sunbird kids och katelyn mooney´s egen papier mache.

Photo: Anna Palma Styling: Katelyn Mooney

I nya numret av fina Papier Mache har superduon Anna Palma och Katelyn Mooney gjort ett reportage med kläder från nya märket Sunbird från Reykjavik. Precis perfekta bilder när vinden viner och regnet öser ner och huset aldrig har varit rörigare och jag är lite måndagsseg. Så happy monday istället. Jag har världens roligaste vecka framför mig och nästa med för den delen. Så absolut happy monday!

Det senaste numret av Papier Mache är gjort just av Katelyn Mooney. Hon är så grymt duktig och inspirerande och det ska bli fantastiskt att läsa hennes eget nummer. Bästa blandningen helt enkelt. Kolla hennes portfolio. Titta under kategorin ADVERT och sista bilden. Där kidsen står och spanar ut, högt över staden. Lovely.

hela världen är full av sneak peeks.

Och hela köket är fullt av affär.

sneak peek.

Ojojoj, vad det snurrar i huvudet. Det är mycket nu.

det här är egentligen vår pysselvagn.

Funderade just på hur länge man kan sitta still innan man tappar all, jag vad ska man kalla det, fysisk hyfs. Fysisk finess. Jag har suttit väldigt mycket på den här rumpan på sista tiden. När jag väl reser mig upp känns det ganska så mycket hösäck över det hela. Men det reder sig nog ska ni se. Bara jag blir klar. Jag måste ju bli klar snart, eller hur? Affär på tisdag var det ju sagt. Den som lever får se.

Och så var det ju de där Blom ifrån Jurianne Matter. En hel hög fann jag att ha i affären. Och det är ju trevligt att göra en pappersblombukett av dem, som var den egentliga tanken. Men det är banne mig mycket tjusigare att göra en vimpel av dem. Två paket och superspeed på symaskinen. Och olika färger på trådarna så blir det lite fint randigt sådär.

Och så. Jag skulle vilja be er om en tjänst. Om ni har visat mina bilder någon gång (vilket alltid gör mig lika fånigt smickrad och glad), har ni lust att skriva en rad till mig? Jag tänkte uppdatera min lista längst ner till höger och vill absolut inte glömma någon. Och just nu är min hjärna värre än vanligt. Och jag glömmer mycket i vanliga fall så tack!

Liten uppdatering: Jooo, det går så superfint att ni visar mina bilder. Det gör mig bara superglad! Men såhär, jag har en liten tacklista längst ner till höger och där var det tänkt att jag skulle länka tillbaka till er alla. Men det har jag ju glömt på ett tag och nu minns jag ju inte och vill ju såklart att alla ska få finnas med! Så det var bara så jag menade!

multifunktion.

De finns ju vissa saker som gör sig lite bättre som något annat, än vad de egentligen är till för...

frågor och svar.

Och Annas fråga; Ditt värsta inredningsköp?

Vi gör inte särskilt ofta felköp. När det gäller möbler har vi en helt annan inställning än annars. Då velar vi fram och tillbaka i evigheter. När det gäller sånt som att byta stad och öppna affär går allt i en rasande fart. Men hellre tomt och glest än en massa möbler som man inte vill ha. Men nu till saken. Vi har gjort det. Ett megafelköp som heter duga.

Vi har liksom lite svårt för soffor. Nu var jag klen. Vi avskyr soffor. Inte för att det inte är härligt med en soffa utan för att det är så sablarns svårt att hitta drömsoffan till ett rimligt pris.. Fulmöbel liksom om den inte kostar 200 000. Och nu snackar jag inte finsittarsoffan, för sådana små tjusigheter kan man ju hitta ett gäng. Utan nu snackar vi här-hänger-vi-hela-familjen-plus-alla-kompisar-soffan.

Vi som alltid annars vrider och vänder på våra möbelköp har haft flera stycken och tröttnat och sålt eller gett bort. Aldrig någon perfekt, alltid en kompromiss. Fast ändå kan man ju tycka att det som sagt är lite härligt med en soffa. Så då har vi köpt ändå. Och så inbillar vi oss där i butiken att nuså, den här var ju fin. Och sen, väl hemma. Nä, det var den ju inte. Fast oftast står vi ut ett tag men inte en gång, den gången var det felköpet av felköp.

När vi flyttade till huset så tänkte vi att vi skulle köpa ordentliga soffor. Påriktigt soffor. Ingen liten nätt med stålunderrede och stenhårda kuddar. Nä, en redig soffa skulle det vara. En megamysig. Till och med två. Vi hade ju ändå plats. Och jag var bombsäker denna gång. Howardsoffor. Absolut, utan minsta tvekan. K tyckte inte riktigt det kändes som vi. Men joo. Tvärsäker. Så jag spanade in två på Room. och turligt nog (kan man tycka såhär i efterhand) så räckte inte budgeten så vi slog till på två vita Oxford Deluxe från Mio med extraöverdrag och allt på liksom. Ångestdyrt ändå, jo lite. Men vi skulle ju ändå ha dem. För alltid typ.

Och så kom de då. I två megapaket och redan där anande jag oråd. Vi släpade in dem och ställde dem mitt i rummet och jag höll på att svimma. Men gudars, vad var detta för vräkiga åbäken till soffor! Som om jag aldrig sett dem tidigare. Och vi flyttade om dem i alla möjliga varianter och ingenting såg klokt ut. Jag kan tillägga att vi har ett väldigt stort vardagsrum och ingenting känns stort där. Egentligen. Men herregud. Och det är ju inte direkt ångerrätt på soffor. Lätt ångest. Minst sagt. Och jag minns faktiskt att jag grinade i en halv dag och fick magknip varje gång jag gick förbi dem. Liksom hajade till och det kved till lite inombords. I-landsproblem. Men tusan så jag ångrade mig. Och kände mig rätt fånig. Inför alla som alltid hade skakat på huvudet när vi gjort våra soffbyten och hållt på. Nu kändes det mest som alla tyckte vi var helt galna. Man kan ju bara inte gå och ändra sig sådär.

Men för att göra en väldigt lång och utdragen historia jättekort så satte en person sönder den ena soffan. Och Mio tog tillbaka den. Men det var ingen lätt match kan jag tillägga och jag tänker inte gå närmre in på vad som hände. Den andra sålde vi superbilligt på blocket och familjen som köpte den blev jätteglad och tyckte den såg alldeles som ny ut. Tre veckor gammal typ. Och upp åkte den gamla luggslitna beiga soffan från källaren. och jag fick toksy överdrag för den skulle inte vara beige nuförtiden.

Och därmed inget ont sagt om Howard-soffor i allmänhet. Det var liksom bara inte vår grej. Tydligen.

Satt och funderade precis om jag gjort några andra felköp här i livet. Stora alltså. Så kom jag ju ihåg. Vad sägs om vigselringen? Inte heller direkt öppet köp... Fast nämen nej, det var ju inte så att jag gick och ångrade mig om allt det andra. Det var och är finast såklart. Det var bara den där lilla ringen som ställde till det. Typiskt.

bilderboksretro.

Åhå så fint! Bilderboksretro. För en bilderboksjunkie som jag är ju det här alldeles lovely. Rabén och Sjögren ger ut en serie retroantologier som handlar om bilderböcker. Kolla in lilla filmen. En från varje årtionde mellan 50-talet och 80-talet. Lätt som en plätt att rättfärdiga det köpet när det handlar om så viktiga saker som nostalgi.

Första boken handlar om 50-tatalet och Krakel Spektakel, Pippi, Trulsa, Mumin, Kriktor och Plupp. Och vad förvånad jag blev att Plupp skrevs på 50-talet. Som vi läste Plupp när vi var små, en högst ordinär liten varelse som bodde där i sin fjällkåta. Med blått hår och allt.

Det är Susanna Hellsing och Lisa Bjärbo (som bloggar fint på Onekligen) som har skrivit. Och Lotta Kühlhorn har formgivit omslagen. Bara en sådan sak.

frågor och svar.

Då kör vi lite frågor och svar igen... Inte alls lika tungt som sist men ack så långt. Igen.

 

Karin A frågade såhär: Det vore kul att veta vad du aldrig släpper över tröskeln till ditt hem (i inredningsväg) och vilka tre saker (inredning igen) du absolut inte kan leva utan?

Vad som aldrig skulle komma över tröskeln till vårt hem ska nog egentligen vara osagt. Borde vara. För åtminstone jag är inte helt konsekvent. Lite lömskt föränderlig sådär på vad jag gillar. Det kan minsann släpas hem något otippat men då har jag oftast lånat det. Bara för att jag känner just för stunden att det ger mig något. Inspirationslån, typ.

Så över tröskeln kan det passera både det ena och andra men okej då, vissa saker har jag svårt för. Gardiner. Jag gillar inte gardiner Och då menar jag inte rullgardiner (som jag också skulle klara mig utan men jag är ensam om det i familjen) eller tyg från skenor uppe i taket som vi har i vårt matrum. Nä, jag menar gardiner. Gardiner som man varken drar upp eller drar åt sidan. Gardiner som liksom är gjorda för ett konstant läge.

Kappor, panelgardiner, julgardiner, påskgardiner, you name it –gardiner (jag har surfat på det om någon tycker att jag lät gardinkunnig). Allsköns gardinuppsättningar. Hur mycket än det ska vara sagt att gardiner är källan till hemtrevlighet. Jag gillar inte. Och då spelar det inte ens någon roll om vi har jordens insyn. Mer gardinlösa fönster åt folket, det är vad jag kallar hemtrevlighet.

Och vad jag inte skulle kunna leva utan. Nu får jag ju förmodligen inte svara det gamla vanliga som kamera, böcker, tidningar, musik och dator. Inte så inredningschict.

Men då får det bli stora bord där man kan hänga vid. Det är ju där det händer. Alltid. Middagar, långa samtal, megapyssel, storbak, syprojekt, jobb, läxor. Ja allt. Och bordet ska vara oömt, så man inte behöver gräma sig när någon hackar saxen i det eller ritar teckningar utanför pappret eller spiller illturkost nagellack eller limmar fel med Superlim. Helst skulle man ju önska sig ett Bermuda med det går ju liksom inte ni hör ju själva.

Och supertrist. Men fin förvaring. Korgar. Lådor. Askar. Påsar. Skåp med glasdörrar. Allt som går att stoppa saker i är min räddning.

Och pinnsoffor är en alldeles lysande möbel. Helst vid stora bordet. Helst i köket. Rymmer högar av ungar och är skönaste platsen att ligga raklång i. Efter middagen, innan middagen (när någon annan lagar den) och lite närsomhelst.

Och jo jag kan leva utan det. Absolut. Ingen möbel eller grej i hemmet är för allt i världen livsviktig. Men vissa saker är fint att ha. Fast nu kom jag på en sak som ju faktiskt kan räknas på inredning. Fotografier. Bilder. Det har jag banne mig svårt att klara mig utan.

lilla.u frågade Varför just namnet Mokkasin? Bara för att jag kan bli lite smått förälskad i ord. och då spelar betydelsen ingen roll, det är själva ljudet det hänger på. Och så var det med Mokkasin. Fint som snus. Älskar blandningen av det hårda Mokka och mjuka sin. Och att det kan stavas med två k, snyggt minsann. Japp, så enkelt var det med den saken.

Återkommer strax om det värsta inredningsköpet.

hos charlie & nomi.

Jag säger bara hej just nu. Hejhej!

gillar.

Illustration, pattern design: Saara Helkala

Åh vilken fin portfolio. Saara Helkala är grafisk illustratör från Helsingfors och gör grymt fin saker. Ni måste kolla, bums!

Picture from the home of Susanna Vento.

Photograph: Petra Bindel for Dwell.

Och så bloggar Saara himla fint också.

Tack Maria och An-Magritt för tips!

kanske att överdriva.

Jag har en ny galgcrush. Fick en bunt nya (eller gamla såklart) av min lillasyster. Jag som inte ens visste själv att jag önskade mig sådana. Hur fint är det inte med sådana presenter? Superfint.

Säkert ger de många härliga sjuttisvibbar ala gillestuga. Men jag tycker bara de är tjusiga. Lite Thonet-stol över dem. Lite väl glidiga för klänningar men klämmor är bra.

Jag har så många kärlekar till galgar att det nästan är överdrivet. 

Och tillslut lyckades jag verkligen fynda sådana här. Jag hade tidigare försökt tiggt till mig likadana av min 92-åriga mormor. Men nope det gick inte för sig. Fick bara låna dem på mycket bestämd tid. Och så har jag galgar med plastband, stålgalgar, galongalgar utan nitar, teakgalgar, barngalgar... Ni hör ju själva, det är överdrivet. Fast det är ganska bra att ha ibland. Tro mig.

Och jag har inte glömt resten av frågorna. Absolut inte. Det är nog mest att jag är lite långsam av mig och att huvudet är lite fullt av en massa annat och att det var en hel hög med frågor roligt nog.

Men jag lovar. Nästa svar blir vad jag aldrig släpper in i hemmet och vilka tre saker jag inte kan leva utan. I inredningsväg då. Och om namnet Mokkasin. Och mitt värsta inredningsköp. Ses!

amsterdam.

Photography: Hotze Eisma

Hur har det kunnat gått mig förbi att man kan ladda ner en hel pdf från ett av mina absoluta favoritreportage någonsin? Jaja, jag har sagt det förut. Favoriter hit och dit. Men alltså. Det här hemmet. Makalöst.

Alldeles nyss ramlade Elle från 2007 ner framför foten på mig. Och reportaget från Linda Loenens hem plåtat av megaduktiga Hotze Eisma var det som slogs upp. Jo, det är faktiskt sant. Och det var då jag hittade den där pdf:en. Som säkert har funnits där sedan 2007 typ. Men ändå. Makalöst. Igen.

måndagstips.

Igår frågade en av mina vänner mig om ordning och reda-tips. Och gudars vad jag slängde mig med klokheter precis som om jag inte hade gjort annat någonsin. Än att ha organiserat och strukturerat. Hon blev nog lite förvånad. Och jag med. Att jag lät sådär fasligt klok alltså. Och det är klart att sådär i telefon, i klar distans från verkligheten, låter ju alla tips otroligt bra. Det är ju bara sen när man ska realisera dom det brakar lite åt fel håll. Minst sagt.

Men mina tips var självklart Unicorn, den är perfekt för alla kläder som ligger och dräller. Ni vet de där som inte borde tvättas men inte heller vikas ner i lådan igen. Bästa grejen.

Och uppsamlingslådor. Förvaringsstationer lite varstans. Alla måste ha en egen funktion, det får inte vara allt i samma liksom. Då orkar man aldrig sortera.

Och så var det krokar. Vilket det här inlägget egentligen skulle gå ut på men ibland har man tydligen svårt att hålla sig till ämnet. Krokar är perfekt för barnens viktigheter. Till sånt som alltid är försvunnet. Och sådant som alltid blir lite extra katastrofalt just i det läget.

I-poden (för att inte tala om laddaren.. megakatastrofläge), hörlurarna, nintendot(laddaren igen) ,  ficklampan, stråhatten... Det är viktigt att krokarna hamnar lite för högt för vissa små syskon. Väldigt viktigt.

Och jag och min kompis hann inte avverka situationen med viktiga papper, räkningar och sånt. Kanske för det inte finns något bra svar. Inte från mig åtminstone.

Nu låter det nästan som om jag härmed med detta inlägg kastar mig in i en ny superorganiserad vecka med värsta ordningen och redan. Kan säga att det är precis tvärtom.

Vad sägs om sammanlagt tio stycken olika, spridda aktivitetstillfällen för ungarna. I veckan alltså. Bevare mig väl och vi som dessutom saknar sådan där översiktsalmanacka. Min lilla Moleskin är mest bara snygg. Så... wish me luck att vi får den här uppstartsveckan i backen.

♥ new york.

För tio år sedan satt jag på tunnelbanan och K ringde. Jag hade precis passerat Hötorget. Han sa att ett flygplan hade kört in i World Trade Center. Precis sekunden efter tog batteriet i min telefon slut. Jag var på väg till en av mina vänner som bodde långt söder om stan. Jag satt där på tunnelbanan och tyckte det var märkligt att den gick som vanligt för mina tankar var kvar i Stockholm och alldeles i närheten av Hötorget. För det var vad jag trodde, en väldigt olycklig flygolycka vid WTC. Fast i Stockholm.

Det var först en timme senare, framför en tv-apparat jag förstod vad som hänt. Eller försökte förstå. Och det enda jag minns var att vi satt där, min kompis och jag, och stirrade på samma bilder gång på gång. Det var en av de otäckaste dagarna.

lördagkväll.

Jag och mina bilder och en massa redigering. Roligare än så blir det inte. Och fy tusan vad jag har surat över solen idag. Denna evinnerliga låga orangegula höstsol som lyser rätt in i hela huset och gör att det störtomöjligt att plåta normalt. Och jaja, jag vet att den är fin. Egentligen. Men för min del hade den gärna fått gått i moln mest hela tiden. Bästa tid för plåtning idag: kl.06.00 (och då var jag inte alldeles på hugget) och mellan 19 och 19.20.

Imorgon ställer jag klockan på fyra och sen hoppas jag på regn. Ja, så får det bli.

bilder.

Jag var tjugotvå år när utställningen Catwalk visades på  Fotografiska Museet/Moderna Museet i Stockholm. Arton år sedan, det är verkligen år och dar sedan. En hel evighet. Och det slog mig häromdagen när jag hittade en gäng fotoböcker inköpta under den tiden, en del köpta i New York, att jag var jag var helt tagen av fotografi just då. Samtidigt så hängde jag jättemycket i ett liten skrubb i en källare och framkallade och donade men sen vet i tusan vad som hände. Jag måste ha tappat bort allt på vägen någonstans. Märkligt sånt där. Varför tappar man bort det man gillar?

Utställningen Catwalk var jag tydligen så pass tagen av att jag köpte både en massa posters och fotoböcker. Och faktiskt hittade jag den där rullen med posters för ett tag sedan. Helt ovetandes om vad som fanns där i hade den tydligen följt med i alla flyttar hit och dit. Tur.

De som deltog var ett gäng grymma fotografer.

Mikael Jansson (kan inte finna någon hemsida) Denise Grünstein, Carl Bengtsson, Patrik Andersson, Ewa Marie Rundquist  och  Mattias Edwall

Det var knappt att jag mindes att Stockholm hade ett Fotografiskt museeum för sådär länge sedan. Men det låg på Moderna Musset. Frågan är bara var Moderna låg 1993, jag minns faktiskt inte.

Den högra bilden är plåtat av Mikael Jansson och den vänstra av Denise Grünstein. Illustrationen Guide to Manhattan av David Ehrenstråhle är inte alls sådär gammal och 90-tal.  Finns att köpa här.

Och så fotografiet  Girl and Badger  Det är Jenny Brandt (Dos Family) som har plåtat. Min barn var helt konfunderade i flera veckor av själva bilden.

Vad gör flickan i mörkret alldeles själv? Hon står ju på vägen? Är hon kompis med grävlingen? Sover den? Vad gör prinsessan (Nomi såklart, som är glitterfixerad) där ensam,var är hennes mamma och pappa? Tänk om det kommer en bil…

Och det är det som är det fina med fotografier. Man vill liksom bli lite konfunderad. Och påtal om det så vill jag se Helen Lewitt och utställningen Urban Lyrics , Fotografiska 23 september - 11 december.

Ha en fin fredag förresten!

tack.

Ni är sannerligen helt fantastiska. Era hälsningar och små berättelser och tankar berör mig så till den milda grad. Miljoner tack för att ni delar med er. Fint.

Och hur bra är det inte att ha en son som älskar orange. Nu såhär i heta oranga tider kan man ju alltid låna till sig en lampa eller två. Taklampan i Viggos rum sitter också lite löst vill jag lova. En äkta sjuttisvariant som hängde över köksbordet när jag var liten. Vi får väl se vad som händer.

frågor och svar.

Cecilia Areng skrev såhär Men jag som bor i dina gamla kvarter kanske, kring Mariatorget på söder, med två barn lite trångt sådär och undrar om vi ska våga ta steget att lämna stan för drömmen om gräs och eget hus är ändå sjukt inspirerad och nyfiken på hur du kände och tänkte kring jobbet och skolor och hur livet skulle bli när ni flyttade? Och Snor & Glamour såhär Som utflyttat Katrineholmare till huvudstaden så funderar jag lite på hur det känns att flytta tillbaka igen? För jag förstår att du precis som jag hade bott i Sthlm i många år? Funkar det, kan man uppskatta den lilla staden igen?

Och nu kära ni, blir det väldigt långt och väldigt personligt.

Flytten. Ja, den där flytten för fyra år sedan. Ännu ett beslut som inte var speciellt genomtänkt, det bara blev som det mest är i vårt liv.


Vi hade bott i Stockholm i väldigt många år och aldrig tänkt flytta tillbaka till Katrineholm, där både K och jag är uppvuxna. Och då menar jag verkligen aldrig. Stockholm hade varit hemma ända sedan dag ett och jag hade aldrig längtat därifrån, inte ens en gnutta någon endaste gång. Nästan gått runt och fånigt älskat stadslivet, dag ut och dag in. Det var hemma kort och gott.


När Liv och Viggo föddes var det ingen skillnad. Det är klart att vi kunde sura över sunkiga parklekar eller proppfulla bussar men livet i stan var enkelt och bra. När vi hörde de som resonerade om att nu var de minsann klara med stan, nu var det dags att flytta ut eller till staden de var uppvuxna i, förstod vi ingenting.


Vaddå klara med? Hur kunde man bara bli klar med något som var ens hem. Där man lever och har sin vardag och fyller den med sådant man gillar. Det innebar ju inte teater varje dag, klubb varje natt, restaurang varje middag. Där var ju vardag som var som helst. Där vi hade bott största delen av vårt vuxna liv och där allt hade hänt liksom. Nu var det en vardag med två små kids. Och för oss var den alldeles perfekt.


Vi sålde vår favoritlägenhet på Heleneborgsgatan när Viggo var någon månad och flyttade till en trea vid Vitabergsparken mest bara för att få ett rum extra. Vi tyckte att vi flyttat till en annan del av världen, fast vi bara var på en annan del av Söder. Så fastän vi tokrenoverade hela alltet och trean egentligen var perfekt för vår lilla familj så började vi nästan direkt fundera på flytt. Först för att vi inte trivdes på östra söder. Men sen kom någon märklig känsla krypande (mest jag) av någon slags nu-har-vi-fått-barn-och-borde-bo-i-hus-kris. För helt plötsligt gled vi in på husletarsvängen.


Kanske blev vi lite påverkade av alla som flyttade ut, att vi kanske också borde. Kanske var det lite skönt med villaliv trots allt och kanske var det lite dumt med stadsdjungel. Fast vi gillade ju stan och var det inte lite skönt med stan ändå. Och sådär höll vi på. Det var lite från dag till dag, varannan vecka.


Vi tittade på större lägenheter på västra söder. Och vi tittade på urvackra hus, hus med glasverandor, hus med sjöutsikt och gamla äppelträdgårdar. Och vi tittade på radonstinna hus, hus bredvid motorvägen, mögliga hus, hus som var fulla med kompromisser. Allt från Bromma till Nacka. Och alla, precis alla hus blev tokdyra. Såklart. Och lägenheterna med. Såklart.


Jag tror vi höll på sådär i ett år eller något. Intensivt och galet och frustrerande (igen, med tanke på att det varit samma visa alldeles nyligen, innan trean). Varenda söndag. Sen kom vi i alla fall till någon slags insikt. Det var ju i lägenhet vi skulle bo. Absolut. Strunt samma för gräsmattor och äppelträd och vackra glasverandor och sjöutsikter. Vi gillade ju stan. Klart slut. Punkt för alltid. Men vi ville bestämt tillbaka till västra Söder. Så vårt söndagsnöje fokuserades på större lägenheter eller nästan lika stora som den vi hade (priserna, åh dessa jädrans priser gjorde ju mest att vi inte hade möjlighet till något jättestort) från Mariatorget till Hornstull.


Sen hände det då. Det som gjorde att allt vårt förnuft for åt pipsvängen. Tvillingar i magen. Gudars. Inte kunde vi bo i en fyra då?! Och för allt i världen inte i en trea på 90 kvadrat som vi gjorde. Det var ju solklart att vi var tvungna att ha hus. Allt annat var otänkbart. Kalla det hormonstinnt beslut, kalla det kris, kalla det absolut-kaos-hjärnan beslut. Kalla det vad som helst utom särskilt genomtänkt. Det är såklart att vi kunde ha huserat på de där 90 kvadraten trots att vi blev sex i familjen. Men i vecka 35 av en tvllinggraviditet och två små minimänniskor som röjde järnet så var inga tankar glasklara. Jag hamnade i någon fånig känsla (den här gången var den så stark så jag var övertygad om att den var sann) typ så-här-måste-det-nog-vara-nu-när-vi-snart- har-fyra-barn. Herregud, fyra barn! Och jag som knappt trott att vi skulle ha ett. Storfamilj. Storkök. Yta. Groventré. Tvättstuga. Garderober. Trädgård. Lekstuga. Egna gungor. Inget dubbelvagn i hissen problem, igen. Inga kompromisser mer. Aldrig någonsin mer. Inte nu, när vi skulle få fyra barn. Oj igen, fyra barn! Hur skulle det gå?!


Men så tittade vi ändå på en dyr fyra vid Hornstull. Och det var ta mig tusan nådastöten. Droppen liksom. På visningen lade en person ett bud på 1,5 mille upp. Direkt där i lägenheten, innan ens budgivningen var startat. Och mäklaren stod där och hummade och flinade precis som om han visste att han hade att göra med ett gäng marionetter som han kunde styra och ställa som han ville med. Lägenheten var 100 kvm. Vi skulle få in en dubbelvagn i hissen men då var det just bara en dubbelvagn och barnen som låg i. Resten, jag och K och de andra två skulle inte rymmas. Köket var femkantigt med en glugg till fönster, utsikten från två fönster var en vägg på armlängds avstånd, gården var asfalt och balkongen var pyttig. Och det var ett renoveringsobjekt som stank av år av cigarettrök. Priset slutade på 6,7 miljoner.


Precis samtidigt sa min syster att det jättestora huset i Katrineholm var till salu, till priset av mindre än hälften vad lägenheten vid Hornstull såldes för. Så min man susade ner och kollade, jag var inte ens med (supergravid ) och sen köpte vi. Och vi tänkte inte alls, inte överhuvudtaget. Det enda vi tänkte var att vi testar.


Och nu är jag superärlig och utan omskrivningar. Jag ångrar mig så in i vassen. Vad gjorde vi liksom, vi skulle ju inte, hade aldrig tänkt.


Men vi flyttade. Nomi och Charlie var nästan två månader. Jag grinade hela vägen från Stockholm till Katrineholm och det enda vi kände var att nu flyttar vi bort. Alla som fanns i Katrineholm sa – Ahhhhåhhhh, ni har flyttat hem igen! Och det enda vi kände var precis tvärtom. Vi har ju flyttat bort, alldeles fullkomligt långt bort. Långt bort från det som var hemma. Och den kvällen när vi svängde in här vid vårt stora vackra hus kändes det som om Stockholm var tusentals mil ifrån oss. Att det var på andra sidan jordklotet. Och det allra värsta var att under dagarna som följde och månaderna som passerade så blev inte den känslan bättre.
Men kanske tänkte vi att det blir bättre med tiden. Kanske tänkte vi att vi vänjer oss.


Och vi satte igång att renovera vårt ett hus till ett fantastiskt hem utan kompromisser och vi smackar på med allt vad som hör husliv till. Mest bara för att vi kan.

Mina föräldrar dyker upp här och där och fixar och donar som de allra bästa vardagshjältarna. Och framför allt är alldeles nära sina barnbarn och ger dem sitt egna och ovärderliga perspektiv på tillvaron. De hoppar in bara för att säga hej med en nybakad limpa, hemmagjord äppelkräm eller målar en dörr eller spikar en trall. Mina systrar och deras familjer och små gäng av barn bor på samma gata och hela kusingänget är nio barn mellan 3 till 12 år. Det är fint, såklart superfint att ha dem alla så nära.

Och våra fantastiska vänner de flänger och far och tycker att Katrineholm är alldeles jättenära. Och då gör vi absolut inget annat än lagar godaste maten och dricker vin och pratar och pratar. Om ditten och datten och livet och allt. För det finns liksom annat att göra. Och barnen de hänger och leker för fullt och bara är. För det finns liksom inget annat att göra.


Och det här huset ska vara fullt med en massa människor, det är liksom gjort för det. Det är gjort för stora fester och en massa nattgäster, det är som gjort för megastora pepparkaksbak och korvgrillningar i trädgården och poolpartyn och stora barnkalas. Det finns inget som heter att vi får inte plats eller att det är inte möjligt. I huset är allt möjligt. Och det är dessutom enkelt och aldrig något krångel.

Barnen springer själva över trädgårdarna till sina kompisar, de tar cyklarna och susar själva nedför gatan. De växer i sina små liv med en stor dos av självständighet och frihet utan att mamma eller pappa behöver vara alldeles nära alltjämt.

Och barnen, de testar för fulla muggar vad de gillar här i livet. De provar på allt man kan tänka sig. Tillsammans med fantastiska och superproffsiga eldsjälar inom varje område. Jag är lyrisk över barnkörerna, fiolspelningen, bildklasserna, dansgrupperna, teaterskolan, fotboll och gymnastik. Här finns ett engagemang utan dess like, det kostar ett pyttesumma jämfört med Stockholm och det allra bästa, det finns plats. Det är inte år av väntetider och köer.


Och vi har Stockholm nära. Femtio minuter med X2000 så är vi mitt i stan och hos alla våra kära vänner.


Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig.  Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.

och snart är det jul.

Påtal om mani. Jag är egentligen likadan. Det är väl det där med äpplet faller inte långt från trädet. Fast det är bara i vissa fall. Om det handlar om att rycka fyrahundra maskrosor från grusplanen och sånt, då infaller inte manin. Då surar jag som en liten unge och kan knappt förmå mig att rycka en och framstår i sådana fall som helt oeffektiv. Det är då jag delar ut mutor till höger och vänster. Om ni plockar härifrån och hit så blir det 20 kronor och därifrån och dit 15 kronor.

 
Men när det handlar om sådant som att vika askar eller göra pappersbollar så finns det ingen hejd. Det är då jag drabbas av fullkomlig mani. Och det är banne mig som terapi. Det är nästan så jag drömmer om att ha det som jobb. Ask-vikare på heltid. Ask-vikare och förmodligen urfattig. Men säkert välmående, med tanke på det terapeutiskta.
 
Nåväl, jag hittade i alla fall ett gäng med askar som jag vek för en tid sedan. Och jag blev ganska glad för alla mina snyggpapper är slut. Och då kändes det fint att åtminstone ha askarna kvar.

Och om ni nu får julkänslor så beror det på att jag vek dem till det här och det här. Så i och med det ger jag er årets första julinspiration. Tack för den va?

Och en väldigt viktig sak för att det ska bli riktigt stiligt. Botten. Glöm för allt i världen inte botten.

snart kommer fler svar.

Jag vill egentligen inget annat just nu än att sitta här med regnet smattrande mot fönstret och svara på era fina frågor. Men de grusiga ögonen går i kors och tankarna ska vi inte tala om.

Och nästa fråga är minsann inte att leka med. Den handlar om hur vi tänkte och kände när vi lämnade Stockholm för den lilla småstaden på landet...

Ses imorgon!