var en rätt så märklig företeelse att plugga på Komvux men väldigt kul. Sen kom det ju liksom en drös av barn och jag kom av mig i pluggplanerna. Så det är allt. So far.
 

Hur startade mokkasin?

Vi flyttade till Katrineholm väldigt hastigt och lustigt. Jag saknade en sådan typ av affär i den här staden så tänkte att jag kunde väl öppna en själv. Tänkte väl som vanligt inte efter sådär jättemycket utan det kändes bra och kul och det räckte för stunden.

Var hämtar du din inspiration främst?

Det är nog helt enkelt från det allra mesta. Jag kan hitta inspiration i allt från en sunkig loppis bland halvtrasiga prylar till ett superstylat Anthropologie i NY. Jag har nog ögonen ganska så vidöppna alltjämt, fastnar i sådant som andra oftast tycker är alldeles ointressant. 

Sen så älskar jag städer. Paradoxalt nog för att ha flyttat till landet.  Men att bara promenera planlöst och bara glo högt och lågt är en av mina favoritsysslor. Jag tänker superbra just då.

Och människor såklart. Alla som vågar vara sig själva och gå sin egen väg. Och som är snälla. Min familj och mina vänner och en massa andra fina, öväntade bekantskaper som bara kommer i min väg. De inspirerar mig alla på sitt eget speciella vis.

STIL INREDNING & DESIGN frågade Jag tycker det är så kul att höra om drömmar och om hur företag kom till. Så min fråga är hur kom Mokkasin till från början?

Det var nog mest lite av en slump. Helt oromantiskt och ospännande. Jag är nog så i det mesta, det bara blir. Saknade helt enkelt något i staden vi hade flyttat till. Så funderade lite raskt, frågade en bekant om hon ville haka på. Det ville hon fast bara i två månader så det var ju en intressant vänding. Fast det är en helt annan story.

HELENA - HELLYS JUL frågade Jag som är ny bloggare undrar hur du hinner

1. hitta inspiration

2. hinna skriva

3. sköta arbete

4. sköta/umgås med familj

5. Sprida blogg

... på dygnets 24 timmar?


Ja, det är helgalet. Jag vet inte riktigt om jag hinner. Egentligen. Men jag städar inte så ihärdigt ;) Och sen sover jag inte så värst mycket. Och så jobbar jag ganska så mycket på kvällar och nätter när resten av familjen sover. Bra eller dåligt upplägg kan ju diskuteras fast det funkar oftast ganska bra. Fast ibland funkar det överhuvudtaget inte alls och då är livet en enda stor megaröra. Det är just då man måste stanna upp och tänka att det kommer bättre dagar för det gör det ju. Alltid.

Japp, det var dagens svar...
Nu susar jag upp till Formex en sväng. Säg hej om du ser mig!