07 september 2011

frågor och svar.


Cecilia Areng skrev såhär Men jag som bor i dina gamla kvarter kanske, kring Mariatorget på söder, med två barn lite trångt sådär och undrar om vi ska våga ta steget att lämna stan för drömmen om gräs och eget hus är ändå sjukt inspirerad och nyfiken på hur du kände och tänkte kring jobbet och skolor och hur livet skulle bli när ni flyttade? Och Snor & Glamour såhär Som utflyttat Katrineholmare till huvudstaden så funderar jag lite på hur det känns att flytta tillbaka igen? För jag förstår att du precis som jag hade bott i Sthlm i många år? Funkar det, kan man uppskatta den lilla staden igen?


Och nu kära ni, blir det väldigt långt och väldigt personligt.
Flytten. Ja, den där flytten för fyra år sedan. Ännu ett beslut som inte var speciellt genomtänkt, det bara blev som det mest är i vårt liv.


Vi hade bott i Stockholm i väldigt många år och aldrig tänkt flytta tillbaka till Katrineholm, där både K och jag är uppvuxna. Och då menar jag verkligen aldrig. Stockholm hade varit hemma ända sedan dag ett och jag hade aldrig längtat därifrån, inte ens en gnutta någon endaste gång. Nästan gått runt och fånigt älskat stadslivet, dag ut och dag in. Det var hemma kort och gott.


När Liv och Viggo föddes var det ingen skillnad. Det är klart att vi kunde sura över sunkiga parklekar eller proppfulla bussar men livet i stan var enkelt och bra. När vi hörde de som resonerade om att nu var de minsann klara med stan, nu var det dags att flytta ut eller till staden de var uppvuxna i, förstod vi ingenting.


Vaddå klara med? Hur kunde man bara bli klar med något som var ens hem. Där man lever och har sin vardag och fyller den med sådant man gillar. Det innebar ju inte teater varje dag, klubb varje natt, restaurang varje middag. Där var ju vardag som var som helst. Där vi hade bott största delen av vårt vuxna liv och där allt hade hänt liksom. Nu var det en vardag med två små kids. Och för oss var den alldeles perfekt.


Vi sålde vår favoritlägenhet på Heleneborgsgatan när Viggo var någon månad och flyttade till en trea vid Vitabergsparken mest bara för att få ett rum extra. Vi tyckte att vi flyttat till en annan del av världen, fast vi bara var på en annan del av Söder. Så fastän vi tokrenoverade hela alltet och trean egentligen var perfekt för vår lilla familj så började vi nästan direkt fundera på flytt. Först för att vi inte trivdes på östra söder. Men sen kom någon märklig känsla krypande (mest jag) av någon slags nu-har-vi-fått-barn-och-borde-bo-i-hus-kris. För helt plötsligt gled vi in på husletarsvängen.


Kanske blev vi lite påverkade av alla som flyttade ut, att vi kanske också borde. Kanske var det lite skönt med villaliv trots allt och kanske var det lite dumt med stadsdjungel. Fast vi gillade ju stan och var det inte lite skönt med stan ändå. Och sådär höll vi på. Det var lite från dag till dag, varannan vecka.


Vi tittade på större lägenheter på västra söder. Och vi tittade på urvackra hus, hus med glasverandor, hus med sjöutsikt och gamla äppelträdgårdar. Och vi tittade på radonstinna hus, hus bredvid motorvägen, mögliga hus, hus som var fulla med kompromisser. Allt från Bromma till Nacka. Och alla, precis alla hus blev tokdyra. Såklart. Och lägenheterna med. Såklart.


Jag tror vi höll på sådär i ett år eller något. Intensivt och galet och frustrerande (igen, med tanke på att det varit samma visa alldeles nyligen, innan trean). Varenda söndag. Sen kom vi i alla fall till någon slags insikt. Det var ju i lägenhet vi skulle bo. Absolut. Strunt samma för gräsmattor och äppelträd och vackra glasverandor och sjöutsikter. Vi gillade ju stan. Klart slut. Punkt för alltid. Men vi ville bestämt tillbaka till västra Söder. Så vårt söndagsnöje fokuserades på större lägenheter eller nästan lika stora som den vi hade (priserna, åh dessa jädrans priser gjorde ju mest att vi inte hade möjlighet till något jättestort) från Mariatorget till Hornstull.


Sen hände det då. Det som gjorde att allt vårt förnuft for åt pipsvängen. Tvillingar i magen. Gudars. Inte kunde vi bo i en fyra då?! Och för allt i världen inte i en trea på 90 kvadrat som vi gjorde. Det var ju solklart att vi var tvungna att ha hus. Allt annat var otänkbart. Kalla det hormonstinnt beslut, kalla det kris, kalla det absolut-kaos-hjärnan beslut. Kalla det vad som helst utom särskilt genomtänkt. Det är såklart att vi kunde ha huserat på de där 90 kvadraten trots att vi blev sex i familjen. Men i vecka 35 av en tvllinggraviditet och två små minimänniskor som röjde järnet så var inga tankar glasklara. Jag hamnade i någon fånig känsla (den här gången var den så stark så jag var övertygad om att den var sann) typ så-här-måste-det-nog-vara-nu-när-vi-snart- har-fyra-barn. Herregud, fyra barn! Och jag som knappt trott att vi skulle ha ett. Storfamilj. Storkök. Yta. Groventré. Tvättstuga. Garderober. Trädgård. Lekstuga. Egna gungor. Inget dubbelvagn i hissen problem, igen. Inga kompromisser mer. Aldrig någonsin mer. Inte nu, när vi skulle få fyra barn. Oj igen, fyra barn! Hur skulle det gå?!


Men så tittade vi ändå på en dyr fyra vid Hornstull. Och det var ta mig tusan nådastöten. Droppen liksom. På visningen lade en person ett bud på 1,5 mille upp. Direkt där i lägenheten, innan ens budgivningen var startat. Och mäklaren stod där och hummade och flinade precis som om han visste att han hade att göra med ett gäng marionetter som han kunde styra och ställa som han ville med. Lägenheten var 100 kvm. Vi skulle få in en dubbelvagn i hissen men då var det just bara en dubbelvagn och barnen som låg i. Resten, jag och K och de andra två skulle inte rymmas. Köket var femkantigt med en glugg till fönster, utsikten från två fönster var en vägg på armlängds avstånd, gården var asfalt och balkongen var pyttig. Och det var ett renoveringsobjekt som stank av år av cigarettrök. Priset slutade på 6,7 miljoner.


Precis samtidigt sa min syster att det jättestora huset i Katrineholm var till salu, till priset av mindre än hälften vad lägenheten vid Hornstull såldes för. Så min man susade ner och kollade, jag var inte ens med (supergravid ) och sen köpte vi. Och vi tänkte inte alls, inte överhuvudtaget. Det enda vi tänkte var att vi testar.


Och nu är jag superärlig och utan omskrivningar. Jag ångrar mig så in i vassen. Vad gjorde vi liksom, vi skulle ju inte, hade aldrig tänkt.


Men vi flyttade. Nomi och Charlie var nästan två månader. Jag grinade hela vägen från Stockholm till Katrineholm och det enda vi kände var att nu flyttar vi bort. Alla som fanns i Katrineholm sa – Ahhhhåhhhh, ni har flyttat hem igen! Och det enda vi kände var precis tvärtom. Vi har ju flyttat bort, alldeles fullkomligt långt bort. Långt bort från det som var hemma. Och den kvällen när vi svängde in här vid vårt stora vackra hus kändes det som om Stockholm var tusentals mil ifrån oss. Att det var på andra sidan jordklotet. Och det allra värsta var att under dagarna som följde och månaderna som passerade så blev inte den känslan bättre.
Men kanske tänkte vi att det blir bättre med tiden. Kanske tänkte vi att vi vänjer oss.


Och vi satte igång att renovera vårt ett hus till ett fantastiskt hem utan kompromisser och vi smackar på med allt vad som hör husliv till. Mest bara för att vi kan.

Mina föräldrar dyker upp här och där och fixar och donar som de allra bästa vardagshjältarna. Och framför allt är alldeles nära sina barnbarn och ger dem sitt egna och ovärderliga perspektiv på tillvaron. De hoppar in bara för att säga hej med en nybakad limpa, hemmagjord äppelkräm eller målar en dörr eller spikar en trall. Mina systrar och deras familjer och små gäng av barn bor på samma gata och hela kusingänget är nio barn mellan 3 till 12 år. Det är fint, såklart superfint att ha dem alla så nära.

Och våra fantastiska vänner de flänger och far och tycker att Katrineholm är alldeles jättenära. Och då gör vi absolut inget annat än lagar godaste maten och dricker vin och pratar och pratar. Om ditten och datten och livet och allt. För det finns liksom annat att göra. Och barnen de hänger och leker för fullt och bara är. För det finns liksom inget annat att göra.


Och det här huset ska vara fullt med en massa människor, det är liksom gjort för det. Det är gjort för stora fester och en massa nattgäster, det är som gjort för megastora pepparkaksbak och korvgrillningar i trädgården och poolpartyn och stora barnkalas. Det finns inget som heter att vi får inte plats eller att det är inte möjligt. I huset är allt möjligt. Och det är dessutom enkelt och aldrig något krångel.

Barnen springer själva över trädgårdarna till sina kompisar, de tar cyklarna och susar själva nedför gatan. De växer i sina små liv med en stor dos av självständighet och frihet utan att mamma eller pappa behöver vara alldeles nära alltjämt.

Och barnen, de testar för fulla muggar vad de gillar här i livet. De provar på allt man kan tänka sig. Tillsammans med fantastiska och superproffsiga eldsjälar inom varje område. Jag är lyrisk över barnkörerna, fiolspelningen, bildklasserna, dansgrupperna, teaterskolan, fotboll och gymnastik. Här finns ett engagemang utan dess like, det kostar ett pyttesumma jämfört med Stockholm och det allra bästa, det finns plats. Det är inte år av väntetider och köer.


Och vi har Stockholm nära. Femtio minuter med X2000 så är vi mitt i stan och hos alla våra kära vänner.


Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig.  Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.

45 kommentarer:

  1. Your kids are so cute.

    I used the translator and understood a bit of the problem.

    ♥ ♥ ♥
    Franka

    SvaraRadera
  2. Åhhh, jag känner igen mig så väl i det där med att vi bor så perfekt och idylliskt, men att jag sitter och tänker förbjudna tankar som att, det skulle vara skönt att flytta någon annanstans. Mycket för att orten är för liten för de blivande tonåringarna som får andra behov, jag har inga som helst gröna fingrar för den trädgården som vi har, vi kommer aldrig orka rusta klart osv. osv...

    Men det är sånt jag inte vågar yppa högt, då vi bor i min mans släktgård och vem skulle ta över det om inte vi bor kvar?

    Jag gillar ju vårt hem också förstås, så det är lite dubbla känslor kring det hela.

    Tack för att du delar med dig.

    Kram Elvira

    SvaraRadera
  3. Wow, jag nästan kände känslan genom bokstäverna du nyss skrivit... Jag älskar det härliga stora huset men längtar lika mkt till det nära i en citylägenhet. Var sak har sin tid och besluten är alltid ens egna. Vem vet vad som händer om 5 eller 10 år, vart i livet man är då ? Tack för en härligt öppen och ärlig text. Kram ! Petra

    SvaraRadera
  4. Vilket fint och ärligt svar! Och svårare blir det för mig som bor i Stockholm som jag älskar men ändå funderar på att flytta här i från, men tänker att jag kanske ångrar mig. Så himla svårt att veta!

    Kram Elina

    SvaraRadera
  5. Fint skrivet! Det är ingen lätt grej det där. Kan inte själv bestämma mig hur jag vill ha det...

    SvaraRadera
  6. Vad fint skrivet.

    Och jag, som är född och bor i Stockholm, önskar ibland att vi också hade en härlig stad dit vi kunde återvända, för att komma undan snurret, oljudet, dyra villor, stressen med vår lilla tjej. Men det är här vi har föräldrar, syskon och kusiner och med barn blir närheten till familj och vänner så viktig känner jag, sammanhanget och ramverket så att säga.

    Jag tycker det låter som om att ni har gjort ett strålande val, och det som du skriver om engagemanget är ljuv musik i mina öron.

    Tack för en fin blogg, du har ett sånt öga för arrangemang av bilder och färger att det är helt fantastiskt!

    Kram
    Maria

    SvaraRadera
  7. Snacka om att du skriver så att det känns ända in i hjärtat. Alltid lika kul att läsa din blogg, du får en att känna det du skriver, det blir så mycket mer än bara ord.
    Man kan inte jämföra Katrineholm med Stockholm, det är verkligen småstad/storstad.
    Men vet du, Stockholm finns kvar, kanske väljer ni att flytta dit igen så småningom, eller så finns möjligheten att dra flyttlasset när barnen är större, då de har flyttat hemifrån och kanske har bildat egna familjer, visst kan det kännas som att det är lång tid dit, men tiden går fort.
    Önskar er all lycka och fortsätt med din blogg!
    Kram Katarina

    SvaraRadera
  8. Så fint och tänkvärt skrivet.
    Jag bor bra i ett tjusigt hus, men vi hyr bara och jag längtar till något eget. Vi har en sommarstuga i Mälarskärgården och vi kan inte bestämma oss för om vi ska flytta närmare den eller inte. Sedan vill jag gärna bo i ett hus men vi vet inte om vi vill/orkar med det ansvar som blir med både hus och stuga. Svåra val är det, och jobbigt när det inte blir rätt...
    Kul att du bor i Katrineholm, min mormor och morbror med familj bor där!

    SvaraRadera
  9. Oj och rackarns så rörd jag blir. Det är så välskrivet, så direkt-från-hjärtat-ärligt att man nästan kan ta på dina tankar och se ert liv framför ens egna ögon.

    Och jag tänker att ni förmodligen, någongång, kommer att komma hem igen. Med tanke på hur fint ni gjort ert hus, hur uppmärksammat det blivit genom din superblogg och snart i den glassiga inredningspressen, kan man ju också hoppas att ni den dagen får så mycket för det att ni kan välja och vraka ur Stockholms godispåse... Söder eller vart det då kan vara.

    Härmed utser jag ditt inlägg till dagens... nä, veckans... eller förmodligen årets finaste inlägg i bloggvärlden... ever!!

    Kram.
    Lina

    SvaraRadera
  10. Man blir berörd långt inne i hjärteroten av att läsa dina ord. Det är så där ta på pulsen personligt, men ändå allmängiltigt så att man själv börjar fundera över de val som man gjort på vägen. Strongt att dela detta. Kram W

    SvaraRadera
  11. Tycker du är lite hård som kallar dig gnällig och otacksam - känner man så så känner man så.... Ärligt och uppriktigt javisst men gnälligt -knappast. Mycket här i livet är värt att prova och man måste våga prova och inte bara sitta där och vänta medan chanserna går förbi en, men man måste också våga utvärdera och se på både det bra och det dåliga. Alla val har bra och dåliga sidor så klart.
    Goaste kramen till dig!
    Cecilia

    SvaraRadera
  12. Det är så himla modigt och fint och rätt och bra att du skriver sanningen. Wow. Synd bara att sanningen är på det viset. Vill lämna kloka ord men det blir nog inget sånt. En klapp på axeln eller en kram blir det i alla fall.

    SvaraRadera
  13. Men åh Sofia, så ärligt och fint och hjärtknipande! Jag förstår precis precis, tack fina för ditt ärliga svar! Kärlek!

    Frida, Snor & Glamour

    SvaraRadera
  14. vilket inlägg! ärligt och tänkvärt och innerligt. du skriver så bra och inspirerar mig himla mycket. man behöver ju inte tänka att saker är för evigt heller, det är det som är så bra med det här livet. man kan ändra sig och sen ändra sig igen:) och ni är i alla fall två om det.

    ps. ändra gärna till min nya adress på ELLE i din länklista när du har tid så blir jag glad:)

    SvaraRadera
  15. Vad härligt att du delar med dig av din resa. Du skriver så fint.
    Vi bor fem i en trea på 68 kvadrat i centrala Göteborg. Fördelen med vår stadsdel är dock att den binds samman av gröna stråk och på så sätt kan barnen röra sig ute relativt fritt...
    Men det finns något slag dåligt samvete någonstans. "Borde ni inte skaffa hus nu när ni har tre barn..." Vårt alibi är sommarstugan inom pendlingsavstånd, än så länge håller det.

    SvaraRadera
  16. Jag tror aldrog jag läste ett så långt blogginlägg utan att ta en paus eller göra något annat. Men du trollbinder för tusan. Jag fällde till och med en liten tår (jag gör det väldigt lätt, typ varje dag till idol-lätt)
    Och jag känner igen mig, fast jag har 20 minuter till stan och fortfarande bor i Stockholms kommun. Fast inte varje dag, men varje vinter. Då vill jag absolut inte bo i hus.
    och du, please tell. Varför ska jag köpa en 5D istället? Tro mig, jag har kollat på den med. Fullformat och sådär, men jag förstår nog inte alla fördelar.

    SvaraRadera
  17. Men..åhh..gud alltså.. Det är tufft med sanningar, tuffast av allt är väl också att våga erkänna dem för sig själv? Och så himla jobbigt att fundera kring detta, "boendet och barnen".. Jag vet! Önskar jag kunde bidra med något klokt, men nej..

    Stor kram! / F

    SvaraRadera
  18. du är modig. som vågade flytta som vågar berätta. det är så förbaskat fint med ärlighet tycker jag. Varm kram. och förresten. är det inte alltid så. att det finns fördelar och nackdelar med allt. vi valde att inte flytta "hem". och vi bor i ett litet sockerlådehus som är apdyrt. Jag har en timmes resväg enkel resa till jobbet, alltså två om dagen och någon teater hinner vi aldrig gå på ändå. De få gångerna vi tar oss tid med utställningar eller så skulle vi lätt kunna komprimera till två helger om året i vår kära huvudstad istället. Samtidigt. Du vet ju fördelarna. men jag tror inte att vi blir här hela livet. jag längtar bort. helst till ett gärde som utsikt när man vaknar på morgonen. Vi är olika. Kanske kommer ni hit igen, visst? Kram kloka du. och tack igen, för att du är så mänsklig.

    SvaraRadera
  19. Så rakt och härligt och ärligt från hjärtat. Jag förstår så känslan, även om vi bara flyttat från Linnéstan i Göteborg till Nybyggarland i villaförort. Varje gång jag är inne i stan och åker hemåt igen så gör det lite ont i hjärtat. Om det är en fin sommarkväll så kan jag dö lite inombords. Även om jag älskar att bo i hus och älskar det stora härliga trädäcket. Jag var en del av Linnéstan och det var en del av mig. Nu är jag en småbarnsmamma i villaförort. Det är annat. Och det tar tid att landa i det nya. Kram Kram!

    SvaraRadera
  20. naaw.. ni kommer nog flytta hem igen en dag.. <3
    kram

    SvaraRadera
  21. Oj, vad rakt. Och ärligt. Jag satt nästan och höll andan när jag läste. Och sen blev jag alldeles ledsen. Tänk, vad mycket man kan känna bara av att läsa någons ärliga tankar. Att säga; "jag hoppas det blir bättre" låter ju nästan lite löjligt men jag kan inte komma på något bättre just nu. Kram, Camilla

    SvaraRadera
  22. Så fint, vackert och modigt Sofia. Och vilken underbar bild, precis så där som ni var när vi träffades där på Heleneborgsgatan. Stockholm blev lite tråkigare och tommare när ni for och vi väntar på er. Men jag vet ju också hur bra ni har det, där precis som ju är rätt plats för er just nu. För nu är nu och sen är sen, precis som du skriver. Och inget är ju omöjligt om man vill. Tack för att du delar med dig. Stor kram!

    SvaraRadera
  23. Vilken härlig kvällsläsning...från hjärtat...

    Kram Helena.

    SvaraRadera
  24. Jag har gjort som du, men i mindre skala. Alla lämnade lägenheterna för hus, men jag ville inte. Eller ja, jag kunde väl lämna lägenheten men inte området. Jag ville ha ett radhus där i det centrala området. Men det var för dyrt. Tillslut hittade vi en annan lägenhet, en stor. Här ska vi bo sa vi. Men deg blev intr hemma, det var dyrt och kändes fel. Och så kom barn nummer två och det kändes typ som misshandel att inte låta barnen växa upp i ett hus, egen trädgård, lugn gata att cykla på. Så vi gjorde en flytt till, till ett hus, som har allt, men som ligger i ett annat område. Som inte är lika centralt. Som jag tycker är fult, träden är fula, husen är fula, och det känns inte hemma! Hormoner, rädsla för att missa något, för att fatta fel beslut, fick oss att fatta fel beslut. Älskade allt på det gamla stället, lekplatserna, förskolan, träden, allt! Men nu sitter jag här, på fel sida om stan, ångrar mig och hoppas allt ska bli bättre. Och känner mig gnällig och bortskämd. Kram, jessica

    SvaraRadera
  25. Tack!! För ditt totalt ärliga svar. Underbart. Tack! /Mia

    SvaraRadera
  26. Fantastiskt skrivet, jag blir helt tagen. Av din ärlighet, och den dubbla känslan av tacksamhet och att inte känna sig hundra hemma.
    Jag har nyligen hittat till din blogg och gillar den skarpt. Att du dessutom visar sig vara en stilist utan dess like gör inte saken sämre.

    SvaraRadera
  27. Sofia...blev lite ledsen för din skull... och det hjälper ju knappast att jag säger att du har ett fantastiskt hem, dels för att du redan vet det..men sen spelar det ju ingen roll..det är hur man känner på insidan som spelar nån roll..stor varm kram till dig.

    SvaraRadera
  28. Så bra du skriver! Jag kände igen mig väldigt mycket, men samtidigt inte alls. Jag flyttade in i min pojkväns hus på landet för några år sedan, från att alltid ha bott i Stockholm, max tio minuter från Medborgarplatsen. Innan bodde jag i hyresrätt, en lgh som var lite för liten för mig och barnen, så att han skulle flytta in där var inget alternativ tänkte jag. Men oj vad jag ångrar mig! Jag hatar livet på landet! Jag känner ingen här och inga av mina vänner har någonsin orkat åka hit, trots att det bara tar 45 minuter med bil. Jag tror vi haft besök max tio gånger på fyra år, och då räknar jag in våra familjer. Så vi är helt isolerade här ute. Jag har dessutom varken bil eller körkort, vilket inte direkt underlättar. Jag kan inte ens ta mig till Ica själv.

    Jag tänker varje dag att jag vill tillbaka till stan. Men vi får inte huset sålt. Så vi sitter fast här mitt ute i ingenting...

    SvaraRadera
  29. Fina vännen! Du skriver så otroligt berörande, vilken gåva du har. Jag är alldeles säker på att livet vill en väl, även fast man själv inte alltid förstår det. Just nu är nu men när tiden är inne kommer ni hitta ert drömboende i Stockholm. Ett gammalt garage á la Paris kanske :)
    Kramar till dig

    SvaraRadera
  30. Oj vad fint och vad intressant att läsa. Älskar den uppriktiga och superärliga tonen.

    SvaraRadera
  31. Jag har inga barn men jag förstår precis.

    SvaraRadera
  32. Men åh vad det kniper i hjärtegropen när jag läser ditt svar och inlägg! (Liten tår i ögat också) Jag känner känslan!
    Vi är precis där ni var då med alla hus och lägenheter du nämner. Och kanske är det så att vi måste släppa taget om hemma för ett nytt hem längre bort. Det låter ändå underbart att allt är lite lättare och mer tillgängligt för barnen i en småstad.
    Tack så mycket för att du delar med dig Sofia!
    Kram Cecilia

    SvaraRadera
  33. Jag förstår dilemmat absolut.

    Jag bodde i London i 10 år och flyttade sedan hem till min lilla hemstad här i Sverige. Jag saknar London stundtals så att det verkligen gör ont i hjärtat. När jag har kontakt med mina infödda London-vänner som fortfarande bor kvar så känner jag mig avis så att det nästan kan äta upp mig inifrån. Jag blev ju också en äkta Londonbo med åren, det kändes så.

    Samtidigt känner jag igen mig i kommentaren från fröken blund. Storstadslivet, vare sig du bor i London eller Stockholm, ÄR ofta ett slitigt liv, långa resor till jobbet och dyrt som satan att bo någorlunda drägligt- och det vill man ju. Så därför kan jag inte sakna livet där PÅ RIKTIGT eftersom jag faktiskt vill bo bra och ha ett hyfsat enkelt upplägg vad gäller vardagen. Men själva livsstilen och känslan av att vara hemma rent själsligt är ju värt massor det med..

    Sofia

    SvaraRadera
  34. Vi bor i en småstad och vi älskar det. Vi har också ett stort hus med plats för många härliga stunder med goda vänner och familj.

    Vi har närheten till mormor och morfar, till naturen, till skolan och till..ja, till det mesta.

    Vi var hos släktingar i Stockholm och det är ju underbart, men allt tar tid. Tid som man kanske inte har i vardagen när man hellre vill vara med sin familj.

    Men ändå. Jag förstår dig. Bodde en tid i Florens och varje gång jag kommer dit värker det i själen. Där vill jag stanna. Men...

    Men så tänker man så här, antingen så tänker man OK, det är en period här sen så flyttar vi eller så trivs man bara inte. Och man lever en gång. Och man ska trivas. Grejen är bara den att helt plötsligt så är man fler som ska trivas samtidigt. Och vardagen ska funka smidigt. Inte lätt. Men att bära runt på en sådan känsla är heller inte helt bra. Hoppas att det löser sig!

    Återigen -tack för en underbart inspirerande blogg!

    kram
    Erica

    SvaraRadera
  35. Tak for at du er så ærlig! Vi tænker selv på at flytte fra København til landet, men din post giver stof til eftertanke. Der er mange overvejelser i sådan en stor beslutning!

    Og sikke en fin blog, som jeg netop har fundet!

    SvaraRadera
  36. wow, va fint skrivet. Och ärligt och öppet!
    Man känner faktiskt dina känslor genom dina ord här på skärmen.

    Jag vet inte vad jag ska säga.. Jag har aldrig varit i en liknande sits.. Men jag känner med dig och hoppas att du finner ditt hem där du vill vara tills du dör en vacker dag. Det är ju inget som säger att nu måste bo i huset för alltid (om än ni har ett heeelt fantastiskt hem som jag sett här på bloggen)

    Kramar från Skåne :)

    SvaraRadera
  37. Vad bra du är på att uttrycka dig i text, så himla fint skrivet. Tack för att du delar med dig.

    SvaraRadera
  38. Dina inlägg är ju helt underbara, DU verkar vara en helt underbar en människa!!!! Du berör med dina ord på ett sätt som är helt magiskt, du har verkligen en gåva i att skriva.
    Å du jag känner igen mig i så mycket som du skriver ovan, underbart att du delar med dig!
    Jag tror att livet vill en väl å att du tillsammans med din K sitter där på ålderns höst kanske i ett garage a´la Paris, eller i en trädgård i Katrineholm oavsett vart så hoppas jag du är lycklig.
    Kram fina fina Sofia

    SvaraRadera
  39. Vilket berörande inlägg.
    Fina fina Sofia...

    STor kram till dig

    SvaraRadera
  40. Även om jag lider med dig är det samtidigt oerhört skönt och befriande att läsa en sådan ärlig berättelse. Och som jag själv känner igen mig så väl i, även om vår historia förstås inte är exakt likadan. Vi flyttade från Stockholm till Göteborg för ungefär 6 år sedan. De första två åren vantrivdes jag nåt förfärligt och längtade tillbaka till Stockholm varje dag. Ständigt på jakt efter något bättre flyttade vi runt i stan och lämnade ett tag lägenhetslivet för ett parhus i en förort på 3 mils pendlingsavstånd. Ingenting funkade. Till slut, precis innan vi skulle få vårt första barn, fick vi nog av villalivet och pendlingen och flyttade tillbaka till en lägenhet i centrala Göteborg, tvärt emot vad alla andra gjorde, tyckte och sa. Först då började vi trivas någotsånär. Det var så befriande att inse att vi kan göra som vi själva vill, vi måste inte göra som "alla andra". För drygt ett år sen flyttade vi igen, nu till en lägenhet i den mest barnvänliga delen av stan. Och till slut har vi funnit oss tillrätta och känner oss hemma. Här har vi fått det bästa av två världar, stadsliv men också frihet för barnen, eftersom vi bor i en lugn stadsdel med många lekplatser, grönområden och stängda innergårdar där de kan leka relativt fritt. Vi har 100 meter till dagis och gång/cykelavstånd till både jobb och de flesta aktiviteter man kan tänka sig. Vi har till och med gjort oss av med bilen. Göteborg har verkligen blivit vår stad nu och jag saknar inte Stockholm alls längre.

    Har inga andra råd att ge än att fortsätta drömma och fundera på vad du/ni vill och inte bara fastna i förutfattade meningar om vad som är bäst för barn och vad man borde vilja. Klart barnen trivs där ni bor nu men barn kan trivas och må bra även i en större stad! Kanske finns där dessutom någonstans ett tredje alternativ som passar er alla?

    SvaraRadera
  41. Fina du, har du provat att sätta ord på vad det är du saknar? Hur livet som det ser ut för er just nu skulle vara där? Ibland är det ju så himla lätt att romantisera minnen.
    Tänker själv på hur otroligt smidigt det känns att vi har flyttat hem och in till stan nu när man behöver barnvakt i tid och otid och barnet hojtar om kompisen rätt över gatan i samma sekund som hon slår upp sina blå (alltför tidigt) på lördagsmorgonen.
    Men mitt hjärta är kvar i Hemsedal, jag får bara inse att det inte passar just nu.

    Det finns en tid för allt och Stockholm kommer alltid att finnas kvar, bara 50 minuter bort.
    (Och det är ju ett helt fantastiskt hus du har här)
    Kram till dig.

    SvaraRadera
  42. Kjære fine du..
    Så fint og ærlig fortalt, dette traff meg rett i hjertet.
    Jeg, mannen min og våre to små bor midt i Oslo
    i en liten loftsleilighet som vi elsker, men som vi har vokst ut av. Og har alle de samme tankene som du skriver om her.. Så jeg har lest og lest med tårer i øynene og skjønner at om vi flytter au av byen kommer jeg alltid - alltid til å lengte tilbake. Mye..

    Takk for at du deler <3

    ..også fant jeg svar på bildene fra Vee Speers : )
    Tusen takk for en herlig og inspirerende blogg!

    God klem fra
    Elisabeth

    SvaraRadera
  43. Hej
    Jag hamnade lite av en slump på detta inlägg men blev så berörd att jag känner att jag vill skriva några rader till dig. Kanske du inte alls känner likadant längre, ser att inlägget är daterat 2011. Jag och familjen är boende i Stockholm sedan många år, barnen har delvis vuxit upp här. När de var mindre fick jag plötsligt ett ryck och kände att ”vi nog måste bo i hus för det mår nog barn bäst av”. Vi hittade ett hus på Österlen som var det charmigaste i världen (tyckte vi) och för en bråkdel av Stockholmspriserna. Mannen, jag och två barn flyttade ned och njöt av nyhetens behag med hus och trädgård. Mormor & morfar fanns nära och var plötsligt en naturlig del av vårt vardagliga liv. Underbart. Men inom mig fanns en gnagande känsla av att jag längtade ”hem”. Hem till stan, vänner, fik, promenader på Stockholms gator. Det gav sig inte. Till slut blev längtan övermäktig. Efter 2,5 år beslutade vi oss att flytta tillbaka. Vi hade tur och hittade en lägenhet vi gillade ochhade råd med men den var väldigt mycket mindre än huset. Men som jag njöt att vara tillbaka. Trots bullret, avgaserna, trängsel på bussen. Och livet känns enkelt. Vi behöver tex inte bil längre. Är med i en bilpool istället. Jag skulle aldrig vilja ha vårt äventyr ogjort. Det var det roligaste vår familj har gjort tillsammans och gav oss många kul minnen och erfarenheter. Knasigt och oplanerat var det. Men jag lärde mig något viktigt om mig själv, att jag inte blir lyckligare av att bo i ett vykort. Det hjälptes liksom inte att det var en underbar trädgård och superhärligt hus. Mitt hjärta bodde någon annanstans. Och nu slutpoängen (haha, tog sin tid;), är att allt har sin tid. Det är så sant. Njut av ditt otroligt fina hus. Plötsligt kommer en annan dag när du kanske känner att nu är det dags för stan igen. Då kommer den känslan att vara så stark och pockande att du hittar nya lösningar och alternativ. Livet är ju ändå till för att levas och testa av olika saker. Vi är numera ännu mera trångbodda då vi fick en liten sladdis. Så nu har vi tre barn i stan och folk förfasar sig fortfarande över att vi ”borde” bo i hus. Men vi gillar vår lägenhet och vi hittar nya, roliga lösningar på vår trångboddhet. Det har nästan blivit en sport att klura ut fiffiga förvaringar osv. Sladdisen har tex fått sitt rum i en fd stor garderob. Det funkar, vi är glada och våra numera stora killar är nöjda över att vi valde att flytta hem igen. Samtidigt tycker både vi och barnen att det känns berikande att vi också har testat livet på landet i en skånsk liten by. Det var väldigt befriande att upptäcka att man kan ändra sig och att det är ganska lätt att flytta på sig. En flytt behöver inte vara för evigt. Nog från mig. All lycka till dig och njut av det som är nu. För något annat finns egentligen inte - igår har passerat, imorgon är inte här ännu. När längtan blir för stor sker förändringar av sig själv. Kram

    SvaraRadera