08 september 2011

tack.


Ni är sannerligen helt fantastiska. Era hälsningar och små berättelser och tankar berör mig så till den milda grad. Miljoner tack för att ni delar med er. Fint.


Och hur bra är det inte att ha en son som älskar orange. Nu såhär i heta oranga tider kan man ju alltid låna till sig en lampa eller två. Taklampan i Viggos rum sitter också lite löst vill jag lova. En äkta sjuttisvariant som hängde över köksbordet när jag var liten. Vi får väl se vad som händer.

5 kommentarer:

  1. Awesome picture and a great blog. Happy to find you.

    Best wishes,
    MiMa

    SvaraRadera
  2. Vackra bilder. En till som älskar orange.

    SvaraRadera
  3. Jag har just läst ditt lååånga inlägg om Stockholm till Katrineholm- du är ju bara för underbar! Sätter ord på så mycket som jag känner och tankar som vi har. Finns verkligen två sidor på myntet....Kram fina du. Johanna

    SvaraRadera
  4. Här gillas det orange också! Det var min absoluta favoritfärg under dom åren vi bodde i den lägenhet i storstan som vi saknar... Läste nyss ditt förra inlägg, och oj, vad det känns igen! jag hade kunnat skriva det själv, bortsett från antalet ungar var tre och vi har bara bott här tre år... Men annars känns det precis just sådär. Som att allt är perfekt och alla trivs, släkt, vänner, barn och allt är så himla bra, men ändå finns den där hemlängtan där innerst inne. Vi panikshoppade vårt hus, flyttade tillbaks till hemorten dit vi aldrig egentligen trodde vi skulle flytta, när vi plötsligt fick ungar tätt på varandra (bodde på under 80 kvadrat, fem pers helt plötsligt). Det var nog inte det smartaste beslut vi har gjort, sett i backspegeln. Man hängde inte riktigt med känns det som. Jag tror jag gick på den där idyllbilden av hur en familj ska se ut och var en familj ska bo, och sen tänkte jag att om jag bara placerar mej själv och familjen i den bilden så löser allt sig. Det gjorde det inte, men jag hoppas hoppas hoppas att den här hemlängtan förr eller senare går över, för det känns ju som världens lyxproblem - här har man fint stort hus och all världens fina vänner och släktingar och nära till billiga hobbys etc, och då borde man ju vara helt överlycklig, spceiellt med tanke på alla andra som har så mycket mindre...
    Nå, det blev långt, men ditt inlägg berörde mej massor!! Känns på nåt sätt bra att veta att man inte är enda som har det såhär.
    kram!

    SvaraRadera
  5. Jamen visst! Vad ska man annars ha dom till, sönerna? *s*

    SvaraRadera